Påven och Traditionen hör till de återkommande ämnena på KV-bloggen och det engagerar uppenbarligen många. För min egen del kände jag att någon form av övergripande historik var behövlig.
Efter att ha undersökt utbudet bestämde jag mig för John Julius Norwich, The Popes – a history. Norwich är författare, inte forskare, vilket han påpekar i inledningen. Hans ambition är att presentera det aktuella forskningsläget för den intresserade allmänheten, vilket passade mig förträffligt. Bokens tonvikt ligger på politik, kultur och i viss mån socialhistoria. Teologi kommer in bara när det är absolut nödvändigt för historien och Norwich konstaterar att han därvidlag följer i många påvars fotspår. De har i förvånande stor utsträckning varit mer intresserade av makt än andliga frågor. Frågan är om det inte i allt för hög grad gäller fortfarande och är orsaken till många av dagens problem i Katolska kyrkan blir min reflektion.
Jag har hunnit läsa inledningen och kapitlet om Petrus, vars liv och öde det faktiskt inte finns så många säkra uppgifter om som man ibland kan få intryck av.
Tillsammans med Paulus representerar han den tidiga kyrkans mission, Petrus vände sig till judarna i diasporan och Paulus till resten. Hans riktiga namn var Simon som är ett grekiskt namn eller Symeon som är hebreiskt. Namnen är inte besläktade, men eftersom både grekiska och hebreiska talades i Bethsaida i Galiléen där han växte upp är båda tänkbara.
Simon/Symeon var fiskare och verkar ha varit så pass välbeställd att han hade råd att ha en egen båt och anställda medhjälpare. Han kan ha kommit i kontakt med Jesus via Johannes döparen som hans bror Andreas var lärjunge till. Simon/Symeon blev en av Jesus lärjungar och en av de tolv apostlarna, antalet valdes troligen för att symboliskt motsvara Israels stammar.
I den ofta citerade versen ur Matteusevangeliet kallar Jesus honom kephas det arameiska ordet för klippa, petros på grekiska. Jesus hade säkerligen förtroende för Petrus, det framgår även i Markus- respektive Johannesevangeliet. Men Matteus är den ende som anger ett skäl för namnvalet, vilket gör att många forskare anser att det är ett senare tillägg. Norwich tycker inte att det faktum att något bara nämns i ett evangelium i sig behöver vara anledning till ifrågasättande, det finns annat som får passera. En starkare invändning är att det grekiska ecclesia alltså kyrka bara nämns två gånger i evangelierna och att betydelsen är svårtolkad oavsett om det är en ursprunglig formulering eller senare tillägg. Även det andra tillfället ordet kyrka nämns ska enligt Norwich vara i Matteusevangeliet men i 18 kapitlet. Men något omnämnande av kyrka där kan jag inte hitta i den svenska översättningen.
Norwich frågar sig om Jesus på det här tidiga stadiet verkligen planerade att grunda en kyrka och även om han gjorde det hur tänkte han sig att den skulle utformas? Var i så fall tanken att Petrus funktion skulle gå vidare eller var den att betrakta som unik? Om han skulle vara en grundsten för kyrkan är det snarare det sistnämnda.Vad man kan var tämligen säker på är att Jesus aldrig tänkte sig Petrus som biskop av Rom, han ger honom aldrig det uppdraget.
Vad hände sedan med Petrus? Också det är mycket osäkert, Nya testamentet nämner inte mycket om saken. Enligt traditionen var han och Paulus i Rom år 64 och hörde till dem som dödades av kejsar Nero. Den romerske författaren Tacitus skriver om händelsen men inte om Paulus och Petrus vilket inte är lika förvånande som att inget om att de skulle dödats av Nero står att läsa i Apostlagärningarna som troligen skrevs nära efter förföljelserna.
Halvvägs in i Apostlagärningarna slutar, enligt Norwich, spåren efter Petrus med att han beger sig till en annan plats efter att ha sluppit ur fängelset i Jerusalem. Man vet inte säkert om Petrus överhuvudtaget kom till Rom. Det som tyder på att han ändå gjorde det är att han i sitt första brev sänder en hälsning från Babylon som tolkats som ett täcknamn för Rom. Den andra källan som pekar på att Petrus faktiskt var i Rom är en presbyter i staden som verkar ha känt Petrus personligen.
Det finns inga samtida källor som nämner Petrus som biskop av Rom eller att det överhuvudtaget skulle finnas en sådan vid den tiden. Det är först i mitten på 100-talet som det alls finns några indikationer på en biskop av Rom.
Var Petrus dog och är begraven om han alls blev begraven, med tanke på hans enkla bakgrund, är givetvis också osäkert. Även om man gjort fynd i Peterskyrkan som skulle kunna vara en grav, fast ännu troligare en minnesplats går det inte att säga vems det är. Läs gärna min blogg som bl.a. tar upp Bibelarkeologi, vilket det ju är fråga om här.
Som alla förstå är så pass mycket oklart när det gäller Petrus och vad Jesus egentligen planerade att mer av ödmjukhet och mindre av tvärsäkra påståenden borde vara på sin plats.
