DAGEN idag 11 mars
”Vatikanens dialogforum för livsåskådningssamtal där ateister och troende ska mötas kommer till Sverige”
”Ateister och troende – i höst ska de mötas i Stockholm, på inbjudan av katolska kyrkan. Men inte i något ordkrig, utan i ett dialogsamtal om livsfrågor. Initiativet är Vatikanens.
”Det kallas Hedningarnas förgård, dialogforumet för livs-åskådningssamtal mellan troende och icke-troende, som sedan ett år tillbaka konsekvent dyker upp på olika platser runt om i världen. Det har beskrivits som en plats för möten och mångfald, en mötesplats mellan tro och förnuft, där de bägge inte är varandras motsägelser. Och som försök till ett närmande som kanske kan bryta ner några av de murar som de troende och de icke-troende rest mellan varandra.”
”I höst kommer Hedningarnas förgård till Stockholm. Bland samtalsdeltagarna finns flera tunga svenska namn, representanter för vitt skilda livsåskådningar och vetenskapliga discipliner. Författarna PC Jersild och Torgny Lindgren, (den förste har kallats för sekulär humanist, den andre är katolik), Georg Klein, professor i tumörbiologi och ateist, Lundabiskopen Antjé Jackelén, filosofiprofessorn Åsa Wikforss, Ingemar Ernberg, liksom Klein tumörbiolog och författare till boken ”Vad är liv?” och fysikern Ulf Danielsson, känd från tv, radio och häromåret en uppskattad sommarvärd i P1. Samtalet mellan dessa intellektuella spetspersonligheter kommer att följas av ett samtal mellan unga svenskar. Det första organiseras i samarbete med Kungliga vetenskapsakademin, det andra i samarbete med Fryshuset.”
”Projektet som går ut på att samla människor med ofta diametralt olika syn på livets frågor har sjösatts av Påvliga kulturrådet vars president, kardinal Gianfranco Ravasi, är dess eldsjäl. Men själva tanken kommer från Benedikt XVI som 2009, efter ett besök i det sekulariserade Tjeckien, tog upp sin önskan om dialog med dem som inte tror på Gud.- Dialogen mellan religioner måste kompletteras med dialogen med dem som ser religionen som något främmande. Jag anser att kyrkan bör öppna något slag av ”hedningarnas förgård”, sa han.”
Kardinal Ravasi
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=304787
// Irène
PS Syftet med Hedningarnas förgård är att människor med olika uppfattningar i tros- och livsåskådningsfrågor ska lära sig leva i fred och samförstånd.
Jag instämmer till fullo med John F. Allen som i samband med att Hedningarnas förgård hölls i Paris förra året skrev i NCR
”Somewhere deep in their souls, most Catholics long to feel proud of their church and its leaders. At times, however, that sense of pride can seem all but buried under an avalanche of heartache and bad news.”
http://ncronline.org/blogs/all-things-catholic/courtyard-gentiles-promises-boost-catholic-pride
I varje fall kan svenska katoliker och icke katoliker vara mycket stolta över Sveriges ambassadör i Vatikanen !
Att Hedningarnas förgård nu kommer till Stockholm 13-14 september är helt Ulla Gudmundsons förtjänst genom hennes särsklilt goda kontakter med kardinal Ravasi – chef för påvliga kulturrådet.
”Namnet Hedningarnas förgård (italienska: Cortile dei Gentili, engelska: Courtyard of the Gentiles) syftar på den del av det judiska templet i Jerusalem dit icke judar var välkomna in för att be. Templet förstördes av romarna år 70 e Kr.”
http://www.katolskvision.se/blog/?p=4401
Sandro Magister skrev så här i samband Hedningarnas förgård i Paris i mars förra året
”But theirs is not a closed courtyard, as Paul said in writing to the Christians of Ephesus. Because Christ knocked down precisely that wall of separation which divided Jews and gentiles, ”in order to create in himself, of the two, a single new man, making peace, reconciling both in a single body.”
This was the goal in Paris. Believers and agnostics spoke out in friendship. On borderland terrain. Each with his feet planted in his own space, but ready to listen to the reasons of the other.”
Från en storbildsskärm höll påven ett tal i Paris som avlutades så här om ”förgården till den OKÄNDE GUDEN”
”The fundamental structure of Christian proclamation ’outwards’ – towards searching and questioning mankind – is seen in Saint Paul’s address at the Areopagus […]: ’He seems to be a preacher of foreign divinities’ (Acts 17:18). To this, Paul responds: I have found an altar of yours with this inscription: ‘to an unknown god’. What therefore you worship as unknown, this I proclaim to you (17:23). Paul is not proclaiming unknown gods. He is proclaiming him whom men do not know and yet do know – the unknown-known; the one they are seeking, whom ultimately they know already, and who yet remains the unknown and unrecognizable. The deepest layer of human thinking and feeling somehow knows that he must exist, that at the beginning of all things, there must be not irrationality, but creative Reason – not blind chance, but freedom. Yet even though all men somehow know this, as Paul expressly says in the Letter to the Romans (1:21), this knowledge remains unreal: a God who is merely imagined and invented is not God at all. If he does not reveal himself, we cannot gain access to him.
http://chiesa.espresso.repubblica.it/articolo/1347285?eng=y
Ett bra tal. Ännu bättre skulle det bli på jorden om påven dessutom slutade dra så absurda konsekvenser av Guds existens för GUDSTROENDE katolska människors VARDAGSLIV.
