”Det här är en berättelse för barn men som med alla goda berättelser för barn så innehåller den visdom som talar till alla och envar. ”
Så skriver Sveriges ambassadör Ulla Gudmundson till påven Benedikt XVI i ett födelsedagstal om Bröderna Lejonhjärta som publicerades igår 16 april i L’Osservatore Romano med anledning av påvens 85 årsdag.
// Irène
********************************************************************************************************************************************************************************************************************
The Brothers Lionheart
If you walk into Rome’s Feltrinelli bookshop and ask for The Brothers Lionheart (I Fratelli Cuordeleone), you will get it immediately. For it is a classic that is never out of print. Written by Astrid Lindgren and first published in Swedish in 1973, it has been translated into a great many languages. The Italian paperback edition now available is in its seventh reprint.
This is a story written for children, but like all good children’s stories it contains wisdom that speaks to everyone. It is a story of adventure to be sure – of wild rides, of crawling through underground passages, of hanging from willow trees and bathing in waterfalls, of hiding breathlessly in secret rooms while evil soldiers barge through the house searching for you.
But it is also a story of the human condition. Of suffering, of inadequacy, of fear. Of resourcefulness in the face of danger, of the yearning for freedom, of rebellion against oppression. Of treason. But also of joy, of trust and of obedience to a higher calling. Of death and of overcoming death. Of the eternal struggle of good versus evil, and of the ultimate triumph of good.
The brothers Lionheart, Jonathan and Karl (nicknamed Rusky, it: Briciolo), die and arrive in Nangijala, a land ”still in the age of campfires and sagas”. But there is a threat. Tengil, the evil tyrant, is set on destroying Nangijala. He has already, aided by the monster Katla, enslaved one half, Wild Rose Valley. Jonathan, the older brother, knows that he has come to help the people of Nangijala and their leader, Sofia, in their liberation struggle. Gradually, little Rusky realizes that though Tengil and Katla frighten him almost to death, there is no alternative but to confront them.
As the title suggests, The Brothers Lionheart is a story of love between two brothers. It is also a story about courage. Not the kind of courage that never knows fear, but the courage that consists in doing the necessary, of confronting evil in spite of your fear. The most famous quote from the book is: ”There are things you have to do, even if they are dangerous, because otherwise you are not a human being but just a bit of filth” (it: .certe cose devono essere fatte anche se sono pericolosi, altrimenti non sai un essere umano, ma soltanto un verme). It is the kind of thing that could have been said by Raoul Wallenberg, the Swedish diplomat who saved thousands of Jewish lives in Budapest at the end of the Second World War, or by his equally brave Vatican colleague Mons. Gennaro Verolino. It could have been said by Michele Amitrano, the ten-year-old hero of the Italian writer Niccolò Ammaniti’s book I am not afraid (it: Io no ho paura), who tries to save a boy kidnapped and imprisoned by a group of men which includes his own father.
The Brothers Lionheart has much in common with C.S. Lewis’ equally classic Narnia books. Less so with J.K. Rowling’s Harry Potter series. No magic wands or spells exist to help Karl and Jonathan on their quest to free Nangijala. The brothers have to rely on mutual love and trust, on human friendship and loyalty. But there is something more. In moments of extreme danger, miracles occur.
Much has been written about Astrid Lindgren’s relationship to Christianity. In life, she called herself an agnostic. She herself certainly never intended to preach, but it is impossible not to notice the parallels that do exist between many aspects of The Brothers Lionheart and the Christian message. Though he supports his friends in the final, tragic, battle, Jonathan is incapable of killing. He saves the life even of his enemies. ”If everyone were like you, evil would triumph”, says his comrade Orvar. ”No,” thinks his brother Karl,”if everyone were like Jonathan, there would be no evil”.
With this small text I wish, respectfully, to congratulate Pope Benedict XVI on his 85th birthday. Perhaps he already has the book on his bookshelf.
