Vänner,
Allt oftare får vi veta att kyrkans framtid finns i tredje världen. Det är där hon växer medan Europa blir allt mer sekulariserat. Några drar härav slutsatsen att kyrkan i Europa bör lyssna och lära av kyrkan i tredje världen.
Det finns alltid anledning att lyssna och lära. Men också att ställa besvärliga frågor:
Hur kan det komma sig att kyrkan trivs bäst i oftast auktoritärt styrda länder med få eller inga fungerande demokratiska institutioner, där befolkningen har låg utbildning och där könsdiskriminering och minoritetsförtryck är utbrett?
Och omvänt:
Hur kan det komma sig att kyrkan har så svårt att hävda sig i mogna Europeiska demokratier, med jämlikhet, hög utbildningsnivå och växande respekt för alla människors lika värde?
Kyrkans prästerskap klagar allt ihärdigare över sekulariseringen i Europa. Och hela tiden är det fel på kyrkfolket. Ingen tycks reflektera över att sekulariseringen kanske beror på att den officiella religionens företrädare har så lite av värde att säga. Med andra ord, att de inte förmår möta människors religiösa behov.
I pedofilskandalen vid Canisiusläroverket i Berlin talar skolans rektor om kyrkans språklöshet gentemot ungdomar. Det är en skarp iakttagelse. Kanske bär den längre.
Är sekulariseringen resultatet av att kyrkans företrädare och kyrkans folk inte längre talar samma andliga språk?
Vad tjänar det i så fall till att lära av länder där kyrkan har framgång därför att befolkningen befinner sig mycket större underläge gentemot makten – den religiösa såväl som den politiska?
Gert Gelotte
Gert,
Jag tror att nyckelordet här är dialog och kommunikation eller snarare bristen på sådan mellan katolska kyrka som organisation och katolikerna i I-länderna, vilket du ju också nämner.
Denna brist har sakta men säkert skapat ett avstånd mellan kyrkan och medlemmarna som nu i flera frågor är stort. Det blir lite som ett väldigt dåligt förhållande där paret bara ser olikheter och sådant man inte är överens om, det är lockande att leta efter någon ”bättre”.
För katolikernas del byter man samfund eller ger upp sin tro helt och hållet i besvikelsen och jag tror att Katolska kyrkan som organisation gör något liknande. Man söker sig till tredje världen, där det fortfarande är accepterat att människor inte har samma värde, rättigheter och möjligheter. Ingen kommer med besvärliga frågor och förväntningar (än).
Det blir extra obehagligt när kyrkans företrädare applicerar i sig goda argument som att kyrkan i Europa bör lyssna och lära av kyrkan i tredje världen på frågor som diskriminering av homosexuella. Eller för den delen ställer ökad jämlikhet mellan präster och lekmän som i sig är gott mot att alla prästkallelser ska prövas individuellt.
Lösningen gissar jag är dialog, ärlighet och inte minst ödmjukhet. Kloka, trovärdiga katolska ledare som har något väsentligt att säga och som lyssnar är ovärderliga för kyrkans framtid. Karriärplanerande företrädare som fegar ur fullständigt orsakar å andra sidan hela kyrka skada i ett längre perspektiv. Som jag ser det, andra har kanske en helt annan syn på saken.
/Anneli
”mogna Europeiska demokratier, med jämlikhet, hög utbildningsnivå och växande respekt för alla människors lika värde?”
Gert
Jag håller möjligen med dig om utbildningsnivå. Men inte om att det är några demokratier, makten ligger i händerna på en alltmer homogen klass av härskande elit från de etablerade partierna och näringslivet. som nu dessutom skall få en yrkesarmé till sitt förfogande. Vi väljer ju inte våra egna representanter utan ur en noga silad skara som när det gäller inte kommer att vara sina valmän trogna utan partiet. När partipiskan viner ser jag ingen större skillnad mellan våra parlamentariker och de som applåderade t.ex Stalin. Vi väljer inte ombud utan diktatorer för fyra år i taget.
