Vänner,
Ytterligare två präster i Sverige har anmälts för sexuella övergrepp på barn och ungdomar. Än så länge är det anklagelser. Även katolska präster har rätt att bli betraktade som oskyldiga tills motsatsen är bevisad.
Men pedofilskandalen i hela den katolska kyrkan har nu pågått i 25 år! Antalet bevisade övergrepp, erkännanden, fängelsedomar och utbetalade skadestånd är överväldigande – bortom vanlig fattningsförmåga.
Åtminstone två slutsatser kan dras:
Maktkulturen i kyrkan har möjliggjort omfattande sexuella övergrepp på barn och ungdomar.
Samma maktkultur har systematiskt dolt övergreppen, möjliggjort för gärningsmän att fortsätta och satt kyrkans goda namn och rykte före barnens säkerhet.
Härav följer att kyrkan/vi inte bara har att hantera övergreppen ett och ett – utreda vad som hänt och gottgöra vad som gottgöras kan. Vi måste också konfrontera systemfelet inom kyrkan.
Vari systemfelet består kan det råda delade meningar om. Men ett borde vara självklart. Det måste bli möjligt, även i Stockholms katolska stift, att föra en totalt öppen debatt om alla problem och alla möjliga lösningar.
Denna öppenhet måste gälla även stiftets präster, ordensfolk och anställda – det vill säga alla som står i ett beroendeförhållande till stiftsledningen. De måste kunna delta i en offentlig debatt, och ha från stiftsledningen avvikande uppfattningar, utan att behöva frukta trakasserier och represalier.
Så är det inte idag. Att det blir så är biskop Anders ansvar.
Gert Gelotte
Det Gert skriver i detta inlägg håller jag helt med om. Lägg därtill mitt länkade bidrag från i går (Pat Marrins artikel i NCR) och vi står inför en kombination av organisatoriska orsaker, missförhållanden och psykologiska faktorer som nog kan sammanfattas under termer som systemfel eller strukturellt ohälsosamma kulturer. Men här verkar också, inte minst i Vatikanen, finnas en sorts valhänt oförmåga att hantera information på ett samtida, uppdaterat sätt i det internetbaserade informationssamhället (som funnits rätt länge nu…). Vissa uttalanden är ju rent självdestruktiva och bara någon dag senare måste någon ut och dementera eller förklara, lägga till, dra ifrån etc. Ytterst iögonfallande!
Fler fönster, fler fläktanordningar. Gerts efterfrågade öppenhet, på alla nivåer, måste tillfredställas. Många svåra teologiska frågor måsta kastas upp på bordet, ofta ännu en gång! Jag delar som bekant inte KV’s uppfattningar (tänker på deras manifest) i flera mycket viktiga avseenden, men i somliga sakfrågor är vi helt överens och i somliga kanske vi står mindre långt ifrån varandra än man kanske kunde tro…
Vad som oroar mig i detta avseende är vart det kommer att bära hän i ett längre perspektiv. På ett sätt kan man ju säga att värre kan det inte bli. Men är man mer grubblande och pessimistiskt lagd, så kanske man snarare tenderar att säga: ”You ain’t seen nothing yet”! Jag tror att här finns mäktiga krafter iblandade. Man kan visualisera dessa krafter med eller utan horn etc, men jag tror de är aktivt, målmedvetet verksamma.
Till sist, om man grubblar tillräckligt djupt/länge, så hamnar man i frågor kring Guds- och kyrkosyn, bibelsyn, tolknings- och gränsdragningsfrågor. Kommer man från svenskkyrkligt håll, som jag gör, så vill man inte frammana och bejaka ett införande av DEN tomhetskänslan, av den ”fattigdomen” och den världsligheten. Jag kommer kanske att utveckla detta lite mer någon gång. Ämnet har sysselsatt mig i många år. Nog nu.
Magnus,
när jag tycker att något ser omöjligt ut eller när jag i svartsyn förmodar att det som är illa nu bara kan bli värre sen, då kommer jag alltid att tänka på en speciell bibelvers. Den där Jesus säger: ”och se, jag är med er alla dagar intill tidens ände”.