Ulla Gudmundson
Ja det är nog så att denna Guds gåva till människan genom den Romersk Katolska kyrkan – Benedikt XVI – har läst både det ena och det andra för när man lägger det Gudmundson skriver avseende det som Lindgren skrev i kontexten av vad han själv skrev i sin encyklika Spe Salvi är det helt uppenbart att denna man som vi fått glädjen att ha som påve mycket väl förstår och vet tolka skillnaden mellan gott och ont – samhälle och kyrka samt deras interaktion.
Han skriver ju bland annat:
44. To protest against God in the name of justice is not helpful. A world without God is a world without hope (cf. Eph 2:12). Only God can create justice.
And faith gives us the certainty that he does so. The image of the Last Judgement is not primarily an image of terror, but an image of hope; for us it may even be the decisive image of hope. Is it not also a frightening image? I would say: it is an image that evokes responsibility, an image, therefore, of that fear of which Saint Hilary spoke when he said that all our fear has its place in love[35].
God is justice and creates justice. This is our consolation and our hope. And in his justice there is also grace. This we know by turning our gaze to the crucified and risen Christ. Both these things—justice and grace—must be seen in their correct inner relationship. Grace does not cancel out justice. It does not make wrong into right. It is not a sponge which wipes everything away, so that whatever someone has done on earth ends up being of equal value.
Dostoevsky, for example, was right to protest against this kind of Heaven and this kind of grace in his novel The Brothers Karamazov. Evildoers, in the end, do not sit at table at the eternal banquet beside their victims without distinction, as though nothing had happened. Here I would like to quote a passage from Plato which expresses a premonition of just judgement that in many respects remains true and salutary for Christians too. Albeit using mythological images, he expresses the truth with an unambiguous clarity, saying that in the end souls will stand naked before the judge. It no longer matters what they once were in history, but only what they are in truth: “Often, when it is the king or some other monarch or potentate that he (the judge) has to deal with, he finds that there is no soundness in the soul whatever; he finds it scourged and scarred by the various acts of perjury and wrong-doing …; it is twisted and warped by lies and vanity, and nothing is straight because truth has had no part in its development. Power, luxury, pride, and debauchery have left it so full of disproportion and ugliness that when he has inspected it (he) sends it straight to prison, where on its arrival it will undergo the appropriate punishment …
Sometimes, though, the eye of the judge lights on a different soul which has lived in purity and truth … then he is struck with admiration and sends him to the isles of the blessed”[36].
In the parable of the rich man and Lazarus (cf. Lk 16:19-31), Jesus admonishes us through the image of a soul destroyed by arrogance and opulence, who has created an impassable chasm between himself and the poor man; the chasm of being trapped within material pleasures; the chasm of forgetting the other, of incapacity to love, which then becomes a burning and unquenchable thirst.
We must note that in this parable Jesus is not referring to the final destiny after the Last Judgement, but is taking up a notion found, inter alia, in early Judaism, namely that of an intermediate state between death and resurrection, a state in which the final sentence is yet to be pronounced.
I Kristus
Anna
Vad är du för en barnslig och omogen person ?
Att skriva encyklikor om ont och gott är en sak – att skriva om ont och gott och livet efter livet för BARN är en helt annan sak – kanske till och med ett strå vassare.
Förhoppningsvis inser påven detta – även om du Anna bevisligen inte har kapacitet att förstå allt här i världen bara för att du förstår påvens encyklikor.
// Irène
”Irene Nordgren on 17 Apr 2012 at 8:58 #
Anna
Vad är du för en barnslig och omogen person ?”
——
Jag är inte en stridslysten person som älskar att ha rätt i allt och angriper allt och alla för att få ha just rätt :)…
.. det kan vara svårt att förstå att det finns personer som inte är aggressiva och har ett eminent behov av att om inte med goda argument och en solid grund – så med personangrepp…. (ja du vet… genom att förminska dem genom att kalla dem för ”barnsliga och omogna”…) få rätt.
😉
Det som nog svider mest för dig är att denna goda påve som världen fått genom den Romerska Kyrkan är just detta: god och beläst samt förstår vad han talar om – när han gör det eftersom det omintet-gör den både obalanserade och inte välgrundade kritik som ni riktar mot just denna person i hans roll som företrädare för Världens Största kristna Kyrka.
Detta Irene är tänkvärt… och värt att begrunda.