Jämlikhet och lika värde då??? Tja, jämför ett sjukvårdbiträdes lön/ tim med en bankdirektörs lön + bonus/tim, eller en duktig kirurgs som satsat 10 – 15 år av sitt liv på att utbilda sig. Två av dessa yrkesgrupper räddar människoliv, den tredje försnillar pengar, gissa vilken som får störst ekonomisk ersättning för de del han/hon lägger på jobbet.
Jo. Alla djur är lika men vissa djur är mer lika.
Mognaden i Europa kan illustreras mycket bra av det politiska nyspråket i Sverige. Det kallas inte straffskatt på sjuka, arbetslösa och de pensionärer som har fräckheten att fortsätta leva, utan jobbskatteavdrag. Våra makthavare har mognat i ondskans konst och när inget annat hjälper åkallar de marknadskrafterna som är den gällande avguden.
Och folkets utbildning skall vara avnämaranpassad.
Varför Kyrkan förlorar terräng. Svaret är som jag ser det enkelt. Hon solidariserar sig med makteliten istället för folket, hon sviker sitt profetiska uppdrag att föra rättens talan. Kyrkan har blivit ofarlig, hon för inte Gudsrikets krig längre. Framförallt inte i Europa.
Vad hon måste bli – en motkraft, marknadens och politikernas mardröm.
För ingen kan tjäna både Gud och Mammon.
//Jörgen
Bravo Jörgen,
Jag köper/gillar din punktering av vad jag i annat sammanhang kallat för idealet om den ”myndiga
människan”. Dvs hon är i praktiken, in real life, karakteriserad av dina kommentar till de vackra ideal som Gert beskriver: ”mogna Europeiska demokratier, med jämlikhet, hög utbildningsnivå och växande respekt för alla människors lika värde.”. Vi lever sällan som vi lär, i alla fall inte tillräckligt många, inte jag. Så därför lockas inte människorna i Västerlandet av kyrkorna, religionerna, för att anknyta till Gerts första inlägg i denna tråd. Lockelsen kan däremot uppstå i regioner som har det sämre i Västerländsk mening.
Så därför ansluter jag mig till Jörgens handlingsapell ” Vad hon måste bli – en motkraft, marknadens och politikernas mardröm. För ingen kan tjäna både Gud och Mammon.”
Men låt oss fortsätta samtalet i denna komplexa och stora fråga: Makten och härligheten!
Krister
Jörgen,
du skriver: ”När partipiskan viner ser jag ingen större skillnad mellan våra parlamentariker och de som applåderade t.ex Stalin. Vi väljer inte ombud utan diktatorer för fyra år i taget.”
Om du ser till konsekvenserna för vanliga människor torde skillnaden framstå som så stor att vi kan tala om en skillnad mätt i oändlighet.
Gert Gelotte
Från 0 till minus oändligheten då. Dvs parlamentarikerna ligger i utfall på 0,
och Stalin på – ∞ inkl oandligheten. Syftar vi inte högre än noll i Härligheten?
Krister
Jörgen,
en sak till. Ett skattesystem som gör det lönsammare att lönearbeta, och därmed bidra till det gemensamma, än att inte lönearbeta är rationellt – nämligen om vi vill att samhället skall få stora skatteintäkter.
Därmed inte sagt att det skulle vara fel med ideal. Tvärtom! Men ytterst drivs den offentliga sektorn med pengar (skatteintäkter), inte med ideal och visioner.
Gert Gelotte
Gert,
Vi för uppenbart helt olika samtal under ditt startinlägg! Om skatter har inte jag något att säga.
Utom att jag tycker att ideal och visioner är – eller borde vara – starkt medstyrande till vad det offentliga gör med sina pengar.
Krister
Gert
Du har ställt nyckelfrågan inför kyrkans framtid på jorden.
”Hur kan det komma sig att kyrkan har så svårt att hävda sig i mogna Europeiska demokratier, med jämlikhet, hög utbildningsnivå och växande respekt för alla människors lika värde?”
Viktigt att frågan inte kommer bort. Viktigt att analysera vilka faktorer som ligger bakom detta obestridliga faktum.
En sådan avgörande faktor blir genast uppenbar. Att så fort lekmän lär sig läsa och skriva själva kommer de med synpunkter på läroämbetet till prästerskapet och indirekt till Hierarkin.
Respekten alternativt bristen på respekt från Hierarkins sida avgör därefter lekmännens fortsatta respekt för Magisteriet.
