Under rubriken
Människan, kyrkan, samhället, samvetsfriheten och religionsfriheten: Obama mot USA´s katoliker
hävdar du Bengt att jag har fel när jag skriver i Dagen
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=300705
”…påvens hyllande av den enskilda människans samvete å ena sidan men å andra sidan bara under förutsättning att detta samvete är kompatibelt med påvens eget.”
Du hävdar å din sida att
”Det är för det första en logisk motsägelse i sig själv, samvetet är något som villkorslöst tillhör den enskilda personen, för det andra är det att göra grov orättvisa åt påvens person.”
”Det är inte en rätt beskrivning av sakernas tillstånd att samvetsfriheten är inskränkt för människor i katolska kyrkan. Alla katoliker åtnjuter samma fri- och rättigheter som alla medborgare i de länder där man bor. Ingen är tvingad till någonting. Men jag tror Irène förväxlar samvetsfriheten med rättigheten att påverka vad kyrkan tror och lär utifrån vad man själv för tillfället känner och tycker.”
Jag vidhåller att katolska kyrkan – för att låna ditt uttryck – i vissa avseenden är en ”logisk motsägelse”.
Jag vidhåller att det är lögn att ”alla katoliker åtnjuter samma fri- och rättigheter som alla medborgare i de länder där man bor.”
Jag hävdar att katolska kyrkan lider av INKOMPATIBLA värderingar dvs mellan att hävda akademisk frihet samtidigt med läromässig dogmatism.
Sverige är ett mycket perifert land i katolskt hänseende. Ursäkta Bengt om jag uppfattar svenska katolska kyrkan som en liten provinsiell ankdamm. Vi har en liten välutbildad prästelit men vi har mest mindre välutbildade men säkert fromma präster som inte förmår möta dagens krav i västvärlden på offentliga debatter och diskussioner.
För att få en uppfattning om vad som menas med katolskt åsiktsförtryck och AUKTORITETSKONFLIKT måste man vända blicken till tex USA .
Nedanstående video illustrerar i ett nötskal vad jag försöker säga i Dagenartikeln
Under sitt besök i USA 2008 möttes påven av stort jubel. Många människor har behov av att offentligt få jubla oavsett vem eller vad saken gäller.
http://www.youtube.com/watch?v=QCCcr_qVnNU
Bakom detta jubel visar videon motsägelsefullheten i påvens anspråk på att samtidigt hylla ”akademisk frihet” samtidigt som påven säger att denna frihet ”om den går emot kyrkans tro och lära sviker och bedrar universitetets identitet och uppdrag.”
Jag tror det var kardinal Newman som sagt att ” universitet har sitt namn av att söka universella sanningar.”
Videon visar vad som hände Charles Curran som sökte universell sanning inom katolsk akademisk kontext.
http://www.youtube.com/watch?v=hKZ2p57tqvY&feature=related
Charles Curran är idag anställd på Southern Methodist University i Dallas Texas.
Att balansera TRO, VETANDE och FÖRNUFT är en utmaning som är och alltid varit svår.
Att söka universell sanning under hot av att riskera bli uppsökt och ”anhållen” av Vatikanens TROSPOLIS om denna sanning skulle visa sig gå stick i stäv med Magisteriets sanning upplevs av mängder av katolska teologer i universitetsvärlden som MOTSÄGELSEFULLT även om du Bengt i lilla Sverige här förblir oemotsagd utom kanske av ett fåtal.
// Irène
PS Att Troskongregationen fungerar både som samtidig polis, åklagare och lagstiftande domstol med prejudicerande verkan är ytterligare tecken på att Vatikanen vägrar inse en för västvärlden självklar motsägelsefullhet.
Iréne, Bengt, vänner,
jag ser det som självklart att samvetet ytterst tillhör den enskilda personen villkorslöst.
Vi skall lyssna, ta intryck, överväga för och emot. Men till sist måste varje människa göra det som samvetet bjuder honom eller henne.
Om den enskildes samvete ytterst ägs av någon annan, exempelvis kyrkan eller partiet, så råder inte samvetsfrihet.
Och råder inte samvetsfrihet så respekteras inte den fria vilja som konstituerar människan och därmed inte heller männskans värdighet.
Gert
Gert,
Bra formulerat av dig!
Och formulerat på detta sätt tycker jag (tror jag) att de flesta håller med dig, alla fall gör jag det.
Troligen även Irène, Bengt och B16. Med flera!
Men jag ser en svårighet med ”den logiska uppställningen”. Fungerar
verkligen delarna så enkelt ihop, nästan som ett aristoteliskt logiskt slutledningsschema, från topp till botten?
