”Och varför är det så viktigt för några att upprätthålla en skillnad som inte gör någon skillnad – utöver att göra skillnad?”
Läs Gert Gelottes krönika i Göteborgsposten om äktenskap enligt äktenskapsbalken kontra registrerat partnerskap.
Irène Nordgren
Trossamfundens motstånd mot att äktenskapet enligt Äktenskapsbalken – som sedan länge i sak varit könsneutralt: en särskild bestämmelse säger att makarna måste vara av olika kön, för av innehållet i reglerna hade man nämligen inte kunnat gissa sig till att så är fallet – är på många sätt intressant, och mycket beklämmande.
För det första kan konstateras att trossamfunden genom skickligt politiskt manövrerande och lobbying har lyckat få en demokratiskt djupt stötande särställning inom ramen för utredningen. Svensk äktenskapsrätt har i 1000 år eller så varit principiellt borgerlig, och denna punkt klargjordes principiellt och programmatiskt vid de stora äktenskapsreformerna 1915-1920. Den ”religiösa lobbyn” – för att parafrasera ett vanligt angrepp på den ”homosexuella lobbyn”, som om försök att påverka politiken vore suspekt om det sker till stöd för just de homosexuella — har trots detta fått en privilegierad ställning som referensgrupp i utredningen, trots alltså att Äktenskapsbalken inte reglerar trossamfundens ställning (utom vad gäller Svenska kyrkans rätt att få vigselrätten delegerad till sig; för andra samfund gäller en särskild lag). De troende medborgarnas uppfattning har alltså tillmätts större betydelse än andra medborgares. Varför då? Varför skall de troende få kontrollera de icke-troendes äktenskap?
För det andra hänvisas till barnens rätt. På en punkt – väntetiden vid skilsmässa, om makarna inte redan levt åtskilda i två år (då ingen väntetid krävs) – handlar Äktenskapsbalken inte alls om förhållandet till barnen. Det förhållandet regleras i Föräldrabalken (och delvis i Ärvdabalken), som helt struntar i om föräldrarna är gifta. Hänvisningarna till barnens rätt i diskussionen om en könsneutral äktenskapsbalk är mycket svåra från oärliga påhopp på de homosexuella.
För det tredje framställs ofta angreppen på likabehandlingen av de homosexuella som ett ”försvar” av äktenskapet för de heterosexuella. Här blir det väldigt svårt att inte se det hela som rätt vulgär och oärlig retorik. Utredningen har ju inte föreslagit en enda förändring av reglerna för de heterosexuellas äktenskap. Av de upprörda utfallen från trossamfunden kunde man ha fått intrycket av att äktenskap mellan män och kvinnor nu skulle förbjudas eller annars försvåras. Så är det ju inte alls – det föreligger överhuvudtaget inget angrepp på det heterosexuella äktenskapet. ”Förvaret av äktenskapet” är det kanske mest spektakulära och t.o.m. komiska offentliga exemplet på att med stor kraft, släggor och murbräckor, inte slå in öppna dörrar, utan gällt skrikande och gestikulerande rusa in genom portaler där det aldrig funnits någon dörr till att börja med.
För det fjärde är det snarare tvärtom så att en könsneutral äktenskapsbalk är ett uttryck för högaktning av det heterosexuella äktenskapet. Detta äktenskaps paradigmatiska betydelse erkänns vara så stor att det får stå modell också för homosexuella samlevnad.
För det femte vittnar motståndet mot en också formellt könsneutral äktenskapsbalk mot en nästan fantastisk övertro på lagstiftningens betydelse. I debatten menar man ibland att riksdagen skulle kunna ”omdefiniera” äktenskapet också i social och antropologisk mening. Detta blir nästan löjligt. Det är klart att det social och antropologiskt inte spelar någon större roll om det heterosexuella samlivet kallas ”äktenskap”, ”partnerskap” eller ”blurr” eller om det delar denna term i lagstiftningen med ett ord för homosexuella samlevnad. I dagligt tal gäller ju redan – i både t.ex. svenskan och brittisk engelska – att samma termer används för ”äktenskap” enligt den äldre äktenskapslagstiftningen för heterosexuella och för ”partnerskap” (”civil unions”) för de homosexuella. Det är inte så att förhållandet mellan mödrar och fäder är viktigt i vår kultur p.g.a. av att riskdagen reserverar en terms i lagstiftningen för dem; istället är det tvärtom, det är den sociala och antropologiska betydelsen av detta förhållande – som är oberoende av riksdagen – som ligger till grund för den historiska äktenskapslagstiftningen. Och detta förhållande rubbas på intet sätt av en könsneutral äktenskapsbalk.
