Lyssna på en intervju från mars 2012 med australiensiske biskop Geoffrey Robinson av Ingrid Schäfer vice ordförande i ARCC (Association for the rights of catholics in the church )
Obs del I-IV
Biskop Robinson inleder med att beskriva sin syn på HBT folket. Vill vara deras språkrör inom katolska kyrkan. Så genomskådar Robinson resonemanget om påvens fixa idé (mitt uttryck) om ofelbarhet och dess ödesdigra konsekvenser ifråga om kollegialitet, preventivmedel, kvinnliga ämbetsbärare och obligatoriskt celibat.
Om prestige och dess fatala konsekvens för läroämbetet.
http://www.youtube.com/watch?v=HGRKIbzkwhM&feature=youtu.be
// Irène
PS Håller med biskop Geoffrey Robinson att erkännandet om påvens ofelbarhet som fel – förutsättning för grundläggande förändring inom katolska kyrkan.
Påvar kan ta fel !
Påvar är FELBARA !
Men FEL går att reparera – förutsättning är att det finns förutsättning att erkänna FEL.
Irène, vänner,
Det allvarligaste problemet med ofelbarhetsdogmen är den glidande innebörden. Att allt påven säger ses som ofelbart eller i det närmaste ofelbart. Därmed görs påven till ett gudomligt orakel.
Dogmen i sig är så villkorad att den är de facto meningslös. Påven kan ju faktiskt inte uttala sig ofelbart om inte det han säger från början är både rätt och sant. Inga ofelbarhetsformuleringar kan förvandla osant till sant och fel till rätt.
Och vad gäller teologiska påståenden så kan de bara vara sanna som teologiska påståenden inom den begreppsvärld som gäller för just den teologiska tankemodellen.
Ju mer man reflekterar över ofelbarheten desto rimligare blir Küngs modell – att ofelbarheten är något som tillhör kyrkan i dess helhet.
Min gamle studentpräst uttryckte det så här: Ofelbarheten innebär att kyrkan aldrig kan miss sitt mål helt och hållet. Man skulle också kunna uttrycka ofelbarheten med ett citat: ”Löftena kunna ej svikas”.
Gert Gelotte
Gert
”Det allvarligaste problemet med ofelbarhetsdogmen är den glidande innebörden”
Bra beskrivning av problemet.
// Irène
Gert
”Küngs modell – att ofelbarheten är något som tillhör kyrkan i dess helhet.”
Ofelbarhetsdogmen kan diskuteras ur många aspekter.
Sett ur sammanhanget ”kyrkan i dess helhet” är det viktigt att framhålla att då talar vi inte bara om den romersk-katolska kyrkan utan också om östkyrkan.
Och sett ur den aspekten betraktar jag det närmast som en HÄDELSE av den romersk-katolska delen av kyrkan att på ett koncilium som inte är EKUMENISKT fastställa en OFELBARHETSDOGM.
Och bortsett från ”den glidande innebörden” som är ett STORT problem i sig i västkyrkan så är dogmen om påvens ofelbarhet det största problemet för ”kyrkan i dess helhet” dvs för den kristna kyrkans ENHET.
// Irène
Utomordentligt intressant intervju.
Irène,
jag skulle säga att vi talar om kyrkan i dess helhet – det vill säga om alla döpta.
Gert
Bengt,
jag instämmer.
Robinsons bok ”Confronting power and sex in the Catholic Church” är mycket bra. Den tog slut i ett nafs, men jag lyckades få tag i ett exemplar från en bokhandel i Sydney via internet.
I intervjun sätter Robinson fingret på den onda punkten. Ingenting kan förändras därför att det skulle innebära att påvar i det förflutna hade fel. Och hade påvar i det förflutna fel kan även den nuvarande påven och hans efterträdare ha fel.
Alltså är kyrkans kris en fråga om makt, maktmissbruk och frånvaron av ödmjukhet. Robinson har alldeles rätt när han säger att det är nödvändigt att få ha fel.
Gert
Vänner,
här är en länk till intervjun i sin helhet. Den har fyra delar.
https://www.youtube.com/watch?v=HGRKIbzkwhM&feature=relmfu
Gert
Gert
Jag märkte att jag satt ut länk med bara en del men har därefter ändrat.
// Irène
Alla-h,
Gert skriver:
”I intervjun sätter Robinson fingret på den onda punkten. Ingenting kan förändras därför att det skulle innebära att påvar i det förflutna hade fel. Och hade påvar i det förflutna fel kan även den nuvarande påven och hans efterträdare ha fel.”
Den märklige monsterpåven Alexander VI, född Borgia (som hade sju barn och en rad älskarinnor varav en möjligen var den berömda dottern Lucrezia) duger väl som bevis på att påvar kan både vara fel o ha fel. Hur kan de ha argument för ofelbarheten?
Agneta
Det är fint att höra Robinson prata, det tror jag inte jag gjort tidigare.
Sympatisk röst, det var roligt att märka.
Läste hans bok gjorde jag redan våren innan han åkte på sin första USA-resa 2008; han stoppades på några ställen, men det blev bara som isbrytare på andra.
Jag tyckte inte att han hade rätt i alla sina punkter, men hans patos är så härligt och befriande,
jag tänker nu mest på boken. Talen har jag inte hört färdigt; tack för hans så tydliga engelska-australiensiska!
Krister