Trons ATT och trons HUR

Det finns många sorters enhet och oenighet i kyrkor och samfund, liksom mellan kyrkor och samfund. Trons enhet respektive oenighet tror jag är den minst problematiska. Svårare är kyrkornas roll som identitetsskapande och identitetsbekräftande grupper. Formuleringar som: Jag är katolik eller jag är pingstvän eller jag är svenskkyrklig handlar om mycket mer än tro. De avslöjar vår historia, vår världsbild, vilka vi är lojala mot och vilka vi ser som motståndare eller till och med som fiender. Genom att säga: Jag är …. talar jag om vems gäng jag tillhör och jag manifesterar det genom mitt sätt att formulera min tro och mitt sätt att leva den. Det är detta som gör trosdialog så svårt. Tro och moral, tro och livsstil är besläktade och förutsätter varandra, utan att för den skull vara samma sak. Men för många är det moralen och livsstilen som definierar tron, ibland helt omedvetet. Det är därför ett ifrågasättande av moral och livsstil kan uppfattas som angrepp på tron. Man fokuserar på trons HUR i stället för på trons ATT. Men man kan vara hur oeniga som helst, nästan, om trons HUR och ändå vara eniga om det väsentliga, om trons ATT.