Gert och Dan
Mitt intryck är att det bla är kyrkornas ”behandling” av homosexuella som påverkar många människors inställning till kyrkan överhuvudtaget. Hörde på nyheterna imorse att borgerliga vigslar ökat kraftigt under 2007. Ett nygift par intervjuades och angav att skälet till att de valde borgerlig vigsel framför kyrklig var att de tyckte kyrkans inställning till homosexuella var ”okristen” och detta var deras sätt att markera att de inte delar kyrkans värderingar på detta område.
Intresset för religion och andlighet ökar men tyvärr inte i ”kyrklig tappning”. Detta faktum kan ingen förneka och orsakerna därtill är det fritt fram att spekulera kring.
Dan du skriver
”Av de upprörda utfallen från trossamfunden kunde man ha fått intrycket av att äktenskap mellan män och kvinnor nu skulle förbjudas eller annars försvåras.”
Sanningen i ett nötskal. // Irène
Vänner,
Debatten fortsatte på GP:s insändarsida Fria Ord med följande inlägg:
Börja inte rycka i äktenskapsbalken
Att partnerskapslagen ger samma skydd som äktenskapet är vi och Gert Gelotte överens om. Medan vi anser att det är ett argument för att behålla nuvarande ordning, anser Gelotte det motsatta i sin krönika den 2 januari.
Men detta är inte vårt huvudargument. Vårt huvudargument, som Gelotte noga glider förbi, är att de som vill ha en förändring inte gör någon rättsfilosofisk eller sociologisk analys av äktenskapet som social institution.
Familjen är en grundläggande byggsten i ett gott samhälle – med detta synsätt har föräldra- och äktenskapsbalken byggts upp i vår civilrätt. Det är också denna syn som ligger bakom FN:s barnkonvention och FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna.
Det är också bakgrunden till att äktenskapsbalken sätter upp fyra krav för att äktenskap ska kunna ingås: Man ska vara myndig, inte vara nära släkt, vara två till antalet och av olika kön.
Nu vill statlige utredaren Hans Regnér utan analys ändra på ett av de fyra kriterierna, kravet på olika kön. Men de andra begränsningarna ska vara kvar. Varför? Inga svar ges.
Frågan om faderskapspresumtionen, som utgår från att mannen är far till barn som föds i äktenskapet, ignoreras av såväl Regnér som debatten i stort. Kommer barnet i ett samkönat äktenskap att ha två eller tre ”riktiga föräldrar”?
Rättsligt skydd mellan två parter som vill leva tillsammans, oavsett skäl, är vi självklart för. Här kan man säkerligen utveckla den nuvarande statliga servicen till medborgarna. Att börja rycka i äktenskapsbalken av symbolskäl utan djupare analys vill vi varna för.
Stefan Attefall (kd)
Gruppledare i riksdagen
Svar: Att äktenskapsbalken sätter upp fyra villkor för äktenskap innebär inte att dessa förutsätter varand-ra. Frågan om polygami har inte det minsta med samkönade äktenskap att göra – för att ta ett enda exempel.
Alltså behövs ingen utredning om polygami eller incest eller giftasålder för att kunna ta ställning till om äktenskapsbalken skall inkludera även homosexuella.
Stefan Attefall frågar hur många ”riktiga föräldrar” barnen i ett samkönat äktenskap kommer att ha. Jag antar att Attefall menar ”biologiska föräldrar” och då är svaret två. Detta gäller även i heterosexuella adoptivfamiljer. Någon speciell homosexuell problematik i detta avseende existerar inte.
I Stefan Attefalls och Göran Hägglunds ursprungliga debattartikel åberopas ”försiktighetsprincipen” som ett skäl för att behålla lagen om registrerat partnerskap.
