Biskop Franz-Josef Overbeck riktar kritik mot ZdK (Tyska katolikers centralkommitte) för dess önskemål att öppna frågan om kvinnligt diakonat till diskussion. Overbecks argument mot detta är ”påven JP2 tydliga uttalande om att kyrkan inte har fullmakt att öppna prästämbetet för kvinnor och i detta kan också inkluderas frågan om kvinnligt diakonat. ”
”Hindrar lekamannaorganisationer utveckling ” tycks vara en fråga som Overbeck också brottas med.
http://www.kath.net/detail.php?id=36625
// Irène
PS Ju mer polariseringen mellan reformkatoliker och konservativa grupper ökar desto mer angelägen blir frågan om påvens maktbefogenhet. Detta är den primära frågan som först måste besvaras. Alla andra frågor är underordnade denna HUVUDFRÅGA.
Har kyrkan fullmakt att öppna frågan om påvens maktbefogenhet ?
I svaret på denna fråga ligger inneslutet svaret på om kyrkan har fullmakt att öppna prästämbetet för kvinnliga ämbetsbärare.
Irène,
eftersom det är kyrkans ledning som bestämt att kyrkan inte har någon fullmakt att viga kvinnor, så kan kyrkans ledning naturligtvis också bestämma att kyrkan har denna fullmakt.
Om alla beslut kyrkans ledning fattat genom årtusendena vore orubbliga så skulle vi inte ha den kyrka vi har.
Vad majoriteten av biskoparna inte tycks förstå är att tiden rinner ut. Visar de ingen reformvilja så kommer reformer att genomföras i alla fall.
Gert
Gert
Min fråga går lika bra att formulera som
Har kyrkan dvs alla dess medlemmar tillsammans fullmakt att öppna frågan om kyrkans ”lednings” maktbefogenhet ?
Dvs massor med medlemmar ifrågasätter att ”ledningen” har blivit synonym med påven, hans utnämningsprivilegium av biskopar och kardinaler och hans valspråk L’église c’est moi.
”Visar de ingen reformvilja så kommer reformer att genomföras i alla fall.”
Att de (dvs biskoparna) INTE visar tendenser till reformvilja var ju förutsättning/ huvudkriterium för att de en gång valdes till biskopar.
Vi vet ju alla att urvalsformulär för biskopskandidater innehåller särskilda frågor som mäter bla den eventuelle biskopskandidatens inställning till kvinnliga ämbetsbärare. Välvillig inställning till kvinnors jämställdhet dvs reformvilja är ju direkt kontraindicerande för biskopsutnämning.
Och ju mer det visar sig att biskopar ”förstår” påven – dvs visar MOTVILJA mot reformer -ju mer ökar chansen att påven med sin skaparkraft ”skapar” en egenhändigt gjord kardinal av biskopen som därmed också blir en ”kyrkans prins”.
Så jag tror inte biskopar delar reformkatolikers känsla för att tiden ”rinner ut.” Tvärtom det gäller att passivt låta tiden ”rinna på”.
Que sera sera och har man tur som biskop så kanske man hinner dö i lugn och ro innan helvetet brakar loss med kvinnliga präster, kvinnliga biskopar och krav att viga samkönade par.
// Irène
PS Men Anden blåser vart den vill och ingen biskop eller kardinal går säker mot att smittas av Andens visade reformvilja. 3 kardinaler på kort tid redan smittade. Jag ser fram mot en pandemi…….
Irène,
naturligtvis har kyrkan, i betydelsen alla dess medlemmar, befogenhet att öppna frågan om kyrkans lednings maktbefogenhet.
Kyrkans ledning har makt bara så länge denna makt åtminstone tolereras av kyrkans medlemmar. Detta även om makten motiveras med gudomligt uppdrag. Det finns ju nämligen ingen definition av vare sig uppdraget eller makten som är entydig och inte måste tolkas i varje tid och under olika omständigheter.
Gert
Gert
”naturligtvis har kyrkan, i betydelsen alla dess medlemmar, befogenhet att öppna frågan om kyrkans lednings maktbefogenhet.”
Att jag ställde min fråga var ett uttryck för att det övergår mitt förstånd VARFÖR inte vi alla medlemmar då öppnar frågan om kyrkoledningens maktbefogenhet istället för att lyssna på det ständiga SVAMLET om att ”kyrkan inte har fullmakt att öppna prästämbetet för kvinnor”.