Anneli
Det är bra att du tar itu med detta på ett i det närmaste handfast sätt och vad är det som säger att vanlig förnuftig populärvetenskap är sämre en några teologiska nördars finputsande som trots allt är via deras egna val av glasögon/kyrklighet.
Det kliar säkert dock i fingertopparna på läroämbetets noggranna försvarare att nu ge både dig o Norwich en smäll med pekpinnen över era fingrar. I solidaritet lägger jag med glädje gärna fram mina egna.
Jag tycker mycket verkar vara mycket oklart och med tanke på hur kyrkan jagade kättare redan 300 år e.Kr, vad är det som säger att vi inte är lika jagade som de var då? Vi ser vår sanning och vi tror det vi tror o läroämbetet försöker omvända oss till vad de tror. Vi är de nya kättarna men skillnaden är att vi inte kan hotas med död eller behöva gräva ner vårt manifest i Nag Hammadi.
De kanske visste men fick inte komma till tals.
Alltså hur kan vi överhuvudtaget veta att Petrus ligger i Rom o hur ska det kunna bevisas?
Jag är av den uppfattningen att det är spännande att tänka tanken att Maria Magdalena kanske inte alls ligger begravd i Saint Baume/Provence och att några hundra mil (?) därifrån ligger Petrus i Rom … utan kanske de istället ligger på helt andra platser varsom på jorden. Spelar det egentligen någon roll, frågar jag mig.
Och om det spelar en roll SÅ MÅSTE det bero på maktanspråk.
Eller? Vad annars?
Och en annan tanke: 12 stammar o 12 lärjungar (12 grekiska – nordiska – egyptiska – romerska gudar. 12 månader. 12 astrologiska tecken)…. 12 judiska stammar … vad gjorde kyrkan med de första kristna judarna? Och om de nu föste bort dem vad i hela friden finns det för anledning att tro att de vill hålla sig till sanningen?
Agneta
Agneta,
Det bästa är ofta att vara konkret, eller som du skriver, handfast. Nu är inte de uppgifter Norwich tar upp något nytt, utan var forskningen står för närvarande. Jag utgår från att präster, teologer och säkert många fler, även här i Sverige känner till det. Så jag tror knappast att det blir några protester i sak.
En del av dem skulle säkert kunna utveckla frågeställningarna. Men det är som om det råder en outtalad överenskommelse om att man visserligen vet hur verkligheten ser ut, men låtsas att det är på ett annat sätt.
Den verklighetsflykten är vad jag vill komma åt och göra svårare.
Visst är det intressant med historieskrivning och vilka som ses som rättrogna. En tankeställare var att inse det troligen varit så att Matteus, Lukas och Johannes hade räknats som kättare om inkvisitionen funnits på deras tid, som jag skriver om på min blogg.
Anneli
…Och här är länken till bloggen jag nämnde. 🙂
http://katolskareformvanner.blogspot.se/2012/07/tro-eller-veta-en-utbredd.html
Anneli, Agneta.
Var finns de substantiella argument som på allvar skulle kunna rubba den tidigkristna traditionen?
Samuel.
Samuel,
Att det är så lite vi faktiskt vet. Det jag vill komma bort från är tvärsäkra uttalanden som bygger på gissningar och förhoppningar om att något förhåller sig på ett visst sätt.
Har du några fakta som utvecklar eller ifrågasätter de uppgifter jag tagit ur Norwich bok är det förstås intressant för mig och övriga.
Anneli
Samuel,
Jag når höjder när du vidgar Gud till det gåtfullas oändlighet o oräkneliga Higgspartiklar… hoppla det lät nästan sensuellt/sexuellt (but why not?)… men när du sedan framhåller det ”substantiella” i ovan kontext blir jag underligt kall.
Är det du som svänger i dig själv eller hur får du ihop det?
Och…jag upprepar… i Guds oändliga VÄLDE vad har det för betydelse var Petrus ligger begravd?
Vore det inte befriande om det kunde bevisas (hur dock?) att Petrus ligger i Ljungkile?
Vore det inte en fingervisning om en ny (ursprunglig) kristendom….
Nu vet jag inte om det var detta du frågade. Den tidigkristna traditionen har väl inget med platser att göra…missionsbefallningen gällde hela världen… och kristendom är en inre tro intill minsta partikel. Inom människa.
mig icke förstå, är jag dum? // Agneta
Anneli,
Jo, jag hänger inte med de nyaste teologirönen men förmodar att de är mer eller mindre desamma som när jag flummade mig igenom en teol.kand. Jag stödjer verkligen dig i ditt stadiga tag i läroämbetets tro, saklighet/fakta och folktro.
Att evangelisterna skulle kallas kättare av Läroämbetets försvarare var nytt för mig. Det låter mycket troligt. De har ju inte vågat ta itu med det faktum att Herren visade sig för en kvinna efter det att Petrus 1 minut tidigare lubbat ner till byn. Det är nämligen övertydligt….
