Vänner,
en mycket intressant debatt om fosterdiagnostik och abort pågår i Svenska Dagbladet. Jag länkar till två inlägg som är särskilt intressanta.
Professor Erwin Bishofberger SJ och vetenskapsjournalisten Sture Gustafson argumenterar mot att så kallat KUB-test blir rutin i mödravården. Med KUB-test kan Downs syndrom upptäckas mycket tidigt i graviditeten.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_675231.svd
Nils Eric Sandberg pekar på en rad logiska luckor i Bishofbergers och Gustafsons argumentation:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_721307.svd
Själv ställer jag mig tre frågor – till att börja med:
Om vi utesluter totalförbud mot abort, vem skall fatta beslutet om inte den berörda kvinnan? Och i så fall på vilka grunder?
Är ett befruktat ägg människa i samma mening som ett fullgånget barn? Ett befruktat ägg innehåller alla förutsättningarna för en individ, men är det samma sak som en individ? Möjligen i filosofisk mening, men i biologisk?
Ett argument mot aborter tidigt i graviditeten är att det graderar människorvärdet. Följdfrågan blir om vi kan gradera människovärdet även i slutet av livet. Men är det inte det vi gör? Äldre får inte samma möjlighet till exempelvis transplantationer som yngre.
Vad tycker ni?
Gert Gelotte
<!– –>
Om vi börjar med frågan om fostret är en människa: De flesta är nog överens om att det nyfödda barnet är en människa med fulla rättigheter. Så har det naturligtvis inte alltid varit – under vår hednatid satte man ut oönskade barn i skogen som ett slags försenad abort – och alla kanske inte tycker så idag heller. Men de flesta är nog ändå överens om att det nyfödda barnet inte tillhör någon annan moralisk kategori än äldre människor och att det inte saklöst kan dödas för att det är något fel på det eller föräldrarna inte vill ha det. Om vi nu flyttar in barnet i livmodern, alldeles före förlossningen, gör det någon skillnad? Till stor del rör det sig om en rent lokal förflyttning. Innan navelsträngen har skurits av är det inte någon större skillnad i barnets beroende av mamman heller; efter det att navelsträngen skurits närmast ökar barnets beroende av mamman, eftersom det ofödda barnet i princip tar vad det behöver ur mammans kropp. Finns det då någon annan gräns mellan det att barnet befinner sig i livmodern klar att födas fram och befruktningen? Vi skulle kunna fundera över om det t.ex. spelar någon roll om barnet skulle överleva utanför mammans kropp. Den medicinska tekniken flyttar hela tiden denna gräns bakåt, och det har hänt att barn har kunnat räddas som varit lika gamla som andra barn som lagligen kunnat aborteras. Men hela ”testet” är nog irrelevant; för det nyfödda barnet kan inte heller leva självständigt utan är beroende av andra människor, inte bara för föda utan också för annan omvårdnad och social samvaro. Utan detta dör barnet. Ja, vem av oss skulle, strängt taget, kunna överleva på egen hand? Det nyfödda barnet är inte självständigare eller i princip livsdugligare än det ofödda barnet, hur gammalt det än är. Det finns i själva verket inte någon självklar gräns att dra där fostret upphör att vara ett aborterbart ”foster” för att istället bli ett skyddat ”barn”.
Men är verkligen fostret mer än endast en potentiell mänsklig person? Också här har vi nog ett irrelevant test. Varje människa – helt utan undantag – har mycket orealiserad (eller, med skolastisk terminologi, ”icke-aktualiserad”) potentialitet. Jag är idag mer av en person än jag var förra året: sedan förra året har jag aktualiserat mer än min potentialitet. Så inte heller i det avseendet skiljer sig det ofödda barnet från andra människor.
I själva verket är hela frågan om huruvida fostret är en människa – skulle jag vilja hävda – ett villospår. Det är inte detta som är den centrala frågan. Frågan är istället: Är det rätt att ta någon annan människas liv? Om ja, finns det några villkor eller begränsningar? Det går inte för sig att s.a.s. definitionsvägen slingra sig undan frågan.
Det skulle kunna hävdas att allt liv är heligt i den meningen att det aldrig är rätt att ta en annan människas liv. Detta är en radikalpacifistisk inställning. Det är inte Kyrkans inställning. Kyrkan accepterar att människor dödas i självförsvar och i legitima krig, liksom hon accepterar dödsstraff i extrema situationer. Inte heller jag tror att en människas liv är heligt i den meningen att det alltid är fel att döda. Jag har professionell militär utbildning och jag tror att det visst är rätt att döda i självförsvar – t.ex. i legitima krig (som det mot Hitler-Tyskland och Japan), men också i försvar av sig själv, sin familj och sitt hem. Jag kan t.o.m. sträcka mig så långt som att säga att det ibland kan vara berättigat med ”collateral damage”, t.ex. när i och för sig oskyldiga civila dödas vid nödvändiga krigshandlingar. Jag kan därför inte heller principiellt avfärda att det kan finnas situationer där abort skulle vara berättigat.
Vad är det då för överväganden man skulle behöva göra för att rättfärdiga en abort? Jag tror att det metaforiska uttrycket ”vägande” är helt rätt: det handlar om att väga olika värden mot varandra. I den ena vågskålen ligger en människas liv, hennes blotta existens. En abort – liksom varje annat dödande av en människa – kan endast rättfärdigas om vi i den andra vågskålen kan lägga så mycket att det väger tyngre än den aktuella människans existens.
Låt oss pröva detta resonemang mot några situationer som vanligen förekommer i abortdebatten.
Kvinnan har blivit gravid efter en våldtäkt. I den ena vågskålen har vi så barnets liv; i den andra allt det som kvinnan har blivit utsatt för och det hon kommer att behöva bära om barnet föds. När vi gör avvägningen måste vi naturligtvis hålla i minnet att både kvinnan och barnet är oskyldiga till våldtäkten. Det vore omoraliskt att låta straffa någon annan för våldtäkten än gärningsmannen. Hans övergrepp skulle, tycker jag, inte ens rättfärdiga dödsstraff för mannen själv (i alla fall inte i princip). Än mindre kan hans illgärningar i och för sig rättfärdiga att det garanterat oskyldiga barnet dödas. Vi har så kvar att väga kvinnans lidande mot barnets existens. Om vi accepterar att barnet får dödas p.g.a. det lidande dess födelse och liv skulle åsamka kvinnan måste vi också hantera den etiska principen att lika fall skall behandlas lika. Om det är rätt att döda barnet i den här situationen, vad är det då som hindrar oss från att döda våra framfödda barn, våra syskon, makar och föräldrar – eller vem som helst – om deras existens åsamkar oss lidande och omak? Jag kan inte se att det ofödda barnets situation här är annorlunda.
