Vänner,
På sin blogg http://katolskareformvanner.blogspot.se/2012/08/nar-gud-stanger-en-dorr-oppnar-han-i.html tar Anneli Magnusson upp tråden från vår diskussion om apofatisk teologi. Bland annat för hon in begreppet sekularisering. Det begreppet tycker jag är värt ett samtal för sig.
De organiserade kyrkorna brukar jämra sig över sekulariseringen – yttrad som att allt färre infinner sig till söndagens huvudgudstjänst och i övrigt gör som de blir tillsagda. Sekulariseringen beskrivs som tilltagande religiös likgiltighet.
Jag tror detta är en felsyn. Människor är inte mindre andligt intresserade i dag än de var tidigare. Snarare motsatsen eftersom de har tid och kraft över för existentiella funderingar.
Sekulariseringen är i stället ett symptom på att de organiserade kyrkorna inte tillfredsställer ett växande antal människors andliga behov. Får man inget ut av att gå i kyrkan saknas till sist anledning att gå dit.
Jag tycker om att gå i kyrkan, att delta i mässan, jag är van, jag kan språket och förstår symbolerna. Jag har all förståelse för att människor som inte har denna rutin ställer sig frågande.
Inom katolska kyrkan brukar man håna Svenska kyrkans vana att anordna musikgudstjänster. I stället odlas en åtminstone officiell önskan om att göra Gud ännu svårtillgängligare med mer latin, fler ceremonier och ett tilltal som kräver mycket övning för att vara någorlunda begripligt. För en del människor är detta lockande, men jag tror de är ganska få.
Musikgudstjänster och andra mindre formbundna och språkligt kodade gudstjänster är inte att ge efter för sekulariseringen utan tvärtom att tala människors språk i stället för att försöka tvinga dem att tala kyrkans språk.
Jag tror svaret på sekulariseringen är mångfald,samt lyhördhet och respekt för att människor uttrycker sin andlighet på många olika sätt och har ibland mycket olika andliga behov. Kanske måste vi också lära oss en gång till att kyrkan framför allt är mänsklig gemenskap.
Gert Gelotte