Agneta
Anneli, Agneta.
Det jag i första hand syftar på är inte platsen för Petrus grav utan hans roll för påveämbetets totalitära anspråk på religiös makt. Om vi inte kan rubba, underminera, påvestolen, läroämbetet, förgudligandet av en ensam man, finns inga utsikter till den genomgripande reformation vi vill se.
Jag skulle önska handfasta argument som visar att Petrus och Paulus etablerade en ledningsstruktur som var kollektiv och konsensusinriktad snarare än autokratisk och absolutistisk.
Vad vi behöver är herdar och herdinnor att följa, inte herremän att lyda. Jesus förbjöd ju härskare.
Samuel.
Agneta,
Nej, det är inte någon som kallar Matteus, Lukas och Johannes för kättare. Vad Roger Karban skriver på på NCR är att OM inkvisitionen funnits när NT skrevs så hade man sannolikt accepterat ett evangelium dvs Markus, de övriga tre hade stämplats som kättare
http://ncronline.org/blogs/spiritual-reflections/eucharist-potluck
Det jag ville visa är att kyrkans historia faktiskt kunnat se helt annorlunda ut.
Samuel,
Ja,övergången från vad Jesus lärde, via urkyrkan till dagens auktoritära Katolska kyrka är intressant. Urkyrkan kan faktiskt ge oss inspiration till hur en mer demokratiskt och modern kyrka kan se ut tror jag.
Annel
”Urkyrkan kan faktiskt ge oss inspiration till hur en mer demokratiskt och modern kyrka kan se ut tror jag.”
Tack, Anneli, det är precis vad jag menar.
Allt talar för att vi i apostolisk och postapostolisk tid har ett kollektivt ledarskap som utövar auktoritet genom att skapa konsensus med hjälp av att hänvisa till sanningar som alla erkänner som just sanningar. Sakliga, substantiella argument mao.
Ingenstans före Ignatius av Antiokias brev från 100-talets första decennium talas om biskop i ental. En sådan som Clement av Rom skriver tio år tidigare om episkopoi och presbuteroi i plural och kallar dem alla ”seniores” dvs äldste.
Och ”en av de äldste” är vad Petrus kallar sig själv. Att han var den främste av likar är självklart. En ordförande, som även Clement tycks ha varit.
När Petrus i sitt första brev vänder sig till församlingarnas samtliga medlemmar och kallar dem kungar och präster är det tydligt att han räknar alla trossyskon som jämlikar till honom själv, vilket är ett annat sätt att säga att ledarskapet ska eftersträva konsensus med hela församlingen. Det går inte med diktat.
Metaforen Kristi kropp visar att det aposteln tänker sig är att alla lemmar står i en direkt relation till huvudet, vilket utesluter att det kan vara någon annan än Kristus själv som genom sin Ande leder oss. Gud upplyser sinne och samvete med sitt ord, sin sanning. Här finns alltså fröet till ett demokratiskt funktionssätt.
Så som Jesus gav upprättelse och myndigförklarade kvinnan vid brunnen så gör han med envar.
Vad kan vara modernare?
Samuel.
Anneli,
Vad i är skillnaden?
Agneta
Samuel,
Ja visst i ”The Popes a history” står det att åtminstone fram till 800-talet var påven en titel som gavs till en av de äldste i församlingen.
Det framgår också att Rom ganska snart hamnade lite i bakvattnet rent allmänt och det verkar egentligen ha varit östkyrkan som drev utvecklingen framåt.
Kejsar Konstantin flyttade maktcentrat till Konstantinopel på 300-talet och det bidrog till att påvarna blev allt mer inflytelserika i Rom.
Konstantin engagerade sig också i kyrkliga frågor och sammankallade det ekumeniska konciliet i Nicea 325 som väl de flesta känner till. Han hade då bestämt att alla beslut skulle tas i ekumeniska koncilier och inte av lokala biskopssynoder. Så innan dess har alltså inte kyrkan vare sig i öst eller väst styrts centralt.
Andra Vatikankonciliet lade ju stor vikt vid att stärka det lokala inflytandet i kyrkan, inte minst lekmännens. Man behöver bara genomföra dess intentioner så har vi en modern kyrka inspirerad av urkyrkan!
Vad kanske inte alla känner till är att västkyrkan (Rom) knappt alls var representerad på konciliet i Nicea, enligt Norwich deltog 5 biskopar och två präster, jämfört med de minst 300 biskopar som kom från Östkyrkan. Biskopen av Rom var alltså inte med och påverkade formuleringen av det som blev den nicenska trosbekännelsen!
Så frågan är ju om det är Romersk katolska kyrkan som är den allmänna kyrkan eller om det egentligen är den ortodoxa?
Agneta,
Skillnaden? Det bör vara att eftersom inkvisitionen/troskongregationen inte fanns när NT skrevs ner så har vi fyra evangelier och fyra olika berättelser om Jesus. Vilket säkerligen är otillfredsställande för dem som hävdar att det finns EN sanning (oftast deras egen uppfattning om vad som är sanning).
Anneli