Andra skäl som ibland förs fram är social misär. Barnets liv skulle – i alla fall enligt vår egen uppfattning – inte vara värt att leva under de sannolika sociala förhållanden det skulle kunna erbjudas; för detta är vad en abort av sociala skäl innebär. Principen om att lika fall skall behandlas lika gäller även här. Om ofödda barn kan dödas p.g.a. att någon annan än de själva bedömer deras framtidsutsikter som otillfredsställande måste vi kunna döda också andra personer vars livschanser är för dåliga, t.ex. handikappade, fattiga med dåliga framtidsutsikter o.s.v.
Vem skall då besluta om barnet skall få fortsätta sitt liv eller om det skall dödas genom en abort? Normalt brukar vi tycka att man inte skall döma i egen sak. Normalt menar vi att om två personer har motstående intressen – konkurrerande behov – så skall inte den ena personen själv få avgöra den tvisten. Det är naturligtvis denna princip som ytterst rättfärdigar vårt system med domstolar. Det är också denna princip som har medfört att vi har lagstiftat om viss skydd för barnen mot deras föräldrar genom t.ex. överförmyndarämbetet och den allmänna skolplikten, liksom föräldrarnas skyldighet att sörja för sina barn. I abortlagstiftningen, däremot, gäller fram till en viss tidpunkt i graviditeten motsatt princip: det är kvinnan – den ena av de båda berörda personerna – som ensam får fälla avgörandet. Jag tycker inte att det är så självklart. Principen om att lika fall skall behandlas lika gör sig också gällande här. Om gravida kvinnor får döma i egen sak när det gäller frågan om huruvida det barn de bär skall få fortsätta leva, varför får vi inte själva avgöra om andra människor som ligger oss till last – åldriga vårdkrävande föräldrar, handikappade vårdkrävande barn eller andra släktingar, svårt sjuka personer som kräver skattefinansierad sjukvård, o.s.v. – skall dödas?
Till slut skulle jag sammanfattningsvis alltså vilja påstå att frågan om aborters berättigande inte kan behandlas som en isolerad fråga utan är ett ”tillämpningsfall” av den mycket större frågan om och i så fall när det är rätt att ta andra människors liv; och att den inte kan besvaras på annat sätt än genom att vi på abortfrågan tillämpar samma principer och överväganden som vi gör när vi diskuterar andra fall av avsiktligt dödande av andra människor.
Dan
Du sätter fingret på den springande punkten genom att ställa frågan om ”fostret är en människa” ? Tar man då livet av en människa genom abort?
Denna fråga leder till frågan om när börjar livet? När blir en människa till? Vad definierar en människa? Jag lägger märke till att du rör dig med begepp som ”foster” ”barn” ”människa”. Man kan ju utvidga diskusionen med begreppen Zygot ( föreningen av en äggcell och spermie; den första celldelningen börjar efter 12 timmar) Morula (en ”cellklump” bestående av 9 celler eller flera) Blastocyst (100 celler ). Embryo fram till 3 mån. och först därefter foster.
Börjar livet vid konceptioenen dvs är zygoten en människa ? Frågorna hopar sig och svaren varierar.
Den nu pågående diskussionen om fosterdiagnostik och abort får i alla mig att konstatera att ingen annan stans i världen får nog handikappade barn så mycket respekt och omvårdnad och utvecklingsmöjligheter som i det sekulära Sverige. // Irène Nordgren
Dan,
Som jag ser det är aborter aldrig oproblematiska. Aborter innebär alltid att man väger olika legitima intressen mot varandra. För att göra det valet måste man fundera över vad en människa är och när en människa blir en människa.
Om man ställer frågan rent filosofiskt kan man hävda att en människa är en människa från första början – alltså när sädescellen sammansmälter med ägget. Om inte annat därför att det är svårt att finna något annat ögonblick.
Men räcker de genetiska förutsättningarna för en människa för att vi skall kunna säga att de första cellerna är en människa i samma mening som ett foster några månader senare eller ett fullgånget barn? Jag har svårt att se det. En människa är ju mer än sina gener. Framför allt är hon en person. Och en person blir vi först i kontakt med andra personer.
Alltså skulle man kunna säga att människoblivandet är en process. Ingenstans under denna process är det oproblematiskt att döda en människa. Men om man väger olika människors intressen mot varandra är det onekligen enklare att väga en vuxen kvinnas intressen mot en omedveten cellklumps rättigheter än att väga två vuxna människors intressen mot varandra – till exempel din rätt att försvara dig mot tio helt oskyldiga kvinnor som bara råkar stå i vägen när du försvarar dig (colateral damage).
Gert Gelotte
En av mina poänger var att vi alla är stadda i blivande. Det ofödda barnet skiljer sig inte i det avseende från t.ex. det nyfödda barnet eller en människa som lever i isolering, eller mig, Gert eller Irène: ingen av är ännu allt det vi kan vara. Det är klart att en isolerad människa har aktualiserat mindre av sin mänsklighet än en social människa — men det placerar inte den isolerade människan i en särskild kategori där de vanliga etiska principerna om respekten för det mänskliga livet inte gäller. Men visst, den isolerade människans frånfälle får sannolikt lindrigare etiskt relevanta återverkningar än den mer socialt förankrad människas frånfälle.
En annan av mina poänger var att frågan om ”vad är en människa” är ett villospår. Det finns ingen tydlig gräns — ingen gräns som inte är godtycklig — mellan den åldrade människan vid livets slut och det nyligen befruktade ägget.
Men jag och Gert verkar överens om att det handlar om att väga olika intressen mot varandra. Ytterligare en av mina poänger var att om vi skall samla på oss argument för att väga upp en människas blotta existens så måste vi samla på oss många tunga saker. Exempelvis är det inte självklart att syskonen till ett ofött barn vars födelse hotar mammans liv självklart vinner över det ofödda syskonet. Det finns gott om barn som växer upp utan sina mödrar och som ändå lyckas leva hyggligt lyckliga liv — i många fall naturligtvis lyckligare än många barn som har båda föräldrarna i livet. Det intresse de framfödda syskonen har av att behålla sin mor väger inte självklart tyngre än de ofödda syskonets intresse att alls ha ett fortsatt liv, om än utan sin mor. Moderslöshet är ju inte i andra fall en tillräcklig grund för döda någon. På liknande sätt är det inte självklart så att mannens intresse av att ha sin kvinna kvar i livet väger tyngre än hans barns intresse att alls ha ett fortsatt liv. Mer tillspetsat blir det om vi formulerar valet som om det handlar om mammans eller barnets liv. Deras respektive människovärde — just i kraft av deras mänsklighet — väger s.a.s. lika; annars måste vi säga att vissa människor i sig (p.g.a. av kön? etnicitet?) har ett högre värde än andra. Istället måste vi söka hjälp i andra värden. För moderns liv talar naturligtvis alla hennes existerande skyldigheter, beroendeförhållanden och sociala nätverk och relationer i övrigt. För barnets liv talar alla de potentiella framtida skyldigheter, beroendeförhållanden, sociala nätverk och relationer i övrigt som barnet kan komma att omfattas av om det får leva vidare. Eftersom barnet sannolikt, om det får leva vidare, kommer att ha fler år framför sig än modern — som med nödvändighet är äldre än barnet — är det inte självklart så att mammans liv väger tyngst. Å andra sidan väger vågskålarna med det argumentet jämnare ju yngre mamman är. Om barnet lider av några skador som kan befaras begränsa dess potentialitet senare i livet så lättar det dess vågskål. Men å andra sidan är vi alla ofullkomnade, och det är inte säkert att medfödda begränsningar alltid är större än de som vi själva underkastar oss av olika skäl. Osv.