Ju förr påven tex slutar att försöka sälja idén att Gud inte vill att människan ska använda sig av vetenskap och beprövad erfarenhet när det gäller människans fortplantning och människans homosexualitet – och att hindra kvinnor att stå till Guds förfogande som präster och hindra Gudstroende omgifta katoliker som misslyckats i tidigare äktenskap att motta kommunion och tvinga Gudstroende män att välja mellan äktenskapets och prästvigingens sakrament –så har påven tagit steget som visar att han står med båda fötterna på jorden vilket är förutsättning för TROVÄRDIGHET.
Verkligen roligt att Hedningarnas förgård kommer till Stockholm!
Bengt
Ja eller hur.
Håller du med mig om att ateister skördar sina största framgångar och värvar flest nya medlemmar i mötet med kristna fundamentalister ?
Jag menar att kristnas enhet är förutsättningen för trovärdigheten om Guds existens och där är ekumenik den enda vägen. Därför sorgligt med polariseringen utifrån samtidens ”brännande frågor.”
// Irène
Bengt.
Respektfull dialog mellan människor som är trygga i sina identiteter i all ära – vi är dock kallade till omvändelse. Richard Dawkins har nog rätt i att Kyrkan hittat en ny form i sin ”omvändelsesatsning”.
Hedningarna behöver inte längre stanna ute på förgården – genom Jesus har vägen öppnats in i Guds hägn .
I Jesu dödsögonblick öppnas vägen in i det allra heligaste i Jerusalems tempel. Vi är alla välkomna in till den intimaste gemenskap med Gud, bli ett med Kristus i kommunionen. Tror du detta? Jag vet att du tror Guds ord.
Samuel.
Irène
Det finns olika aspekter på detta.
Om man med fundamentalism menar en oreflekterad bokstavstro, så har du nog rätt. Sedan har jag en känsla av att de kämpande ateisterna är de största fundamentalisterna själva. De föredrar att betrakta kristendomen som en fundamentalistisk tro, vilken de sedan avfärdar.
De som har en mera nyanserad tro avfärdar de som icke konsekventa, som om de både vill ha kakan och äta upp den.
Om man med fundamentalism däremot menar tron på det övernaturliga, och att inte avfärda allt som inte har en naturalistisk förklaring, så ser bilden annorlunda ut. Den kristendom som drar till sig mest människor idag är de som bevarar tron på det övernaturliga, medan mera ”liberalteologiska” kyrkor minskar.
Det viktiga för kyrkan tror jag är att bevara den tro som är hennes och att positivt hjälpa fler människor till tro, inte att negativt undvika att människor dras till ateismen. Jag tror att Jesus Kristus alltid kommer att vara ett tecken som väcker strid.
Bengt
Jag gillar ditt svar med undantag av nedanstående
”Den kristendom som drar till sig mest människor idag är de som bevarar tron på det övernaturliga, medan mera ”liberalteologiska” kyrkor minskar.”
Är man kristen så innebär det per definition att man tror ”på det övernaturliga” oavsett vilken övrig gruppering man för övrigt identifierar sig med.
Att tro att kvinnor inte kan bli präster eller att homosexuell kärlek och användning preventivmedel är synd har ju inget med ”övernaturlig tro” att göra. Snarare med ONATURLIG TRO.
Det är det motsatta som för många är NATURLIG TRO.
Pentekostala rörelser är de som ökar mest i tredje världen, det är riktigt. Men vad vill du säga med det?
Det är viktigt att alla kristna hittar en tillhörighet där de känner sig hemmastadda såvär ur trosmässig synpunkt som liturgisk och att olika kristna grupperingar respekterar varandra. Sedan är det numerära antalet människor inom olika kyrkor / samfund av mindre intresse för mig.
I valet mellan happy clappy och smells and bells så väljer jag det senare beroende på att jag vuxit upp med detta och det därför känns mer hemtamt.
// Irène
Vänner.
Bengt skriver: ””Den kristendom som drar till sig mest människor idag är de som bevarar tron på det övernaturliga, medan mera ”liberalteologiska” kyrkor minskar.”
I sitt tillmötesgående svar till Bengt skriver Irène: ”Är man kristen så innebär det per definition att man tror ”på det övernaturliga” oavsett vilken övrig gruppering man för övrigt identifierar sig med.”