Krav på försiktighet förutsätter något slags hot. Vilket hot? Vad i homosexuellas samlevnad är så farligt att den måste kringgärdas med speciallagstiftning?
Attefall och Hägglund mer än antyder att det finns ett hot och en fara som motiverar försiktighet, men de formulerar inte vari hotet och faran består.
Det kan liknas vid att förse mordbrännare med bensin – mindre civiliserade typer som också anser att homosexuella utgör ett hot, men som argumenterar med knytnävarna i stället för med halvkvädna visor.
Gert Gelotte
Ack Gert så pinsamt inlägg från Stefan Attefall då han skriver:
”Familjen är en grundläggande byggsten i ett gott samhälle – med detta synsätt har föräldra- och äktenskapsbalken byggts upp i vår civilrätt. Det är också denna syn som ligger bakom FN:s barnkonvention och FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. ”
Kan du fråga Stefan Attefall hur han definierar ”familj”. Räknar han in ensamstående föräldrar med barn tro? Eller bara mamma, pappa barn konstellationer ? I så fall kan vi konstatera att en sådan definition enbart är ett önsketänkande i Stefan Attefalls eget huvud, som han ska vara vänlig att inte försöka tuta i folk att också FN barnkonvention åberopar. Ty där står endast
” att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse,”
Alltså fritt fram att tolka in hur ”familjemiljön” ska definieras.
Vad ansvarsdelen beträffar talas i artikel 5 om Föräldrarnas ledning
”Konventionsstaterna skall respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar eller där så är tillämpligt, medlemmar av den utvidgande familjen eller gemenskapen enligt lokal sedvänja, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, att på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge lämplig ledning och råd då barnet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention.”
Alltså oavsett vad Stefan Attefalls djupa ”äktenskapsanalys” utmynnar i, så ska han inte försöka ge sken av att FN barnkonvention lägger sig i vilken sexuell läggning ett barns föräldrar / vårdnadshavare har. Ty så är icke fallet . Barnkonventionen vill skydda föräldralösa barn och barn till ansvarslösa föräldrar. Och sådana finns såväl bland hetero- som homosexuella.
Irène Nordgren
Trossamfundens motstånd mot att äktenskapet enligt Äktenskapsbalken – som sedan länge i sak varit könsneutralt: en särskild bestämmelse säger att makarna måste vara av olika kön, för av innehållet i reglerna hade man nämligen inte kunnat gissa sig till att så är fallet – är på många sätt intressant, och mycket beklämmande.
För det första kan konstateras att trossamfunden genom skickligt politiskt manövrerande och lobbying har lyckat få en demokratiskt djupt stötande särställning inom ramen för utredningen. Svensk äktenskapsrätt har i 1000 år eller så varit principiellt borgerlig, och denna punkt klargjordes principiellt och programmatiskt vid de stora äktenskapsreformerna 1915-1920. Den ”religiösa lobbyn” – för att parafrasera ett vanligt angrepp på den ”homosexuella lobbyn”, som om försök att påverka politiken vore suspekt om det sker till stöd för just de homosexuella — har trots detta fått en privilegierad ställning som referensgrupp i utredningen, trots alltså att Äktenskapsbalken inte reglerar trossamfundens ställning (utom vad gäller Svenska kyrkans rätt att få vigselrätten delegerad till sig; för andra samfund gäller en särskild lag). De troende medborgarnas uppfattning har alltså tillmätts större betydelse än andra medborgares. Varför då? Varför skall de troende få kontrollera de icke-troendes äktenskap?
För det andra hänvisas till barnens rätt. På en punkt – väntetiden vid skilsmässa, om makarna inte redan levt åtskilda i två år (då ingen väntetid krävs) – handlar Äktenskapsbalken inte alls om förhållandet till barnen. Det förhållandet regleras i Föräldrabalken (och delvis i Ärvdabalken), som helt struntar i om föräldrarna är gifta. Hänvisningarna till barnens rätt i diskussionen om en könsneutral äktenskapsbalk är mycket svåra från oärliga påhopp på de homosexuella.
