”Kyrkans identitet framställs i Bibeln som Kristi kropp med många olika lemmar som är ömsesidigt beroende av varandra. Det är en stark symbol för Guds kärlek till hela världen, skriver Eskil Jonsson doktor i ekonomi och med bakgrund i EFS. Nattvarden ”ett enda bröd, en enda kropp” är ett fundament för kyrkans profetiska roll i samhället och visar på samhörighet även med andra religioner, menar Jonsson. Denna debattartikel sändes till Kyrkans tidning i höstas då den sk. identitetsdebatten pågick, men blev aldrig publicerad.” (16 mars 2012)
Jag tycker den är mycket läsvärd. Att den primärt verkar skriven utifrån en debatt i Svenska kyrkan hindrar ju inte den ställer viktiga frågor till andra kyrkor, samfund och religioner som t ex vår Katolsk kyrka. Eller hur?
Artikeln ligger HÄR.
Krister Janzon
Utöver det jag lite respektlös kallar för ”underlivsfrågor” (preventivmedel, tvångscelibatet, syn på kvinnliga präster…) är det för mig som ekumeniskt orienterad protestant som fascineras av mycket hos den Katolska Kyrkan framför allt nattvardsfrågan som jag upplever som smärtsam. Varför ska inte kristna som har olika uppfattningar om att bröd och vin är Kristi Kropp och Blod, symboliserar detta eller helt enkelt låter det vara ett mysterium dela nattvardsgemenskapen? Så vitt jag har förstått står det på arameiska varken ”detta ä r min kropp” eller ”detta s y m b o l i s e r a r” min kropp, men utan verb ”detta min kropp”. Om då Kristus själv lämnar frågan öppen, varför kan inte vi kristna göra det?
Att inte kunna ta nattvarden i en katolsk kyrka ger mig som protestant, även om jag egentligen inte vill det, känslan av att vara någon slags ”EPA-kristen”, en billigare variant, som inte når ända fram till helljuset i ”lumen gentium”, men stannar i halvskuggan.