Och hur konstaterar individen att dess samvete ytterst inte ägs av någon annan? Vilka
är kriterierna för det? Dvs för att samvetsfrihet råder.
Och den fria viljan? Är inte den snarast en förutsättning för samvetsfrihet? Dvs kommer före samvetsfriheten. Och vi vet alla att viljans frihet är ett bräckligt och ofullkomligt tillstånd eller process. Vi kan se att vår vilja ofta – om inte alltid – är så betingad av vår historia, våra läggningar, våra förutfattade meningar. Och även av vår svaghet för att välja oss själva i sådan grad att det blir det som bör kallas synd, dvs något som kan göra att vi missar målet att samverka med Gud.
Jag kan nu inte göra mer än att ställa dessa frågor. Vilka frågor och svar har du och andra?
Krister
Jag tycker mig se ett alldeles närliggande exempel på den undersökning som genomförs av ett samvete som vill vara fritt och samverka med Gud.
Agnetas frågor och dialog i kväll med Samuels svar, under inlägget Mamma o pappa/mor o far.
Och det gör mig rörd och respektfull. Och så svårt är det, en sådan brottningsmatch människa med Gud som detta är.
Krister
Krister,
jag skall försöka svara.
Som utgångspunkt tar jag att människan har en fri vilja. Den är naturligtvis begränsad av allt möjligt i större eller mindre grad. Men sist och ytterst är viljan fri. Om inte vore vi automater och inte ansvariga för våra handlingar. Det är den fria viljan som gör oss till människor.
Som människor har vi också ett sinne för rätt och fel. Vi vet att det är fel att skada andra människor. Det kan vara givet av Gud. Det kan vara evolutionens rationalitet. Eventuellt är det samma sak.
Vårt sinne för rätt och fel och den fria viljan gör oss ansvariga för våra handlingar – mer eller mindre, beroende på den enskildes förutsättningar och de yttre omständigheterna – men alltid till sist och ytterst ansvariga.
Av vår förmåga att skilja rätt från fel och vår fria vilja följer att vi är skyldiga att försöka göra det som är rätt. Att följa vårt samvete.
Detta kan vi bara göra som individer, annars vore inte viljan fri och människan inte människa.
Min slutsats blir att samvetsfrihet är avgörande för vår mänskliga identitet. Att inte respektera samvetsfriheten är därför ett angrepp på människans värdighet.
Jag hoppas detta är klarare uttryckt, men invänd gärna. Kanske kan vi tillsammans formulera oss ännu tydligare.
Gert
Gert
”Min slutsats blir att samvetsfrihet är avgörande för vår mänskliga identitet. Att inte respektera samvetsfriheten är därför ett angrepp på människans värdighet.”
Självklart är det så.
Hur kommer det sig att inte varenda kotte då PROTESTERAR mot att USA biskopar kränker människor INOM kyrkan men kräver samvetsfrihet för sina egna ståndpunkter (nu senast att bli befriad och inte betala skatt för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa) UTOM kyrkan.
Det är ju fullkomligt hårresande.
Biskopskonferensen kränkte nyligen den kända teologen Elizabeth Johnson.
Och Inkvisitionen kränker katoliker som Roy Bourgeois , Charles Curran, Hans Küng, Jon Sobrino och många många andra.
Och trots detta är vi katoliker uppdelade i för och emot påvens diktatorsfasoner.
Jag kan inte med min bästa vilja i världen förstå hur någon kan förneka påvens kränkningar av människor och överse med övergreppen mot människors samveten.
Att påpeka det vi nu gör tolkas ju av många katoliker som att vi vill splittra kyrkan.
// Irène
Irène,
många katoliker uppfattar nog kyrkan som den säkra tillflyktsorten där det enda vi behöver göra är att säga ja så är vi trygga och kan inte göra fel.
Jag lyssnade på en predikan i söndags där predikanten hävdade just det. Han predikade mot den oro som skapas av att det finns olika kyrkor och olika uppfattningar inom katolska kyrkan. Mot detta ställde han ”kyrkans oavkortade lära”.
Jag satt där och tänkte: ”men läs lite kyrkohistoria då”. Men jag tror inte det skulle hjälpa. Har man behov av en entydig verklighet så uppfattar man verkligheten som entydig.
Samvetsfriheten underminerar fundamenten för en entydig verklighet och kyrka.
Å ena sidan hävdar faktiskt kyrkans läroämbete att vi är skyldiga att följa samvetets bud även om det skulle stå i strid med kyrkans lära. Den som inte tror detta kan slå upp katolska kyrkans katekes och läsa.
Å andra sidan anser sig kyrkans ledning vara ofelbar.
