Vänner,
den för framtiden avgörande frågan om kyrkan skall verka i världen, om än inte av den, eller flytta till ett ghetto utanför världen ställdes på sin spets när de kyrkliga myndigheterna nyligen avskedade förskolläraren Bernadette Knecht i tyska Köningswinter-Rauschendorf.
Tidskriften Publik-Forum, www.publik-forum.de, berättar i sitt senaste nummer att Bernadette Knecht lett byns katolska förskola i nio år. Under denna tid har hon startat både barnkör och flöjtgrupper samt erbjudit gratis musikundervisning.
Föräldrarepresentanten Peer Jung säger att Bernadette Knecht gjort förskolan till vad den i dag är.
Idyllen rämnade när Bernadette Knecht skilde sig och flyttade ihop med en ny man. Med motiveringen att äktenskapet är oupplösligt avskedades hon av ärkestiftet Köln. ”Står det katolskt skall det vara katolskt”.
Artikelförfattaren Eva Baumann-Lerch frågar varför detta i så fall inte också gäller ”när någon slår sina barn, mobbar sina underlydande eller kör till biskopsämbetet i en bensinslukande lyxbil”?
Tur i bedrövelsen var att förskolan i sin helhet finansieras av kommunen – som visade kurage. När uppsägningen av Bernadette Knecht blev känd fick i stället kyrkan sparken som entreprenör. Kommunen tog över driften och behöll Bernadette Knecht som föreståndare.
Ende gut alles gut, skulle man kunna säga – om det inte vore för ärkestiftet Kölns avskyvärda beteende. Det kan möjligen betecknas som inskränkt moralkonservativt, men står knappast i överensstämmelse med traditionell katolicism. I den förenas höga moraliska krav med förståelse och tolerans för att människor inte alltid lyckas med vad de föresatt sig.
Skulle kyrkan i stället kräva absolut moralisk observans av sina medarbetare blir det inte bara tomt i en liten förskola på landet. Det kommer att eka ödsligt i åtskilliga biskopsämbeten och prästgårdar, kanske långt in i Vatikanen – för såvitt inte huvudregeln är att bara det som syns finns.
Gert Gelotte
Gert och alla,
Ska man skratta eller gråta, frågar jag mig allt som oftast när det gäller katolska ledares agerande.
De kan handla snabbt och resolut när de vill och oftast vill de när det gäller lekmän som gör något misshagligt eller mot kritiska präster. Präster som begår övergrepp eller är allmänt olämpliga vill de däremot inte göra någonting åt.
Men det ligger nog, som du skriver, väldigt mycket i att bara det som syns finns. Vilket inte gynnar någon form av moral, utan bara dubbelmoral.
Det enda positiva i historien är att samhället runt om stod upp för sin förskoleföreståndare och gjorde klart för Katolska kyrkan att så här får man inte behandla sina anställda.
Anneli
Det slog mig att bloggen jag skrivit om de irländska prästerna som står upp för och försvarar den stridbare prästen och skribenten fr. Tony Flannery också handlar om just civilkurage. Vilket jag tror är vägen vidare, vi måste var modiga och/eller stötta dem som är det.
http://katolskareformvanner.blogspot.se/2012/04/modiga-katoliker-kyrkans-framtid.html
Anneli
Gert,
Din slutkläm på eländet om det tomma ekandet i Vatikanen… fick mig att verkligen att skratta. Ursäkta men hela slutstycket som du fick till… är så himla kul. Ungefär som att säga ”godnatt pannkaka”.
Agneta
Gert
Det gäller för katolska stift överallt att skilja agnarna från vetet såväl i ärkestiftet Köln som i Stockholms katolska stift.
Du skrev nedanstående blogginlägg för 3 år sedan .
http://www.katolskvision.se/blog/?p=303
Ulf Samuelsson som organiserade namninsamlingen på Kyrkans Tidning och som nu var huvudperson i Från Sverige till himlen i gårdagens TV program extraknäcker också som en Herrens tjänare som gärna hjälper till på Stiftets vägnar att i Sverige skilja ut agnar från vetet.
// Irène
Irène,
tack för klippet. Det står sig fortfarande, men intressantare är de agressiva kommentarerna. De känns en smula främmande. Kanske har debattklimatet förändrats till det bättre. Eller så har bara våra rättrogna bröder och systrar gett upp om oss 🙂
Gert
Gert
”Droppen urholkar stenen” och i kombination med Memorandum och övrig händelseutveckling på kontinenten har KV gjort susen häruppe vid Norra Ishavet för Stiftets blyga smygtittare och smygläsare.
// Irène