Som jag sade ovan kan man inte principiellt utesluta att abort kan vara rätt — men den frågan kan bara besvaras genom att vi tillämpar samma principer på det dödandet som vi tillämpar på alla andra fall av dödande av människor. Och jag tror att mycket få aborter skulle klara av en sådan prövning. Jag tror också det är en av bevekelsegrunderna till att man har konstruerat en ”abortfråga” med en terminologi som avviker från den som vanligen gäller när vi diskuterar när vi får döda människor. ”Abortfrågan” är en retorisk figur som, menar jag, bidrar till att maskera de grundläggande frågorna.
Gert: Det är klart att det här handlar om filosofiska frågor; men det handlar inte om opraktiska frågor. Det handlar ju mycket konkret om huruvida en viss individ skall dödas eller inte. Filosofin är inte något vi får lämna till experter eller bara ta till när vi vill vara lite fina. Filosofin handlar — bl.a. — just om hur vi hanterar handgripliga och vardagliga frågor.
Dan
Jag hänger inte med när du påstår att frågan om “vad som är en människa” är ett villospår. Hänger inte heller med i resonemanget kring det ofödda barnets rättighet contra syskons rätt att behålla sin mor. För mig gör det ingen skillnad om en kvinna riskerar att förlora sitt liv vid första, andra tredje eller fjärde graviditeten. För mig har kvinnans liv alltid ”förtur”. Jag är ingen anhängare av martyrskap i någon form.
Håller med dig och Gert om att människoblivandet är en process, ett vardande. För mig är den intressantaste frågan till vem ett samhälle vill ge tolkningsföreträdet att -inom vissa givna ramar- besluta om att få avbryta ja ”kränka” detta människoblivande, vilket för mig inte är detsamma som att ”döda”.
Jag förstår mig inte på katolska kyrkans nit när det gäller resonemang kring ”livets okränkbarhet ” av ofödda embryon. För mig har katolska kyrkan aldrig varit trovärdig i dessa resonemang. Man har skiljt mellan oformade och formade foster, besjälade eller inte men redan mycket tidigt i kyrkans historia har abort fördömts utifrån ”livets okränkbarhet” oberoende av det omgivande samhällets syn. Vuxna människor har av samma kyrka dömts till döden pga felaktiga åsikter. Som försvar för inkvisitionen har bla den nuvarande påven sagt att ”rättsprocessen var mycket säkrare inom kyrkan än utanför där det rådde mer godtyckliga lagar”. Hur kan en kyrka någonsin bli trovärdig med så dubbla budskap. Alltså samtidigt som inkvisitionen dömde fullvuxna människor till döden fanns beslut från kyrkomöten att abort var en ”dödssynd”. Slutsatsen måste bli att livet inte är okränkbart och att det råder delade meningar om när ett samhälle kan/ vill /ska acceptera att livet kränks vare sig det sker genom abort, dödsstraff eller krig. Filosofi och teologi övergår alltid i någon form till politik. // Irène Nordgren
Irène!
Jag försökte visa vilka olika intressen som står mot varandra. Jag kan inte riktigt förstå hur man kommer fram till att mammans liv alltid har trumfen. Står två människoliv mot varandra måste man på något sätt välja mellan dem.
Irène!
Jag förstår inte riktigt hur du menar att du inte skulle vara ”anhängare av martyrskap i någon form”. Ett sätt att se din inställning till kvinnans rätt att ensidigt bestämma att barnets liv skall upphöra är att beskriva det som att barnet blivit ”martyr” — om än ofrivilligt — för kvinnans frihet.
Jag har inte påstått att Kyrkans inställning till ”livets helighet” under historien har varit konsekvent. Motståndet mot abort men stödet för dödsstraff — t.ex. för heretiker — går t.ex. inte ihop. Likaledes är det svårt att begripa varför man är mot preventivmedel då preventivmedel (i alla fall vissa preventivmedel) i praktiken hjälper till att förebygga aborter. Det kan också vara svårt att förstå varför Kyrkans etiska lära skall s.a.s. ”följa biologin” vad gäller aborter men inte när det gäller homosexualitet (som vi ju numera vet inte är en sjukdom eller annars något fel i biologisk mening). Ett celebert exempel på Kyrkans inkonsekvens är också den förändrade inställningen till penningränta. Kyrkans lära är naturligtvis inte alls så oföränderlig som det ofta påstås.
Men oavsett den historiska förvirringen, och förvirringen på flera punkter idag, tycker jag att Kyrkan vad gäller aborternas moraliska ställning inte alls är ute och cyklar utan faktiskt står för en välbehövlig motvikt mot den annars vanligt förekommande bagatelliseringen av aborter.
Dan,
Mitt motstånd mot att använda för mycket, eller enbart, filosofi i abortdebatten är att man därvid skapar en standardåsikt som i praktiken knappast passar på någon verklig abortsituation. Två likvärdiga situationer kan i det ena fallet motivera en abort och i det andra fallet inte motivera en abort.
Jag tror varken på totalförbud eller totalt godtycke. Principen med varje kvinnas (och mans) fria val (och ansvar) inom vissa tidsgränser förefaller mig vara rimlig. Men då måste man också acceptera att olika kvinnor gör olika val i liknande situationer.
För vi över detta på katolsk moral så kan kyrkan inte på en och samma gång hävda att vi ytterst måste följa vårt samvetes bud och sedan inte moraliskt respektera följderna.
Gert
Dan
”Står två människoliv mot varandra måste man på något sätt välja mellan dem.”
Det etiskt ” lättaste ” fallet är om kvinnans liv medicinskt hotas vid en graviditet. Vem annars än kvinnan själv ska i ett sådant trängt läge enligt dig ha mandat att välja vems liv som ska skonas ? // Irène Nordgren
Vem får i andra fall döma i eget mål?
Jag förstår inte vad ”för mycket” filosofi skulle betyda. Filosofi är liksom prosa — vi gör det (talar det) hela tiden utan att vi nödvändigtvis vet att det är det vi gör. Gert, ditt resonemang är lika ”filosofiskt” som mitt. Jag har försökt göra filosofin explicit. Det tror jag gynnar en förnuftig debatt.
Dan
Jag anser inte att vi talar om ett (domstols) ”mål”. Men eftersom du gör det . Vem ska enligt dig vara domare i det ”fall” vi diskuterar ?
Om kvinnan vinner ”målet”.