Så vad händer när någon med hänvisning till samvetet ifrågasätter ofelbarheten. Den vanligaste reaktionen är intellektuell kortslutning:
Samvetet måste vara välinformerat och upplyst. Ett samvete som inte överensstämmer med kyrkans ofelbara lära kan per definition inte vara välinformerat och upplyst. Alltså är det fel på samvetet om det kommer i konflikt med ofelbarheten. Och ett defekt samvete kan man inte vara skyldig att följa.
Därmed har det skapats en konflikt mellan samvetsfrihet och verklig samvetsfrihet. Men verklig är ett i sammanhanget lurigt litet ord. Det upphäver samvetsfriheten och framför allt: Det upphäver skyldigheten att respektera samvetsfriheten.
Så fort någon sätter ordet verklig fram en rättighet – som villkor för att denna rättighet skall respekteras är det fara å färde. Då är vi på väg in i den verklighet som bäst illustreras av den gamla östtyska partisången:
”Die Partei, die Partei, die hat immer recht und Genosse es bleibet dabei”.
Gert
Gert
”Samvetsfriheten underminerar fundamenten för en entydig verklighet och kyrka.”
Exakt så tänker jag också. Det är alltid kul att läsa när någon annan skriver det man själv tänker.
Konflikten mellan samvetet och kyrkans läroämbete har alltid varit en hjärtefråga för mig.
För 7 år sedan – innan jag portades i Katolskt Magasin- tog jag en gång tillfället i akt och riktade frågan till biskop Anders som där hade en egen frågespalt ”Våga Fråga ” dit läsarna fick vända sig.
http://www.katolskvision.se/blog/?p=383
Som synes skriver biskop Anders
”När människan i sitt sam-vetande med Gud verkligen kommit fram till ett ställningstagande, är hon skyldig att följa samvetets röst, kosta vad det kosta vill.”
Tyvärr kunde jag inte ställa följdfrågor till biskop Anders angående just ”kostnadsfrågan”.
Ty det är ju den som kan bli avgörande. Jag tror att många katolska företrädare helt enkelt inte ”har råd” att följa sitt samvete.
Det skulle kosta för mycket. Roy Bourgeois är ett undantag som varit beredd att betala Vatikanens saftiga nota.
Det finns oändligt många referenser att hänvisa till inom katolsk lära och teologi om samvetets röst.
Den ena beskrivningen tjusigare än den andra om det villkorslösa påbudet att lyssna på sitt samvete.
Men ännu i denna dag har inte en enda katolsk kotte kunnat ge mig ett enda vettigt argument för att samvetet i praktiken inte är villkorslöst utan villkorat.
”Kosta vad det kosta vill ” säger biskop Anders.
Det resonemanget tycks dock mest vara tillämpligt INOM kyrkan där man anser att katoliker får skylla sig själva och ta de konsekvenser som blir om man vill följa ett samvete som går stick i stäv med den sittande påvens samvete.
Men återigen när det gäller UTOMKYRKLIGA situationer som tex katoliker i civil tjänst inom sjukvården, så har det varit ett ramaskri för att få tillstånd lagmässiga undantagstillstånd för personal som har samvetsbetänkligheter att medverka tex vid aborter.
Då hörde jag inte biskop Anders träda fram och lugnt bara säga till katoliker och människor som var berörda
”Kosta vad det kosta vill. Byt branch eller omskola er.”
Tänk om hierarkin var lika mån om katolikers samvetsfrihet INOM kyrkan som UTOM kyrkan (i det civila samhället) då skulle TROVÄRDIGHETEN öka.
Tänk om vår biskop använde en smula energi att beskydda de sina från repressalier och glåpord från oliktänkande och istället värnade om deras samvetsfrihet ”kosta vad det kosta vill ” …………
// Irène
Irène,
jag har träffat flera, med sin försörjning från stiftet, som uttryckligen sagt mig att de inte kan säga sitt hjärtas mening av rädsla för repressalier. De som arbetar inom stiftet, som präst, ordensperson eller lekman, har ofta små eller inga möjligheter att försörja sig på något annat sätt. Denna beroendeställning är en mycket effektiv munkavle.
Jag vet inte vad biskop Anders har för inställning till detta, men vill han kan han enkelt göra något åt det.
Gert
Gert
”Jag vet inte vad biskop Anders har för inställning till detta, men vill han kan han enkelt göra något åt det.”
Kan det vara så att det skulle kosta honom som biskop för mycket ?
Han är ju en sparsam man vår biskop som visat att han alltid håller sig inom ramen för sina av Vatikanen mycket begränsade ”tillgångar.”
Alla lite extraordinarie manövrar kräver lite risktagande som är vår biskop fullständigt främmande.
// Irène