Eftersom processen för människan att lära sig läsa och skriva har skett gradvis på vår jord och är det inte svårt att se hur kyrkans auktoritet alltid börjat svikta DÄR och NÄR läskunnigheten börjat öka bland ”vanligt folk”.
Processen är fortfarande i pågående och av det drar åtminstone jag slutsatsen att ju mer AUKTORITÄR kyrkan är i sin ”uppfostran” av sina ännu icke-läskunniga ”barn ju mer kommer dessa att protestera när de de blir ”stora”.
Och det är bara en tidsfråga tills lekmännen och lekkvinnorna i tredje världen växer upp och ”blir stora. ”
De också.
// Irène
Krister och Jörgen,
Frågan är vad som väsentligt här. Är det att Katolska kyrkan förefaller vara på väg att vilja ”överge” katolikerna i Europa eftersom vi propsar på jämställdhet, dialog etc. till förmån för tredje världen där man räknar med att strunta i det.
Eller är det viktiga att diskutera om Europeer möjligen inte alltid är så bra som vi tror?
Uppriktigt sagt borde det inte vara så svårt att göra den prioriteringen…
/Anneli
Gert
(jag har haft datastrul se’n 11 igår)
Visst är det en GRADskillnad, mellan Gulag och – dagens – svenske kronofogde Men det föreligger ingen ARTskillnad i boskapifieringen av folket. Makteliten har samma krav överallt. Väljas, vördas och gödas. För att citera en gammal klassiker på området: ”
”I sin förgudning avskyvärda,
månn’ guldets kungar nå’nsin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?”
Jag har inget emot skatter men de skall fördelas efter bärkraft och inte enligt några andra principer, Den princip som styr den nuvarande svenska regeringen tycks vara tron att folk skaffar sig cancer eller depression för att kunna få sjukpenning.
Åt var och en efter hans behov, av var och en efter hans förmåga.
//Jörgen
Irène
Jag tror inte att läskunnighet i sig är en avgörande faktor. Folk blir varken klokare eller dummare av den konsten.
Det absolut avgörande är om Kyrkan ställer sig på folkets sida mot makten eller på maktens mot folket. Och det folk vill ha är först och främst: mat, rent vatten, hälsovård och barn som överlever, anständiga arbetstider till en godtagbar lön i en icke-hälsovådlig miljö o.s.v. Om Kyrkan inte ger både kraft 3och martyrblod i den kampen kommer hon att krympa dramatiskt för det är inte en folkkyrka människorna vill ha utan en kyrka som strider för och med folket. (Jag kommer aldrig att glömma den latinamerikanske flykting jag träffade i Lund på -70-talet. Aktiv katolik och med följande beskrivning på en god katolik: ”Han har radbandet i vänster hand och sin AK 47:a i högernäven.”)
Kyrkan har sin auktoriet från Kristus och förlorar den auktoriteten ifall praxis inte sammanfaller med det budskap han predikade. Och ett utmärkande drag i evangelierna är att de gör processen kort med ”guldets kungar”., (Jfr L 18:19 ff)
Jag får ofta känslan att den europeisk/nordamerikanska medelklassen skriker allt gällare om alltmer marginella frågor för att få behålla sitt problemformuleringsföreträde framför de ”omoderna” och ”barnsliga” katolikerna i tredje världen.
Och överger då den gängse definitionen ”det som alltid, överallt och av alla trotts, lärts och bekänts”.
Vi borde återvända till kärnverksamheten. Att utbreda Guds Rike, tron och dess praxis. Att göra Jesus Kriistus känd och bekänd och kämpa för den dag då han skall ”föra rätten till seger.” (Mt 12:20)
//Jörgen
Anneli
Jag menar i vart fall att vi måste börja i Europa/Nordamerika och gå till rätta med vårt uppblåsta ego och föreställningen att vi är så moderna och att det moderna i sig är bättre.
Se’n har vi säkert en heel del qatt bidra med. ”Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.” (Lk 22:32)
//Jörgen
Jörgen,
Så vitt jag kan se har du fullständigt missat budskapet i Gert Gelottes inlägg. Jag försökte göra skillnaden så tydlig och enkel som möjligt, men även det gick tydligen dig förbi.