Anser du att det befruktate ägget eller embryot också har arvsrätt? Om inte när börjar arvsrätten ?
// Irène
Dan,
jag uttryckte mig lite slarvigt när jag skrev ”för mycket” filosofi och du har rätt att vi aldrig resonerar i ett filosofifritt tillstånd. MEN, om man bara ser aborter (och andra moraliska problem) som filosofiska problem blir resultatet lätt matematiskt. Det finns rätt och det finns fel och ingenting däremellan. Dessutom är rätt alltid rätt och fel alltid fel – oavsett person och situation.
Jag anser att abort är ett mycket tydligt exempel på att filosofi ( i inskränkt bemärkelse) inte räcker.
Vad är mänskligt liv? När börjar det? När slutar det? Ytterst är detta bedömningsfrågor. Vad är rimligt i förhållande till vår skunskap och det beslut vi står inför.
Vems rätt väger tyngst? Kvinnans som inte vill ha barn? Eller barnets (i början bara de genetiska förutsättningarna för ett barn) som inte har bett om att få bli till.
Vad innebär det att livet är okränkbart? Kyrkan predikar med emfas att livet är okränkbart när det gäller aborter. Men inte är livet okränkbart i Irak.
Vare sig vi vill det eller inte är vi människor i någon mening ”herrar” över livet. Vi kommer inte undan de beslut och avvägningar som följer därav.
Gert
Irène: Jag har inte talat om någon domstol. Jag har överhuvudtaget inte talat om hur rättsordningen skall förhålla sig till aborter. Men att man inte skall döma i eget mål är en allmänetisk princip som ligger till grund för t.ex. delar av vår rättsordning; men den gäller alltså oavsett vad rättsordningen innehåller.
Om ett beslut skall fattas måste ju någon göra det. Vid en abort är det ett helt binärt beslut: antingen dödas barnet eller så får det leva. Något tredje gives inte. Någon måste fatta beslutet. Jag vet inte vem det skulle vara. Jag tycker inte att man utan vidare kan säga att det skall vara en av de berörda parterna. Som utgångspunkt tycker jag att den allmänna principen att man inte skall döma i eget mål skall gälla också här och att en avvikelse från den principen bör kunna motiveras. Hur kommer man fram till att den här avvikelsen är berättigad?
Gert: Jag blir ännu mer förvirrad över vad du menar med ”filosofi”. I ditt senaste inlägg staplar du filosofiska frågor på varandra. Menar du att svaren på de frågorna på något sätt inte vore filosofiska svar? Menar du att filosifi är irrelvant för ”bedömningsfrågor”? Jag hade nog snarare trott att det är just i de fallen vi blir filosofiska: den praktiska filosofin handlar väl till övervägande delen just om hur vi skall kunna fatta beslut under osäkra förhållanden. Många andra frågor kan besvaras utifrån en teknisk kunskap — hit hör t.ex. matematisk problemlösning. Eller menar du att besvärliga resonemang som inte leder till önskat resultat är ”filosofiska”?
I Svenska Dagbladet menar nu Hugo Lagercrantz att man inte blir människa förrän man kan antas själv (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_735771.svd): det är då man får en mänsklig ”själ”. Om ett barn föds men behöver ligga i respirator kan det alltså med denna logik aborteras i respiratorn. Det ligger också nära till hands att betrakta vuxna människor i respirator som inte längre mänskliga och de kan därför dödas om deras existens är betungande.
Intressanta perspektiv, onekligen. Men för många är det nog lite förvånande att aborter skulle vara acceptabla fram till dess att barnet drar sitt första andetag på egen hand.
Dan
”Först när fostret kan dra de första andetagen luft själv – om än med teknisk hjälp – så har det fått en egen ”själ” och fullt människovärde.”
”Om än med teknisk hjälp” innebär ju att barn i respirator inte kan aborteras med denna definition. Vuxna i respirator behåller sitt människovärde.
I livets gränsområden tassar vi alla omkring på osäker mark när det gäller definitioner. Ingen definition är heltäckande och oantastlig.
//Irène
Jag hälsade med glädje Hugo Lagercrantz artikel på Brännpunkt idag.
Äntligen en klargörande redogörelse för fostrets medvetenhet. Finns ingen förbindelse till hjärnan, då kan fostret inte vara medvetet om sitt liv eller ha ngr känslor.
Det ger en vettig och naturlig gräns för abort.
Tydligen har man i England – leve dessa pragmatiska engelsmän – redan kommit fram till detta och tagit ett viktigt principiellt beslut.
Det återstår tydligen för oss att göra i Sverige.
Kanske var det t o m det som Thomas av Aquino hade på känn, utan att kunna veta naturvetenskapligt!
Ann-Marie
Jag har följt Svd:s serie om aborter och reagerar mot den filosofiskt-teologiska vinklingen av denna fråga. För föräldrarna är det snarare en existentiellt fråga.
Ofta tar man Downs syndrom som exempel. Kanske är det den enda kromosomrubbning som kan analyseras med KUB-testet? Därför tas den som exempel. Det är den vanligaste och den lindrigaste av kromosomrubbningarna, den som det är lättast att känna igen på barnen redan vid födelsen. Barnen har ofta ngt tilläggshandikapp, annars är de i princip friska och glada och sprider glädje omkring sig som små. De kräver träning och omvårdnad längre än vanliga småbarn. Utvecklingsmässigt förblir de vanligen på 4-6-årsnivån – en trevlig åldersnivå. De lär sig inte läsa och räkna mm. Några få utvecklas mer och lär sig grundläggande skolfärdigheter. Ytterligare några få blir mycket svårare utvecklingsförsenade och får stora svårigheter med tal och motorik. I tonåren blir diskrepansen mellan den biologiska åldern och utvecklingen mer tydlig. Ännu mer i vuxen ålder. De kräver alltid ”god man” för att sköta ekonomi och levnadsförhållanden.
De blivande föräldrarna ska alltså kunna se lite längre fram i tiden. Det är en bundenhet för livet. Man behåller det moraliska ansvaret på livstid. Det praktiska boendet och sysselsättning hjälper kommunen till med.
Förr sa ofta barnläkarna: Lämna bort! Det var på 50-talet. Sedan dess är barnhemmen avskaffade, liksom internatskolorna där barnen var 4-5 dagar i veckan. Det var en god avlastning för många familjer med kanske flera barn. Man kunde återhämta sig i veckan, sova ut och sköta sitt arbete. Den möjligheten togs bort när skolorna las ned på 70-talet. Nu är det ett pussel med avlastningshem eller avlastningsfamilj.
Detta ska alltså de blivande föräldrarna ta ställning till under någon vecka i graviditeten.
Så många faktorer spelar in. I vilken fas i livet befinner man sig – studier, arbete, ekonomi.