I Kristus
Anna
Låt oss låta läsarna själva bilda sig sin uppfattning.
Jag vidhåller min rätt att tycka det är barnsligt av en anonym person att kasta sig på tangenterna bara för att slänga en påveencyklika i ansiktet på mig bara för att jag tyckte att det låg ett intressant nyhetsvärde i att framhålla ATT och HUR påven i sitt eget nyhetsblad fick ett hyllningstal på sin 85-årsdag via 2 svenska kvinnor – Astrid Lindgren genom Ulla Gudmundson.
// Irène
Kära Irene, jag hade inte en enda tanke på dig överhuvudtaget när jag skrev det jag skrev då jag lade det som ett inlägg med tanke på det som Gudmundson skrivit.
Ta det därmed inte personligt bara för jag lever i den stora villfarelsen att detta är en blogg som behandlar olika frågor som man kan kommentera, och inte din personliga mail eller att allt som skrivs här är riktat till dig.
OM det är som nämnt i det sista fallet – så vore det bra att det framgår att det är fallet så att de som då inte vill skriva till dig personligen utan förhålla sig till texter som skrivs här kan förstå att det inte är texterna det handlar om utan dig — vilket inte framgår när man läser bloggens intentioner.
Och att en encyklika är något som man ”slänger i ansiktet” på någon överhuvudtaget är en mycket grov missuppfattning om en encyklikas syfte och vad den är ämnad till.
På bland annat Wiki kan man läsa följande om en encyklikas syfte och ändamål:
”Encyklika är en påvlig rundskrivelse till den samlade kyrkan som ett uttryck för hans läroauktoritet. En encyklika behöver inte anses ofelbar, men den har en bindande karaktär för troende katoliker.”
I Kristus
Anna
Din kommentar får stå oemotsagd förutom att jag inte förstår vad Kristus har med saken att göra att du har behov av att ANONYMT ge uttryck för dina starka antipatier gentemot mig.
// Irène
Återigen Irene – jag varken tänkte på dig eller säga emot dig eller att skymfa dig eller att på något sätt angripa dig —- då jag inte ens ville kommentera den korta lilla kommentar du skrivit som i sig inte har något som kan väcka antipatier på något sätt mot – någon – och inte dig heller. Utan jag ville kommentera Gudmundson – vilket jag gjorde.
Det var du som angrep mig – personligen – inte det jag sagt eller skrivit och på vilket jag sedan svarade…
Hur jag kan ha antipatier mot en person – som jag inte ens själv känner eller vet något om är mig en gåta då jag som individ och person inte ens fungerar så.
Det du säger är mig helt främmande och jag känner mig mest omtumlad av det ”tumult” mitt inlägg gett.
Helt oförklarligt dessutom för mig…
OM du nu tagit så åt dig och känner dig kränkt av mitt inlägg ber jag om ursäkt – ärligt också – då det inte ens var något jag kunde föreställa mig skulle inträffa!
Och allt jag kommenterar öppet på något forum alls eller när det gäller trosfrågor är för mig alltid när det ÄR DET – I Kristus – då det är där jag är i Gud, och Han i mig.
I Kristus
Hej Anna och Irene!
Ja, diskussionens vågor går höga på Katolsk Vision. Det är en av de katolska bloggar jag läser regelbundet och det är klart att jag också tycker det är roligt med positiv uppmärksamhet kring mitt uppdrag.
Jag blev glad att Irene publicerade Lejonhjärtatexten. Jag tyckte också det var intressant att läsa utdraget ur påven Benedictus’ encyklika. Vill bara säga det./Ulla G
Anna,
Som jag skrivit tidigare så tror jag att din främsta avsikt är att s.a.s föra diskussionen bort från ämnet. För någon encyklikan jag inte se att Ulla Gudmundson nämner i sin tänkvärda text.
Sedan är det upp till oss övriga att se till att du inte lyckas i ditt uppsåt.
Anneli
Tack Ulla,
ja den encyklikan finns även översatt till svenska och heter då ”I hoppet är vi frälsta” (Veritas förlag) och den är en kort och kärnfull sammanfattning som faktiskt på ett mycket lysande sätt visar på både den sociala/samhälleliga kontextens ”hopp” och det eviga hopp som människan kan hysa i en tro på Herren Kristus.
