Vänner,
nyligen debatterades den pågående pedofilskandalen i kyrkan i Tyskland i tysk TV. Mot slutet av debatten vidgades perspektivet. En ung präst som lämnat prästuppgiften, gift sig och fått barn intervjuades. Därefter visades ett kort inslag där ersättaren, en nyanländ präst från Indien, förgäves försökte göra sig förstådd på tyska i söndagsmässan. Församlingsborna i bänkarna tittade förbryllat på varandra.
En självklar fråga ställdes aldrig. Hur har det blivit viktigare i kyrkan att prästen lever i celibat än att han kan göra sig förstådd? Och är detta rimligt, rationellt och nödvändigt?
Jag tycker frågan och svaret är så påträngande att någon biskop ganska snart måste bli den förste som vaknar en morgon med insikten att hans lojalitet mot stiftsborna måste väga tyngre än lojaliteten mot en på många sätt havererad tradition.
Gert Gelotte
Ja man kanske kunde låta mässan vara ett språk som vi har haft i 2000 år och som de flesta katoliker kan, (kunde?) Jag tror Gert vet vilket jag menar? Det underlättar för mig när jag går till mässa i Tyskland, Frankrike, USA och i Sverige – så språkbegåvad är jag inte.
Till signaturen Jack,
Jag har förkastat din kommentar tills du anger en fungerande e-adress.
Krister Janzon
moderator
Gert
Om vi håller oss åtminstone till västvärldens katolska biskopar som verkar i demokratiska samhällssystem så är det för mig totalt obegripligt hur dessa biskopar står ut med och accepterar påvens envåldsmakt och hans OKOLLEGIALA sätt att sköta sin påvemakt.
Varje enskild biskop ska ju i grunden känna att han är påvens LIKE men i verkligheten är biskoparna ju bara påvens FUNKTIONÄRER.
Ofattbart att katolska biskopar finner sig i att inför sina ”stiftsbor” i västliga demokratier försvara påvliga vanföreställningar av olika slag.
// Irène
Gert
Biskopen av Rom har satt sig på alltför höga hästar gentemot sina medbiskopar.
Det vore på tiden att dessa medbiskopar krävde sin rätt att få vara också lojala mot sina egna samveten och sina stiftsbor.
// Irène
Gert,
Att församlingarna får präster med bristande språkkunskaper kan ju tyckas vara ett litet problem i sammanhanget, men tänker man efter blir konsekvenserna större än man kan tro. Uppfattar man inte vad prästen säger är det lätt att tappa lusten att alls gå till mässan. Samma gäller förstås om predikan är intetsägande eller allt för svavelosande, så kvalitetsaspekten är också en konsekvens av celibattvånget.
Sedan undrar jag om en bikt där där präst och biktande inte förstår varandra ordentligt kan vara giltig?
Irène,
Frågan är om man kan vänta sig att förändringen börjar hos biskoparna, jag menar om det vågar det?
/Anneli
Anneli
”förändringen börjar hos biskoparna”
Jag menar att förändringen redan börjat och PÅGÅR hos lekmännen i hela västvärlden. Hela We are churchrörelsen är en FÖRÄNDRINGSRÖRELSE bland lekmän.
Påven vägrar befatta sig med We are church företrädare.
Däremot har påven inget emot att frottera sig med SSPX företrädare.
Och så länge inte biskopar protesterar mot denna ordning så fortsätter påven köra sitt race.
// Irène