Har man flera barn att ta hänsyn till. Hur mycket tid får ett utvecklingsstört barn ta från syskon? Lever man i ett stabilt förhållande – båda ska ju orka med! Finns stöd i släkten – föräldrar, syskon, vänner. Jag förvånas inte av att de flesta i ödmjukhet inte tar på sig detta stora och svåröverblickbara ansvar. För det krävs en stor portion mognad och trygghet och kärlek. Finns det och man är överens, ja, då kanske man med öppen famn kan ta emot ett barn med DS. Jag vet de som gjort det och inte ångrat sig. De finner glädje och livskvalité på ett nytt sätt genom sitt speciella barn. Och en ny gemenskap bland andra föräldrar med liknande situation.
Ingen kan dock dömas som väljer att avbryta. Ingen annan kan ta beslutet. Det känns mycket främmande för mig att klåfingriga teologer eller filosofer ska avgöra hur föräldrar ska välja i denna existentiella kris. Det är ju de som allra minst praktiskt kommer att hjälpa och stödja i framtiden.
Detta om den enklaste av kromosomrubbningar. Andra är mycket svårare och barnen blir kanske inte livsdugliga. De få år barnen lever sker med mycket svåra handikapp och lidanden.
Jag vet så litet om detta KUB-test. Kan man också diagnosticera mitokondriella sjukdomar –
till exempel Leighs syndrom. Det finns en institution i Sverige som gör en enorm insats för dessa familjer med barn med skilda och svåra handikapp: Ågrenska. Man behöver bara titta på deras hemsida och de familjeläger som de ordnar för dessa barn och unga. Gör det!
Om läkarvetenskapens uppgift är att bota och lindra, så är den också att förebygga svår sjukdom och lidande. Då tycks det mig barmhärtigt att kunna avbryta en graviditet. Förr fanns inte den diagnostiska möjligheten att finna dessa svårast skadade barnen. Inte heller att behandla dem. De dog en naturlig död. Är det fel att förebygga?
Blir samhället fattigare utan barn med handikapp? En synpunkt som ofta tas fram. Ingenstans är frågan om människans värde och okränkbarhet större än i dessa de allra svagaste. ”Samhället” och föräldrar gör heroiska insatser för att göra dessa personers liv så meningsfullt, gott och smärtfritt som möjligt
Det tycks dock inte vara någon fara att samhället ska få färre utvecklingsstörda och/eller svårt handikappade barn. Det är en grupp som ökar, vad jag kan förstå. En faktor är bland annat att man numer kan klara förtidigt födda barn från v 23. Ca hälften av dessa får störningar i utvecklingen. En inte ovanlig kombinationsdiagnos lyder: cp. spastisk diplegi, epilepsi, synskada och utvecklingsstörning. För allt detta finns stöd och behandling.
För de flesta ovanliga ärftliga sjukdomar finns ingen diagnostik. De barnen kommer alltid att födas, om de är livsdugliga.
Samhällets stöd på olika sätt är stort och dyrt och ändå inte tillräckligt utbyggt! Ansvaret och arbetet vilar på de enskilda föräldrarna. När väl barnet finns, finns ingen undanflykt.
Omsorgen om dessa barn och vuxna behöver förstärkas och föräldrar behöver stöttning och avlastning. Låt oss satsa större resurser på det.
Ann-Marie Cervin
Irène!
Nu följer jag inte riktigt med. Den som måste andas med hjälp av en respirator andas ju inte själv utan genom att någon annan sköter andningen. Det liknar i hög grad fostrets situation, eftersom det får allt det behöver (inklusive syre) genom någon annans — nämligen mammans — försorg. Var det inte fostrets egen andning som var poängen? Om det nu verkligen är andning för egen maskin som skall vara testet på huruvida man är skyddad mot att dödas av andra som tycker att ens existens är olämplig (av olika ofta behjärtansvärda skäl) så kan jag inte se annat än att det skulle ta undan skyddet från alla som ligger i respirator. Alla dessa människor kan ju inte andas själv — vissa människor får leva med andningshjälp resten av livet medan andra kanske bara behöver andningshjälp t.ex. under narkos. Men de är alla i samma situation som det ofödda barnet med avseende på det kritierium vi här diskuterar — förmågan att andas själv.
Det verkar helt godtyckligt att säga att man räknas som människa om det är en maskin som förser en med syre men inte om det är en annans människas kropp. Varför skulle den skillnaden vara så avgörande?
Du säger ”I livets gränsområden tassar vi alla omkring på osäker mark när det gäller definitioner. Ingen definition är heltäckande och oantastlig.” Så är det kanske — här liksom i alla andra sammanhang. Men det är inget argument för att inte försöka handla efter det mest sammanhängande resonemanget. Och det stöd för abort som jag har sett i den här diskussionen tycker jag inte håller måttet i det avseendet.
Dan
Dan,
kan det vara så att det helt enkelt är svårt, snudd på omöjligt, att sätta upp generella regler för när abort är ett rimligt ingrepp? Är i så fall inte den svenska lösningen med en tidsmässig ram inom vilken ”godtycke” råder så långt lagstiftaren kan komma – med respekt för den enskildes situation och samvete?
Om inte, vilken lagstiftning skulle du vilja öveväga?
Gert Gelotte
Dan
”Det verkar helt godtyckligt att säga att man räknas som människa om det är en maskin som förser en med syre men inte om det är en annans människas kropp. Varför skulle den skillnaden vara så avgörande?”
Om du frågar mig skulle jag svara : För att syreupptagningen sker på 2 DIAMETRALT olika sätt före och efter födelsen.
Skillnaden blir påtaglig så fort man talar om ”andning” ”att andas” istället för
” förse med syre”.
Syreupptagning sker före födelsen medelst blod via navelsträng. Ingen ANDNING. Efter födelsen sker syreupptagning via luften via lungor dvs ANDNING.
Att ha förmågan att kunna ta upp syret ur luften ”om än med teknisk hjälp” är på något sätt en ”besjälad” aktivitet. Att andas har ju med ANDE att göra.
Det krävs en viss ”minimimognad” av lungfunktionrn för att syreupptagning kan ske via lungor som då med respiratorhjälp kan syresätta kroppen. Dessförinnan när syresättningen av fostret sker via moderns blod via navelsträngen är lungorna fyllda med vatten.
Ett annat etiskt moraliskt problem är de för tidigt födda barnen /fostren. Med vår högteknologiska sjukvård kan ett barn /foster som lever vid fördelsen, fast bara drygt hälften av graviditeten har gått, med intensivvård hållas vid liv till mycket stora kostnader men med risk för bestånde skador. Sjukvården har begränsade resurser. Konkurrens på liv och död förekommer ständigt. Intressekonflikter som etiskt är olösliga måste ändå varje dag på något sätt lösas av den enskilda människan. Av ansvariga läkare och politiker.
Tekniker utvecklas och gränsen mellan liv och död blir tunnare och tunnare. Etiken därigenom svårare och svårare. Befruktning av ett mänskligt ägg kan ju idag också ske på olika sätt.