Det är en gåta för mig att upplysta katoliker – lekmän som teologer – på 2000 talet sväljer sådan RAPPAKALJA och börjar slå knut på sig själva att hitta teologiska argument som ska ge orsaker till att ändå öppna en diskussion om kvinnors möjlighet till vigda ämbeten istället för att direkt öppna en diskussion om kyrkoledningens maktbefogenhet.
// Irène
Irène,
för mig är det inte en gåta. Lusten att utöva makt överträffas endast av lusten att vara föremål för makt.
Gert
Gert,
Menar du sadomasochistiskt?
Kunde det ligga något i, behöver ju inte
manifesteras sexuellt.
Krister
Man måste göra sig av med både sin herre och slav inom sig själv för att kunna vara en kristen.
Vet ni vem som sa det?
Jo, självaste Markisen.
Agneta
Krister,
ibland kan nog sadomasochism som metafor vara användbar. Men man kan också jämföra med hur andra flockdjur fungerar.
Hundar är bara trygga om de känner sin plats i flockens hierarki och vet vem som bestämmer.
Gert
Gert, vilken telepati!
Jag satt o skrev samtidigt som du i mitt förra inlägg o kom att tänka på djur i flock.
Jag baxnar!
Gud är stor!
Agneta
Gert, Agneta
Mina erfarenheter – om än begränsade – av hundar säger att om hunden inte ser
att endera en annan hund eller husse/matte visar bestämmandet, så tar hunden över totalt,
och ser sig som chef för hela rasket.
Krister
Irène, vänner.
”frågan om påvens maktbefogenhet. Detta är den primära frågan som först måste besvaras. Alla andra frågor är underordnade denna HUVUDFRÅGA.”
När aposteln Petrus inser vem rabbinen Jesus egentligen är blir han den förste att bekänna sin mästare som Messias, den levande gudens son. Samma ande som upplyste Petrus om Jesu identitet upplyser nu alla troende med samma insikt, vilket gör oss alla till levande klippor i Kristi tempel – Petrus är bara den förste, den främste av likar i vår gemenskap av jämställda vänner – en jämlikhet han framhåller i sin förkunnelse då han benämner oss ett konungsligt prästadöme. Vi är ju konungens adlade adjutanter.
Förutom att vara apostel gör Petrus anspråk på att vara ”en av de äldste”. Titeln ”äldste” – grek. presbuteros (därav det oegentliga ”präst”) – anges alltid i plural och innefattar biskopsämbetet. Petrus må vara prinsen av apostlar, men han ser sig själv som den främste av likar inom församlingens ledarskap. 1Pet 5:1.
Jesus ger förklaringen till hur hans ord om nyckelmakten ska tolkas i Matteus 18 genom att rikta en identisk befallning till hela kollegiet av apostlar, samma ord han just givit Petrus efter dennes bekännelse. Här finns inte skymten av exklusivt petrusämbete; snarare säger Jesus att alla som drabbas av insikten att Jesus är Guds Messias har blivit upplysta av Den heliga Ande; de, vi, är givna andlig upplysning och kan så leva i trygg förvissning om att himmelriket landat i våra hjärtan.
Idag firar vi Kyrkans födelsedag då ”omkring 120 personer var samlade” och himlen öppnades över Jerusalem: ”tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande”. Apg 2.
120 lärjungar av båda könen fylldes av den visdomens och kraftens ande som skulle komma att vägleda de troende i ljuset av Jesu liv och lära in i antikens mest genomgripande andliga omvandling. Och eftersom Anden är Gud gjorde hen ingen skillnad på människor; ingen uppdelning i könskategorier, än mindre i klasser i Kyrkans embryonala stadium då Gud själv styr skeendet.
Födelsedagens katolska betydelse, dvs demokratiskt allmänneliga innebörd, är vad Kyrkan borde fira.
Något påvedöme var det aldrig fråga om i urkyrkan; påveskap är ett senkommet despotiskt påhitt (exklusivt först på 1000-talet) som saknar grund i urkyrkan så som denna är framställd i Nya Testamentet. Varken Petrus eller Paulus eller någon annan apostel gör monarkiska anspråk. De båda apostlarna, Roms första biskopar, reserverar i sina skrifter metaforen ”hörnsten” om den klippa hela Kyrkan har att harmoniera med: Kristus för vilken inget substitut duger; apostlarna ses som kollektiv:
”Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.” Säger Paulus i Ef 2:20 medan Petrus citerar Jesajaorden: ”Se, på Sion lägger jag en hörnsten, utvald och ärad; den som tror på den skall inte stå där med skam.” 1Pet 2:6.
Något petrusämbete finns inte i urkyrkan och därmed inte heller någon påvlig maktbefogenhet.
Det är pingstdagens budskap.
Samuel.