En så tydlig bekännelse till Guds transcendenta intervention, inbrott i tillvaron i och med Jesus, får mig att ompröva och ta tillbaka min teologiska kritik mot Irènes liberalteologi, postmodern eller ej.
Kristi uppståndelse är vattendelaren mellan troende och icke troende. Mellan kristen tro och allmän religiositet. Jag inser nu att alla kristna jag känner till bekänner sig till denna övernaturliga händelse.
Och tron på uppståndelsen leder oss till att ställa den största av alla övernaturliga frågor: Om Gud kan uppväcka Jesus från de döda, vad hindrar att vi drar slutsatsen att Gud utfört det största av mirakel, universums skapelse, och att därför allt vad evangelierna säger om Jesus mycket väl kan vara sant?
Svaret är att ingenting hindrar en helhjärtad och kompromisslös tro på Guds underbara gärning i Kristus.
Irène skriver:
”Det är viktigt att alla kristna hittar en tillhörighet där de känner sig hemmastadda såväl ur trosmässig synpunkt som liturgisk och att olika kristna grupperingar respekterar varandra.”
För att en katolsk – allmänkyrklig – och ekumenisk reformation ska kunna äga rum måste sådana som Bengt, Agneta och jag kunna känna oss hemmastadda, dvs känna igen oss i en urkristen bekännelse, den som Jesus förkunnade och som Petrus, Paulus och Johannes framförde i alla sina skrifter.
Det Nya Testamentet förkunnar är klassisk kristendom och på den grunden tror vi på en radikal reformation. En sådan som KV-manifestet ger röst åt. Ingenting i den förnekar den urkristna bekännelsen. Tvärtom.
Samuel.
Irène!
Jag är i huvudsak överens med dig.
Kvinnoprästfrågan, frågan om äktenskapssakramentets innehåll och sexualetik är sakfrågor som inte har med de ontologiska grundfrågorna att göra.
Roliga uttryck ”happy clappy och smells and bells”, jag förstår precis vad du menar. Nu kan man inte begränsa karismatisk förnyelse och öppenheten för de andliga nådegåvorna till en viss liturgisk stil, även om happy clappy onekligen är vanligt också inom katolsk karismatisk förnyelse.
Det viktiga med liturgiska uttryck är att det finns ett sammanhang som blir meningsfullt mellan uttrycksform och innehåll. Utan ett sådant sammanhang blir både det ena och det andra stelt och tomt.
Själv känner jag mig hemma med både happy clappy och smells and bells, i rätt sammanhang. I vissa sammanhang kan jag också känna mig främmande i båda. Ibland önskar jag mig lite mera happy clappy i våra traditionella katolska gudstjänster, men om jag befinner mig på t.ex. en konferens med Livets Ord kan jag längta till en lugn kvällsmässa i Katolska domkyrkan. Även de lite äldre av Livets Ords egna medlemmar tycker det kan bli lite för högt tryck i lovsången som överröstar Anden och blir till en mänsklig performance-kultur istället. Jag noterar att detta är en diskussion som förekommer inom frikyrkligheten idag, där man ser en dragning tillbaka till de gamla kyrkornas mera strikta liturgiska former.
Jag tror ingen tillbedjan är perfekt, men om hjärtat finns med så räcker det långt och överskyler många brister.
Bengt
”Jag är i huvudsak överens med dig.”
Det tar sig, sa pyromanen.
Ang traditionella ofta trista gudstjänster så kan jag berätta att jag därför istället smygit in på afrikansk mässa.
Ända sedan jag första gången hörde Missa Luba när jag var i 15 års åldern tog något ”afrikanskt” tag i mig som jag efteråt förstått måste höra ihop med att det framkommit att vi alla kommer från Afrika – att vi alla utvandrat från Afrika fast i olika omgångar.
Det måste vara därför som nedanstående känns som hemmatoner…..
http://www.youtube.com/watch?v=ToNb-02n3KY
// Irène
Spännande att denna konferens kommer till Sverige! Jag hoppas att ambassadör Gudmundsson denna gång bjuder in biskopen i Katolskakyrkan i Sverige till konferensen. Det förvånade att höra som katolik att biskop Anders inte bjöds in till regeringens möte i Rom som ordförande i EU här om året. Det förvånar än mer då biskop från Svenska fd stadskyrkan inbjudits då som nu som ” affischnamn”. Har fru ambassadör och regeringen ännu ej vant sig i rollen att kyrka är skiljd från stat i Sverige? Diplomati bör förankras på lokal nivå, enl Cardinal Dolan en god katolsk men även Öfre Dala princip som jag hoppas Ulla håller i minnet från hemorten!
Jag funderar även på det att faktum att hedningarnas förgård även var så långt som troende kvinnor kom in i Templet i Jerusalem. Står vi fortfarande kvar i den dialogrutan i detta forums hållande i Sverige tro? Kanske en fråga för dialog och debatt?