Men inom katolska kyrkan är det bara samlag som gäller och bara för gifta människor och utan preventivmedel, även när det äkta paret fått det antal barn man önskar. På så vis får vissa barn utan att de vill och de som vill ha barn och inte kan få, de ska inte få ”konstgjord hjälp”. Katolska kyrkan är emot invitrobefruktning och insemination, äggdonation. Och homosexuella ska inte ha sex och barn överhuvudtaget.
Vår karta stämmer, säger katolska kyrkan. Det är terrängen det är fel på.
// Irène
Dan
Drar man dina resonemang till sin spets hamnar vi i ett läge där kriminella aborter med alla sina tragiska följder blir konsekvensen. Ty faktum är att ett samhälle ALDRIG lyckats förhindra aborter genom förbud. Detta faktum tvingar VARJE samhälle att välja mellan att juridiskt acceptera legal abort eller finna sig i att kvinnor gör illegala aborter. Alla vet också att allt som juridiskt är godagbart inte behöver vara det moraliskt. Och vice versa. Civil olydnad beteckans ibland som en dygd.
Lagstiftning kring legal abort kräver resonemang kring tidsgränser. Det är OFRÅNKOMLIGT. Därför anser jag att termen ”abortmotståndare” är vilseledande. Det är här VILLOSPÅRET börjar. Ty motsatsen blir abortförespråkare och hur ser en sådan ut om jag får fråga, ty jag har aldrig stött på någon. Jag har bara mött människor som inte vill att skiljelinjen mellan att få en ”säker abort” och en osäker ska avgöras av pengar. På så vis värnar den svenska SEKULÄRA abortlagstiftningen om den lilla människan. I katolska länder i tex sydamerika är det tvärtom. Paradoxalt nog, ju mer KATOLSKT ett samhälle är ju mer förnedras och förtrycks fattiga kvinnor jämfört med rika. Och detta tycker jag går stick i stäv med evangeliets anda som alltid förespråkar värnandet om den minsta människan.
// Irèn
Gert och Irène!
Ni är båda snabba med att snubbla in på lagstiftningen. Jag har inte diskuterat lagstiftningen, utan den etiska bedömningen. Min poäng har varit att ”aborter” inte är ett specialfall utan skall bedömas enligt samma kriterier som andra fall av ”justified homicide”, som en amerikansk juridisk term lyder. I det här läget i vår diskussion vill jag bara säga att vi skall ha en sammantagen lagstiftning som minimerar antalet människor som dödas i fall då så inte borde ha skett. Det är i allmänhet inte så enkelt att man blir av med oetiskt beteende bara genom att förbjuda det. Vi har ju exempelvis i alla tider haft förbud mot mord på framfödda människor, men det har ju inte kunnat elminiera morden.
Irène vill istället för befrukningen ha förmågan att ta upp syre via lungorna som test för när man blir människa. Jag tycker inte att den känns mindre godtycklig än befruktningen. Jag vet inte om det går att tekniskt hjälpa lungskadade att ta upp syre på annat sätt än via lungorna, men om det går (och går det inte idag så går det nog snart) — något i stil med dialys, kanske — innebär Irènes test att sådana patienter inte längre är människor utan kan dödas i någon annans intresse utan att vi prövar det fallet enligt principer som vi skulle tillämpa i andra fall då någon skall dödas.
Till Gert vill jag säga att det säkert är svårt att hitta ”generella regler för när abort är ett rimligt ingrepp”. Men alla etiska ”regler” (eller normer) är just generella, eller med en striktare logisk terminologi: universella, d.v.s. kan i alla fall tänkas gälla i mer än ett fall och på alla fall som är av ett visst slag. Den Gyllene Regeln är ett klassiskt exempel på en universell norm. Alternativet är en fullständig godtycklighet där vi varje gång vi skall fatta ett etiskt beslut gör som vi känner. Hänvisningarna till samvetet är inte okomplicerade. Varför skulle samvetets roll vara en annan för aborter än den är i andra fall då vi tycker att någon bör bringas om livet? Ingenting i vår diskussion hittills har övertygat mig om svårigheterna skulle vara större vid aborter än vid andra fall av avdagatagande.
En av mina intellektuella hjältar — tillsammans med t.ex. Darwin — är Thomas av Aquino. För katoliker finns det i praktiken ingen väg runt Thomas: hans tänkande har format så mycket av katolsk kultur och tänkande. Det är därför inte konstigt att han dyker upp också i abortdiskussionen. Ett ställe som vanligen anges är Summa Theologiae, Prima Pars, Quaestio 118, Articulus 2 ad argumentum 2. Jag återger nedan den latinska texten tillsammans med de engelska dominikanernas översättning från 1920-talet:
(Iª q. 118 a. 2 ad 2:) ”Ad secundum dicendum quod aliqui dixerunt quod operationes vitae quae apparent in embryone, non sunt ab anima eius, sed ab anima matris; vel a virtute formativa quae est in semine. Quorum utrumque falsum est, opera enim vitae non possunt esse a principio extrinseco, sicut sentire, nutriri et augeri. Et ideo dicendum est quod anima praeexistit in embryone a principio quidem nutritiva, postmodum autem sensitiva, et tandem intellectiva. Dicunt ergo quidam quod supra animam vegetabilem quae primo inerat, supervenit alia anima, quae est sensitiva; et supra illam iterum alia, quae est intellectiva. Et sic sunt in homine tres animae, quarum una est in potentia ad aliam. Quod supra improbatum est. Et ideo alii dicunt quod illa eadem anima quae primo fuit vegetativa tantum, postmodum, per actionem virtutis quae est in semine, perducitur ad hoc quod fiat etiam sensitiva; et tandem perducitur ad hoc ut ipsa eadem fiat intellectiva, non quidem per virtutem activam seminis, sed per virtutem superioris agentis, scilicet Dei deforis illustrantis. Et propter hoc dicit philosophus quod intellectus venit ab extrinseco. Sed hoc stare non potest. Primo quidem, quia nulla forma substantialis recipit magis et minus; sed superadditio maioris perfectionis facit aliam speciem, sicut additio unitatis facit aliam speciem in numeris. Non est autem possibile ut una et eadem forma numero sit diversarum specierum. Secundo, quia sequeretur quod generatio animalis esset motus continuus, paulatim procedens de imperfecto ad perfectum; sicut accidit in alteratione. Tertio, quia sequeretur quod generatio hominis aut animalis non sit generatio simpliciter, quia subiectum eius esset ens actu. Si enim a principio in materia prolis est anima vegetabilis, et postmodum usque ad perfectum paulatim perducitur; erit semper additio perfectionis sequentis sine corruptione perfectionis praecedentis. Quod est contra rationem generationis simpliciter. Quarto, quia aut id quod causatur ex actione Dei, est aliquid subsistens, et ita oportet quod sit aliud per essentiam a forma praeexistente, quae non erat subsistens; et sic redibit opinio ponentium plures animas in corpore. Aut non est aliquid subsistens, sed quaedam perfectio animae praeexistentis, et sic ex necessitate sequitur quod anima intellectiva corrumpatur, corrupto corpore; quod est impossibile. Est autem et alius modus dicendi, secundum eos qui ponunt unum intellectum in omnibus. Quod supra improbatum est. Et ideo dicendum est quod, cum generatio unius semper sit corruptio alterius, necesse est dicere quod tam in homine quam in animalibus aliis, quando perfectior forma advenit, fit corruptio prioris, ita tamen quod sequens forma habet quidquid habebat prima, et adhuc amplius. Et sic per multas generationes et corruptiones pervenitur ad ultimam formam substantialem, tam in homine quam in aliis animalibus. Et hoc ad sensum apparet in animalibus ex putrefactione generatis. Sic igitur dicendum est quod anima intellectiva creatur a Deo in fine generationis humanae, quae simul est et sensitiva et nutritiva, corruptis formis praeexistentibus.”