Gud som älskar oss tills allt är fullbordat.
Ratzinger visar i denna encyklika också att även – eller kanske rättare sagt – just i lidandet, orättvisor och motgångar så kan vi mogna och bli hoppfulla människor som förmår att skapa ett utrymme i detta svåra som pekar mot det som är vårt hopps mål: evigheten.
En liten bok på 93 sidor som är mycket väl värda att läsa och visar på det andliga djup och den stora kunskap som denna påve som du sände Lindgrens berättelse till.
Det jag tänkte på är att i din gåva (en barnsaga med stort djup) finns den – så uppfattar jag det hela – skönhet i att ”för dem som är som barn” så uppenbaras Sonen som i sin tur uppenbarar för dessa; Fadern (och jag såg detta skriftord som en implicit del i din gåva).
I Kristus
Anna
Pingback: Födelsedagspresent till påven | Gudmundson
Grazie mille Ulla
För oss som lever i kalla månskuggans dal här i Stockholms katolska Stift känns det ovanligt kul att få lite värmande sol på sig genom att Du länkar till KV blogg från Din blogg
http://blogg.ud.se/gudmundson/2012/04/17/fodelsedagspresent-till-paven/
Cari saluti
// Irène
Jag läste om födelsedagshälsningen en gång till och långsamt. Eftersom signaturen ”Anna” var så snabb med att försöka få uppmärksamheten åt annat håll, tänkte jag att det kunde vara värt det.
Bröderna Lejonhjärta handlar om en diktator som främst härskar genom att sprida fruktan och om människornas kamp för att övervinna sin rädsla. För det är ju just rädslan som gör dem oförmögna att befria sig från tyrannen.
Sannerligen något för oss gräsrotskatoliker att begrunda! Ja för påven också förstås. 🙂
Anneli
Anneli
”Eftersom signaturen ”Anna” var så snabb med att försöka få uppmärksamheten åt annat håll”
Bra att du påpekar detta. Ämnena vi tar upp, informationen vi sprider gillas inte av alla våra läsare.
I skydd av signaturer försöker rättrogna katoliker (ibland också utklädda till protestanter) att mildra innehållet på KV blogg genom olika manövrar.
// Irène
Iréne,
Vaksamhet är underskattat, men jag försöker praktisera det efter bästa förmåga.
Sedan ser jag att det nog borde ha stått att Bröderna Lejonhjärta BL.A. handlar om en diktator osv. Men jag rycktes nog med av min aha-upplevelse av textens briljans.
Det boken handlar allra mest om är människors längtan efter frihet, deras kärlek och mod, inte minst i svåra situationer. Vilket förstås är mer centralt än Tengils försök att kuva dem
Anneli
Irène, Anneli
Jag kanske skulle klä ut mig till protestant!
Skämt åsido, var vi inte överens om att på vår gemensamma blogg söka minska
våra projektioner på och tolkningar av andras beteenden?
En eloge även från mig till Ulla Gudmundsons födelsedagsbrev till påven om Bröderna
Lejonhjärta, denna fantastiska berättelse om en en människa som inte ”vill vara en lort”,
utan ger sitt liv.
Krister
Krister
”Andras beteenden ” måste dock även innefatta medskribenters beteenden.
// Irène
Irène,
Självlart! Jag tolkade inte ditt beteende eller din person, jag hade synpunkter på vad du skrev.
Krister
Kära medskribenter,
Vi vill ha ett bra samtalsklimat och konstruktiva diskussioner. Låt oss därför med förnuft använda papperskorgen till det den är ämnad för, skräp.
Kommentarer som är för oförskämda, eller uppenbart skrivna för att ta upp plats ska inte finnas här.
Sedan är det givetvis upp till varje skribent att sätta sina gränser för ovanstående när det gäller egna inlägg. Och övriga får packa och rätta sig därefter.
Anneli
Kallar ni er katoliker och blir upprörda över att någon lägger upp en påveencyklika på er blogg?! Är ni djävulens sändebud eller?