För det tredje framställs ofta angreppen på likabehandlingen av de homosexuella som ett ”försvar” av äktenskapet för de heterosexuella. Här blir det väldigt svårt att inte se det hela som rätt vulgär och oärlig retorik. Utredningen har ju inte föreslagit en enda förändring av reglerna för de heterosexuellas äktenskap. Av de upprörda utfallen från trossamfunden kunde man ha fått intrycket av att äktenskap mellan män och kvinnor nu skulle förbjudas eller annars försvåras. Så är det ju inte alls – det föreligger överhuvudtaget inget angrepp på det heterosexuella äktenskapet. ”Förvaret av äktenskapet” är det kanske mest spektakulära och t.o.m. komiska offentliga exemplet på att med stor kraft, släggor och murbräckor, inte slå in öppna dörrar, utan gällt skrikande och gestikulerande rusa in genom portaler där det aldrig funnits någon dörr till att börja med.
För det fjärde är det snarare tvärtom så att en könsneutral äktenskapsbalk är ett uttryck för högaktning av det heterosexuella äktenskapet. Detta äktenskaps paradigmatiska betydelse erkänns vara så stor att det får stå modell också för homosexuella samlevnad.
För det femte vittnar motståndet mot en också formellt könsneutral äktenskapsbalk mot en nästan fantastisk övertro på lagstiftningens betydelse. I debatten menar man ibland att riksdagen skulle kunna ”omdefiniera” äktenskapet också i social och antropologisk mening. Detta blir nästan löjligt. Det är klart att det social och antropologiskt inte spelar någon större roll om det heterosexuella samlivet kallas ”äktenskap”, ”partnerskap” eller ”blurr” eller om det delar denna term i lagstiftningen med ett ord för homosexuella samlevnad. I dagligt tal gäller ju redan – i både t.ex. svenskan och brittisk engelska – att samma termer används för ”äktenskap” enligt den äldre äktenskapslagstiftningen för heterosexuella och för ”partnerskap” (”civil unions”) för de homosexuella. Det är inte så att förhållandet mellan mödrar och fäder är viktigt i vår kultur p.g.a. av att riskdagen reserverar en terms i lagstiftningen för dem; istället är det tvärtom, det är den sociala och antropologiska betydelsen av detta förhållande – som är oberoende av riksdagen – som ligger till grund för den historiska äktenskapslagstiftningen. Och detta förhållande rubbas på intet sätt av en könsneutral äktenskapsbalk.
Gert och Dan
Mitt intryck är att det bla är kyrkornas ”behandling” av homosexuella som påverkar många människors inställning till kyrkan överhuvudtaget. Hörde på nyheterna imorse att borgerliga vigslar ökat kraftigt under 2007. Ett nygift par intervjuades och angav att skälet till att de valde borgerlig vigsel framför kyrklig var att de tyckte kyrkans inställning till homosexuella var ”okristen” och detta var deras sätt att markera att de inte delar kyrkans värderingar på detta område.
Intresset för religion och andlighet ökar men tyvärr inte i ”kyrklig tappning”. Detta faktum kan ingen förneka och orsakerna därtill är det fritt fram att spekulera kring.
Dan du skriver
”Av de upprörda utfallen från trossamfunden kunde man ha fått intrycket av att äktenskap mellan män och kvinnor nu skulle förbjudas eller annars försvåras.”
Sanningen i ett nötskal. // Irène
Vänner,
Debatten fortsatte på GP:s insändarsida Fria Ord med följande inlägg:
Börja inte rycka i äktenskapsbalken
Att partnerskapslagen ger samma skydd som äktenskapet är vi och Gert Gelotte överens om. Medan vi anser att det är ett argument för att behålla nuvarande ordning, anser Gelotte det motsatta i sin krönika den 2 januari.
Men detta är inte vårt huvudargument. Vårt huvudargument, som Gelotte noga glider förbi, är att de som vill ha en förändring inte gör någon rättsfilosofisk eller sociologisk analys av äktenskapet som social institution.
Familjen är en grundläggande byggsten i ett gott samhälle – med detta synsätt har föräldra- och äktenskapsbalken byggts upp i vår civilrätt. Det är också denna syn som ligger bakom FN:s barnkonvention och FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna.