”Some say that the vital functions observed in the embryo are not from its soul, but from the soul of the mother; or from the formative power of the semen. Both of these explanations are false; for vital functions such as feeling, nourishment, and growth cannot be from an extrinsic principle. Consequently it must be said that the soul is in the embryo; the nutritive soul from the beginning, then the sensitive, lastly the intellectual soul.
Therefore some say that in addition to the vegetative soul which existed first, another, namely the sensitive, soul supervenes; and in addition to this, again another, namely the intellectual soul. Thus there would be in man three souls of which one would be in potentiality to another. This has been disproved above (Q[76], A[3]).
Therefore others say that the same soul which was at first merely vegetative, afterwards through the action of the seminal power, becomes a sensitive soul; and finally this same soul becomes intellectual, not indeed through the active seminal power, but by the power of a higher agent, namely God enlightening (the soul) from without. For this reason the Philosopher says that the intellect comes from without. But this will not hold. First, because no substantial form is susceptible of more or less; but addition of greater perfection constitutes another species, just as the addition of unity constitutes another species of number. Now it is not possible for the same identical form to belong to different species. Secondly, because it would follow that the generation of an animal would be a continuous movement, proceeding gradually from the imperfect to the perfect, as happens in alteration. Thirdly, because it would follow that the generation of a man or an animal is not generation simply, because the subject thereof would be a being in act. For if the vegetative soul is from the beginning in the matter of offspring, and is subsequently gradually brought to perfection; this will imply addition of further perfection without corruption of the preceding perfection. And this is contrary to the nature of generation properly so called. Fourthly, because either that which is caused by the action of God is something subsistent: and thus it must needs be essentially distinct from the pre-existing form, which was non-subsistent; and we shall then come back to the opinion of those who held the existence of several souls in the body—or else it is not subsistent, but a perfection of the pre-existing soul: and from this it follows of necessity that the intellectual soul perishes with the body, which cannot be admitted.
There is again another explanation, according to those who held that all men have but one intellect in common: but this has been disproved above (Q[76], A[2]).
We must therefore say that since the generation of one thing is the corruption of another, it follows of necessity that both in men and in other animals, when a more perfect form supervenes the previous form is corrupted: yet so that the supervening form contains the perfection of the previous form, and something in addition. It is in this way that through many generations and corruptions we arrive at the ultimate substantial form, both in man and other animals. This indeed is apparent to the senses in animals generated from putrefaction. We conclude therefore that the intellectual soul is created by God at the end of human generation, and this soul is at the same time sensitive and nutritive, the pre-existing forms being corrupted.”
Dan,
Jag har frågat dig och, via tidskriften Signum, alla katoliker i Sverige vilken abortlagstiftning de föreslår i stället för den gällande. Jag har inte fått något svar. Inte av någon!
Varför kan inte någon av de som är så snabba att fördöma svensk abortlag och abortpraxis tala om vad de vill ha i stället? Ett sådant svar är ju nödvändigt för att en fortsatt debatt skall vara meningsfull.
Om vi däremot enbart diskuterar den privatmoraliska sidan av aborter kommer vi ingen vart. Vad som är fel för den ene kan ju vara rätt för den andre.
Gert Gelotte
Gert!
Jag tar inte åt mig av din kritik. Jag har vare sig kritiserat eller berömt den svenska lagstiftningen; det är du och Irène som har velat diskutera lagstiftning. Som jag ser det duckar ni de etiskt svåra frågorna genom att springa till lagstiftningsfrågan och försöka forcera den. Lag och moral är inte samma sak; och någonstans säger Thomas att man ofta måste acceptera att lagen accepterar det omoraliska därför att etter värre kan följa annars. Alternativen är alltså inte, å ena sidan, lagstiftningen och, å den andra, ”privatmoralen”. Det finns en ”offentlig” moral som gäller oss alla men som inte nödvändigtvis på något enkelt sätt lagfästs.
Det är klart att vi visst kommer någon vart om vi diskuterar vad som är etiskt godtagbart. Det är på den grunden man sedan kan diskutera hur lagstiftningen bör utformas. I demokratier tenderar lagstiftningen att i hög grad motsvara vad stabila majoriteter tycker är etiskt godtagbart. Det kan man naturligtvis ha invändningar mot, eftersom majoriteter inte med nödvändighet har rätt. Men de historiska alternativ till demokrati som vi känner till har givit än värre resultat. Demokrati — parad med maktdelning och rättsstatlighet — har visat sig vara ett gott sätt att hantera den mänskliga naturens tillkortakommanden.
Det som är rätt för den ene kan inte vara fel för den andre, om deras situationer i alla relevanta avseenden är de samma. Svårigheterna i en etisk debatt är just att avgöra om olika situationer är lika i relevanta avseenden. Om vi menar att alla situtioner är helt unika finns det inte längre utrymme för några etiska principer. Jag har försökt diskutera om man kan hitta några särdrag i aborterna som skiljer sig från vad som gäller i andra situationer då vi vill avsluta ett mänskligt liv. Jag har svårt att hitta sådana, och jag tycker inte att den här diskussionen har klargjort några bra sådana skillnader. Jag framhärdar därför i att aborter skall bedömas enligt samma principer som när vi annars vill ta någon av daga.
Dan,
Att lag och moral inte är samma sak är ju den stora delen av problemet. Att diskutera lag i generella termer är någorlunda enkelt. Att diskutera moral i generella termer är däremot mycket svårt – särskilt om det gäller handlingar som är tillåtna i lag. men som kan vara moraliskt diskutabla. Det vill säga där den enskildes samvete avgör.
Du skriver att ”Det som är rätt för den ene kan inte vara fel för den andre, om deras situationer i alla relevanta avseenden är de samma.” Och det är förstås sant – förutsatt att situationen i alla relevanta avseenden är de samma. Men så är det ju sällan. Och ett abortbeslut torde vara bland det mest personliga som finns.
Jag menar då att vi i Sverige har en abortlag som lämnar rimligt utrymme för den enskildes samvete. Sen kan man naturligtvis diskutera om det ena eller andra abortbeslutet var riktigt. Men det blir en diskussion på personnivå.