För mig är detta ”ofelbarheten”, det som gör att vi inte behöver vara rädda – ens för mycket stora förändringar.
Jag kommer också från Svenska kyrkan. Men det var så länge sedan, jag var så ung och ett så blankt papper andligt sett att man nog kan säga att jag i praktiken och som kristen alltid har varit katolik.
På senare år har jag dock fått vänner i svenska kyrkan – utan vilka det hade varit betydligt svårare att förbli kristen. Jag deltar mer eller mindre regelbundet i en del verksamheter i svenska kyrkan- som tacksam gäst och utan att på något sätt vilja vara något annat än det jag är – katolik. Men enligt principen: Människa först, sedan kristen, därefter katolik.
I Svenska kyrkan möter jag en stor värme, öppenhet och oförvägenhet. Ibland en viss liturgisk tafatthet. Jag uppskattar frånvaron av alla dessa guds små vaktmästare som förpestar tillvaron i min egen kyrka och jag undviker att värdera det teologiska djupet hos andra. Vi talar ju delvis olika andliga språk. Djupast är man på sitt eget och jag tror man skall akta sig för att förväxla sin egen bristande språkfärdighet med den andres grunda tankedjup.
Jag är inte naiv. Jag vet att Svenska kyrkan har sina egna problem och inte saknar nitiska små vaktmästare. Men de bevakar inte mig. Jag slipper dem. Tack gode Gud för det!
Gert Gelotte
Gert
Utifrån ovanstående du skriver. Jag säger bara en sak. Utan dig skulle jag aldrig orka stå kvar i den BRANTA uppförsbacke som reformkatoliker står i i Stockhoms Katolska Stift.
// Irène
Jag tror att man för att kunna vara öppen mot människor som tillhör ett annat samfund eller rent av en annan religion krävs det att man själv är trygg i sin egen tro. Samma sak gäller för sexuell läggning är man trygg i sin egen, har man inget problem med att acceptera andras.
Därför undrar jag om man inte till rädslans och tysthetens kultur i Katolska kyrkan också ska lägga en otrygghetens kultur. Det är verkligen inte lätt att känna att man duger i en kyrka med ambitionen kontrollera sin medlemmars liv t.o.m. in i sängkammaren.
Otrygga människor blir osäkra och vaktar på varandra, inte minst för att ens egen ofullkomlighet känns lite lättare att bära om man kan hitta andra som är ”värre”.
Jag tror att ju högre upp i den katolska hierarkin man kommer ju fler har dålig kontakt med sin sexualitet, sin känslor och faktiskt också sin tro och att det är en av grundorsakerna till allt elände vi ser nu.
Iréne,
Ingen skulle nog orka vara kvar i Katolska kyrkan om man var ensam om att säga ifrån, ju fler vi blir desto bättre!
/Anneli
Ursäkta Anneli
men det är lätt att tappa friskt mod när man gnetat på länge i motvind.
Jag blev så ofantligt glad och lycklig när Marcus Birro passerade ljudvallen genom tysthetskulturen i Stockholms Stift i lördags.
Men när jag ser hur de konservativa motkrafterna därefter MOBILISERATS och än starkare tillåtits att bre ut sig inom Stiftet då tappar jag ännu mer förtroendet för biskop Anders.
Vad hjälper det att biskop Anders i dessa dagar säger klädsamma saker i media när han samtidigt i och genom sin pressansvariga Maria Hasselgren och hennes informella assistent Bitte Bessermo talar med dubbla tungor.
Jag blir sååååååå trött Anneli.
Och som grädde på moset. Magnus Nyman i går morse i Tv soffan.
Jag trodde inte mina öron.
Katolska kyrkan har ju som paradpåstående att kritisera katoliker som är politiskt korrekta.
Tala om att nu visa sig politiskt korrekt. Köra fram ett ”undantag” som den gifta katolska prästen Magnus Nyman i celibatsdebatten och låta honom NÖJD OCH GLAD sitta och mysa i TV soffa och tala om gåvan med obligatoriskt celibat blev bara too much för mig.