Det är också bakgrunden till att äktenskapsbalken sätter upp fyra krav för att äktenskap ska kunna ingås: Man ska vara myndig, inte vara nära släkt, vara två till antalet och av olika kön.
Nu vill statlige utredaren Hans Regnér utan analys ändra på ett av de fyra kriterierna, kravet på olika kön. Men de andra begränsningarna ska vara kvar. Varför? Inga svar ges.
Frågan om faderskapspresumtionen, som utgår från att mannen är far till barn som föds i äktenskapet, ignoreras av såväl Regnér som debatten i stort. Kommer barnet i ett samkönat äktenskap att ha två eller tre ”riktiga föräldrar”?
Rättsligt skydd mellan två parter som vill leva tillsammans, oavsett skäl, är vi självklart för. Här kan man säkerligen utveckla den nuvarande statliga servicen till medborgarna. Att börja rycka i äktenskapsbalken av symbolskäl utan djupare analys vill vi varna för.
Stefan Attefall (kd)
Gruppledare i riksdagen
Svar: Att äktenskapsbalken sätter upp fyra villkor för äktenskap innebär inte att dessa förutsätter varand-ra. Frågan om polygami har inte det minsta med samkönade äktenskap att göra – för att ta ett enda exempel.
Alltså behövs ingen utredning om polygami eller incest eller giftasålder för att kunna ta ställning till om äktenskapsbalken skall inkludera även homosexuella.
Stefan Attefall frågar hur många ”riktiga föräldrar” barnen i ett samkönat äktenskap kommer att ha. Jag antar att Attefall menar ”biologiska föräldrar” och då är svaret två. Detta gäller även i heterosexuella adoptivfamiljer. Någon speciell homosexuell problematik i detta avseende existerar inte.
I Stefan Attefalls och Göran Hägglunds ursprungliga debattartikel åberopas ”försiktighetsprincipen” som ett skäl för att behålla lagen om registrerat partnerskap.
Krav på försiktighet förutsätter något slags hot. Vilket hot? Vad i homosexuellas samlevnad är så farligt att den måste kringgärdas med speciallagstiftning?
Attefall och Hägglund mer än antyder att det finns ett hot och en fara som motiverar försiktighet, men de formulerar inte vari hotet och faran består.
Det kan liknas vid att förse mordbrännare med bensin – mindre civiliserade typer som också anser att homosexuella utgör ett hot, men som argumenterar med knytnävarna i stället för med halvkvädna visor.
Gert Gelotte
Ack Gert så pinsamt inlägg från Stefan Attefall då han skriver:
”Familjen är en grundläggande byggsten i ett gott samhälle – med detta synsätt har föräldra- och äktenskapsbalken byggts upp i vår civilrätt. Det är också denna syn som ligger bakom FN:s barnkonvention och FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. ”
Kan du fråga Stefan Attefall hur han definierar ”familj”. Räknar han in ensamstående föräldrar med barn tro? Eller bara mamma, pappa barn konstellationer ? I så fall kan vi konstatera att en sådan definition enbart är ett önsketänkande i Stefan Attefalls eget huvud, som han ska vara vänlig att inte försöka tuta i folk att också FN barnkonvention åberopar. Ty där står endast
” att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse,”
Alltså fritt fram att tolka in hur ”familjemiljön” ska definieras.
Vad ansvarsdelen beträffar talas i artikel 5 om Föräldrarnas ledning
”Konventionsstaterna skall respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar eller där så är tillämpligt, medlemmar av den utvidgande familjen eller gemenskapen enligt lokal sedvänja, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, att på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge lämplig ledning och råd då barnet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention.”
Alltså oavsett vad Stefan Attefalls djupa ”äktenskapsanalys” utmynnar i, så ska han inte försöka ge sken av att FN barnkonvention lägger sig i vilken sexuell läggning ett barns föräldrar / vårdnadshavare har. Ty så är icke fallet . Barnkonventionen vill skydda föräldralösa barn och barn till ansvarslösa föräldrar. Och sådana finns såväl bland hetero- som homosexuella.
Irène Nordgren