Vad jag vänder mig mot är att så många katoliker så tvärsäkert fördömer den svenska abortlagen utan att redovisa den minsta tanke om vilken lag som skulle vara bättre. Ett sådant förslag skulle avsevärt röja i debatten. Vad det handlar om är ju inom vilka generella legala ramar vi accepterar enskilda moraliska ställningstaganden.
Gert Gelotte
Dan
Jag har inte gjort anspråk på att definiera tidpunkten ”när man blir människa”. Jag svarade enbart på din fråga vari den stora skillnaden låg mellan det ofödda och födda barnets syreupptagning.
Vi är väl överens om att människoblivandet är en process ?
Du skriver
”Jag har inte diskuterat lagstiftningen, utan den etiska bedömningen. Min poäng har varit att “aborter” inte är ett specialfall utan skall bedömas enligt samma kriterier som andra fall av “justified homicide”, som en amerikansk juridisk term lyder.”
Denna självmotsägelse får tala för sig själv.
”Den Gyllene Regeln är ett klassiskt exempel på en universell norm ” framhåller du och det är ju sant. Men ur embryots perspektiv? Hur gäller den gyllene regeln? Det måste ju bara bli spekulationer. Men om jag spekulerar och identifierar mig med ett embryo i en prostituerad och missbrukande kvinnas livmoder så skulle jag vilja bli aborterad så fort det bara går. Vad skulle du vilja i motsvarande situation?
// Irène
Irène!
Vari ligger självmotsägelsen?
Jag skulle aldrig vilja att någon annan beslutade att jag skulle bli aborterad — eller för den delen dödad av någon annan anledning heller. Det beslutet vill jag inte lägga i någon annans händer.
Gert!
Jag håller med om att det inte riktigt går att hacka på den existerande lagstiftningen utan att resonera om alternativ. Något krav på att den som är kritisk också måste presentera ett fullfjädrat alternativ kan det dock aldrig bli tal om.
Om vi för ett ögonblick håller oss kvar inom etiken: i vilka andra situationer anser du att det är någon annan än offret som — enligt sitt eget samvete — är bäst lämpad att avgöra om en annan människa skall leva?
Om man läser förarbetena till vår abortlag går det inte riktigt att bli klok på varför gränsen för mammans godtycke har dragits där den har dragits. Här finns det alltså gott om utrymme att diskutera.
Om man är av uppfattningen att aborter i princip är av ondo och att de bör begränsas får man fundera på vilket sätt som är mest effektivt för att uppnå detta.
Ett till synes enkelt sätt är att helt sonika förbjuda aborter. Mitt tidigare exempel med mord på vuxna visar att det inte är något säkert sätt att få ned antalet aborter. Lagar som inte motsvarar allmänt omfattade etiska principer blir inte särskilt effektiva. Jag skulle tro att den sortens förbud egentligen endast kan komma när de s.a.s. inte behövs, d.v.s. när det råder stor enighet om att det man vill förbjuda inte är något bra. Man skall akta sig för att överskatta lagstiftningens roll.
Om man vill försöka få ned abortsiffrorna bör man därför antagligen i dagens läge titta på andra saker som staten kan göra (med eller utan lagstiftning) — hela tiden medveten om att statens möjligheter att påverka folks beteende alltid kommer att vara begränsat. Ett exempel är att obligatoriskt erbjuda rådgivning där argument för och emot abort läggs fram, liksom information om alternativen till abort. Och då gäller det ju att se till att det också faktiskt finns alternativ.
Jag ser lagstiftningen som något rätt praktiskt. Ofta får man leva med lösningar som inte helt — i alla fall inte för tillfället — motsvarar ens ideal. Kyrkans historia är ju full av exempel på att hon pragmatiskt har anpassat sig till det som är möjligt. Under medeltiden kunde hon länge förlika sig med både skilsmässa, omgifte och bihustrur — i alla fall bland kungar och adelsmän — trots att detta inte motsvarade idealet. I abortfallet innebär detta att man måste leva med att ett stort antal barn dödas. Det är, för en abortmotståndare, en hemsk tanke.
Här är en sammanfattning av Brännpunkts artikeln, som jag förut hänvisat till
Hugo Lagercrantz är vår kanske mest kände barnläkare.
Professor i barnmedicin vid Karolinska institutet och chef för nyföddhetsprogrammet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Han skriver i Svd:s Brännpunkt 3 januari: Mäniskovärde först vid födseln.
Det är en provocerande titel. Födseln räknar han dock även med mycket prematura barn vid vecka 21, som kan andas med syrgashjälp.
HL talar om barnets medvetande, dess förmåga att känna och reagera.
”Inandningen av luft vid födelsen är förenat med uppvaknande och aktivering av gener och signalsubstanser. Att tala om livsanden, som Galenos gjorde under antikens dagar, är faktiskt inte fel.
Även om fostrets beteende har visat sig vara mycket mer avancerat än vad vi tidigare trott, så är det knappast medvetet. Trots att fostret kan reagera på nålstick så vaknar det inte upp och känner smärtan. Fostret är nämligen kraftigt sederat av anestesiliknande signalsubstanser från moderkakan.
I och med födseln släpper hämningen och det nyfödda barnet vaknar till, även om det är mycket för tidigt fött. Om det föds efter 23 veckors graviditetslängd kan det redan efter någon veckas ålder registrera syn-, hörsel-, känsel- och smärtintryck i hjärnbarken.
Det har nämligen visat sig att nervbanorna från sinnesorganen kopplas till hjärnbarken ungefär efter 25 veckor. Detta är nödvändigt för att medvetandet skall fungera.”
När fostret kan andas själv om än med hjälp, då först är det en medveten person, har fått en ”själ” och därmed fullt människovärde.
Han hänvisar i denna artikel till de slutsatser som en brittisk kommitté av olika experter fastslagit. Det är de första andetagen luft som är avgörande för det mänskliga livets början. De som är prematura ska ha all möjlig vård dvs samma intensivvård som om barnet vore fött senare under graviditeten. Detta gäller också barn med kromosomförändringar och hjärnskador.
Han ger en känga åt Statens Medicinska Etiska Råd, som ”inte varit särskilt aktivt i denna fråga”.
Den engelska etiska kommitténs finns att läsa på: http://www.nuffieldbioethics.org/go/ourwork/neonatal/publication_406.html
Critical care decisions in fetal and neonatal medicine: ethical issues. Publ 16 nov 2006
Dan,
i sjukvården är det vanligt att patienten ”offret” inte får bestämma. Det gäller vem som får en avancerad livsförlängande behandling och vem som inte får den. Det avgör läkarna. Och det gäller när en livsuppehållande behandling skall avbrytas. Är patienten medvetslös avgör läkarna och/eller de anhöriga.
Gert
Om ett fullgånget barn dör i sin mammas mage är det då ett foster och inget barn.
Om ett aborterat foster på 21 veckor andas ett enda andetag och dör, så är det ett barn.
Det verkar fullständigt ologiskt.