Men en sak har jag att tillägga och det är du talar om att ” gå till rätta med vårt uppblåsta ego och föreställningen att vi är så moderna och att det moderna i sig är bättre”. Kanske ska du nöja dig med att tala utifrån dig själv och inte göra dig till representant för alla europeer och nordamerikaner…
/Anneli
Jag tycker att det här inlägget är värt ett bättre öde än det fått så här långt.
Kanske har det här glappet mellan Katolska kyrkans präster och teologer gentemot katolikerna i Väst varit synlig ett bra tag.
Det är då främst litteraturen jag tänker på. I de böcker jag läst de senaste åren är katoliken präst eller teolog som flitigt refererar till andra präster, teologer eller möjligen författare. Eller så är katoliken en fattig, ofta kvinna, i ett slumområde som bjudit författaren på kaffe eller vatten, vilket tas emot med väldigt stor tacksamhet. I den mån några européer alls förekommer är de också utsatta på något sätt.
Men var i litteraturen är alla andra katoliker? Alla som inte har stora problem, som går i mässan på söndagen eller kanske inte gör det. Finns det från kyrkans ledning inget intresse för vad denna stora grupp tycker eller har för behov?
/Anneli
Anneli.
Såvitt jag läser din kommentar så tycker jag att det är du som hävdar tolkningsföreträde om ett tredje inlägg, Gerts. Skriv hellre utifrån dig själv hur du tolkar Gert. Toleransen skall vara hög om kommentarerna, men jag tycker du får ett gult kort för denna från 6 feb kl 13.40
Krister Janzon
bloggmoderator
Jag kan inte se något annat i der historiska skeendet för dagen än ett mycket egocentriskt förhållningssätt i västerlandet gentemot andra kulturer. Och jag anför två exempel: de långht gångna planerna på ett burkaförbud i Frankrike och det USA-ledda anfallskriget mot Afghanistan där man vill krossa de rådande klansamhället och skapa en typisk centralistisk stat. Men av historien att döma, afghanerna har slängt ut britter, fransmän och sovjetryssar så finns det gott hopp om att de slänger ut också de nya inkräktarna så att bröllop kan firas utan bombanfall.
Att Kyrkan står språklös gentemot ungdomar har med all sannolikhet samband med att de yngre på ett tidigare okänt sätt etablerat egna språkliga subkulturer och att Kyrkan lika lite som andra vuxna bekvämat sig med att tränga in i det. Hon har envist hållit fast vid standardspråket som det enda rätta och därmed avstått från att visa subkulturerna solidaritet.
Men det viktigaste för Kyrkan tror jag är valet mellan att vara:
— En latintalande muséikyrka, rituell, förutsägbar och negligerbar 0ch lika kall och dödligt sövande som en snöstorm.
— Eller en folkkyrka som förmedlar PK-sanningar i religiös förpackning och anpassar dogmatiken efter dagspolitiken.
— Eller en folkets Kyrka i den meningen att hon solidariserar sig med folket och i synnerhet de mest perifera, mot makten. En Kyrka som genom en levande liturgi, som rotad i traditionen också kan bära nya, lokalt förankrade blommor och som ger ett användbart språk åt de ordlösa både för bön och uppror. Och som är beredd att ge blod för Kristi bröder och systrar. Och som driver inkulturationen mot etnocentrismen.
Därenot tror jag inte att läs- och skrivkonsten är så avgörande för självkänslan. Därtill är den alldeles för ny, femochetthalvt årtusende, och det finns fortfarande högt utvecklade kulturer (om än inte tekniskt), t.ex. grupper av bushfolket i Kalahari och aboriginer i Australien som bevarat sitt traditionella sätt att leva. Där den muntliga berättarkonsten når väl så högt som vår skriftliga.
//Jörgen
Krister,
Inga problem, i fotboll får man ibland ta en frispark eller t.o.m. ett gult kort när matchen kräver det.
Anneli Magnusson
f.d. mittback
Anneli,
Roligt att du gillade liknelsen! Gult kort upphör ju efter matchen.
Du får gärna dra på dig en straff också, om det behövs för en bra match!
Krister Janzon
f. d. målvakt