Särskilt som jag har hans hustrus ord klingande i öronen hur olämplig jag är i debatten.
Och tala om det politiskt korrekta att kvinnor ska synas och höras också inom katolska kyrkan. Men kolla vilka kvinnor ! Enbart sådana med korrekta åsikter och som sållats fram av den konservativa MANSMAFFIAN som trycker i buskarna och rycker ut då det brinner. Tex när Fru BÄ gjorde bort sig i Gardellaffären. Då aktiverade sig båda överkonstaplarna Piltz och Beskow.
Jag blir så trött.
// Irène
Inspirationen flödar och jag har just knäckt en fråga jag funderat på i flera år! Nämligen var ligger felet i Katolska kyrkans argumentation mot preventivmedel.
KK:s ledning anger som ett huvudskäl till att man inte ska använda preventivmedel att det är viktigt att kunna vänta, att kvinnan inte alltid ska vara tillgänglig etc.
Men då ser men sex som en extra lyx en guldkant på tillvaron. Lika väl som man ska vänta med att äta semlor till på fettisdagen, ska de goda katolikerna vänta med samlag tills nästa ofruktsamma period infaller om kanske två veckor.
Det anser jag är helt fel metafor, sex är en viktig del, givetvis finns det fler, i att bygga upp och bevara en relation. Alltså ska det snarast jämföras med underhåll av ett hus. Vad är bäst att hela tiden hålla efter och fixa det som behövs eller vänta och låta huset förfalla för ”glädjen”att totalrenovera det( eller riva det)?
/Anneli
Också jag instämmer i Gerts inlägg överst.
Vår kyrka – dvs vi alla – har på de flesta plan en lång väg till rening att gå.
Speciellt kyrkans ledningar som låtit en osung maktstruktur med döljanden och förnekanden
att utvecklas. Jag tror att biskop Anders med vårt och allas bistånd – och genom att själv visa maximal öppenhet – kan inleda denna sanering, gärna med de andra nordiska biskoparna så att de kan bli ett fungerande biskopsteam, som föredöme för RKK i övrigt. Biskop Anders bör också stävja att censur och begränsning av katolikers yttranderätt förekommer inom kyrkan. Att inse att
dessa funktioner sköter massmedia själva så bra, inklusive uppställande av kvalitetskrav på publicerat material. Det sköter t ex DN-Debatt så bra självt.
Övergreppen av alla de slag är mest en fråga om makt, tror jag. Önskan och demonstartion av makt och dominans. I nu längre icke-tysta kulturer och populationer fungerar detta allt sämre, de avslöjas.
Däremot är jag mycket skeptisk till synen från alla läger att den katolska tron och läran är negativ till kropp och sexualitet. Inte ens den förkättrade Augustinus – som har fått dominera för långa tider – är så ensidigt mot dessa mänskliga sidor, som han fått klä skott för. Har bl a påpekats av Werner Jeanrond i en antologi för några år sedan, jag kan tyvärr inte återfinna referensen direkt.
Att däremot katolska kyrkans praxis varit mycket nedvärderande av kropp och sexualitet
är otvivelaktigt sant. Men det finns många goda motexempel till det också. Tiden förändras även här. Säkert har vi katoliker – som andra människor och kristna – med oss olika belastningar och präglingar i våra personliga liv.
Krister Janzon
Anneli,
liknelsen med att underhålla ett hus är mitt i prick! Men hur skall de celibatärer som i vår kyrka styr och ställer över det sexualliv de inte känner annat än som ett hot kunna fatta det?
Gert Gelotte
Gert,
Ja säg det? Det enklaste svaret är väl att det inte bara ska vara celibatärer som styr kyrkan.
Eller kommer du på något bättre?
Det kan knappast vara en slump att det största glappet mellan vad kyrkan lär och hur katolikerna lever och där de största problemen finns rör de områden som celabitärerna har minst kunskap och erfarenhet av och störst hämningar inför.
/Anneli
Anneli,
det enklaste svaret är nästan alltid det bästa. Så även ditt.
Gert