Utifrån diskussion om samvete, sanning och frihet inom katolska kyrkan som pågår på bloggen fn vill jag gärna dela med mig av Hans Küngs tankar i ämnet hämtade från hans memoarer som publicerades 2002 på tyska och
2003 på engelska – “My struggle för freedom. “
Sällan har jag läst så för mig sanna rader.
// Irène
******************************************************************************
That begins with the freedom of conscience which is so often scorned and condemned; it is first recognized unumbiguously by John XXIII in his encyclical Pacem in terris and, I say clearly, holds even in the face of dogma, which must never be accepted if it goes against the conscience.
But in addition to freedom of conscience there must also be freedom of speech, and in this connection there now follows words which immediately find their way into the media. They hasten ahead of me wherever I go and will make Rome annoyed with me: “ It would be a magnificent manifestation of freedom to take those repressive institutions which the church got on very well without for 1500 years, and which are unquestionably out of date today, and boldly and confidently abolish them: the Index of Prohibited Books; advance censorship of religious books and Roman inquisitorial proceedings in which denunciations are accepted, in which the accusers, the evidence of charge, the order of procedure and all the acts are kept secret, in which the accused is not given a hearing, those who defend him are not admitted, and sentence is passed without stating the grounds for the judgement. Such methods surely offend against the gospel, not to mention the natural law we hear quoted so often. It is urgently necessary that the church today should clearly repudiate the methods of the totalitarian state. If in many fields, such an exegesis, history of dogma, comparative religion, etc., the Catholic Church has lagged far behind Protestant theology, this lamentable fact is not due to a lack of intelligence or unreadiness for work among the Catholic theoligians, but to a lack of freedom.” The news will reach even as far as Rome: tumultuous applause regularly greets my words.
Finally, freedom of conscience and speech culminates in freedom of action. The principle of the totalitarian systems which violate human freedom runs: Freedom as far as is necessary, constraint as far as is possible!” Conversely, according to the principle of subsidiarity, the principle of Catholic Church order should be: ” Freedom as far as is possible, constraint as far as is necessary!” Unity, not uniformity; a centre, not centralism: for the Catholic Church this is the demand for the hour. It is a programme oriented on praxis:
Freedom first in the liturgy: one God, one Lord, one baptism, one eucharist. But different titles, different languages, different people, different communities, forms of piety, prayers, hymns, vestments, styles of art.
Freedom secondly in church law: one God, one Lord, one church, one government. But different church orders, different legal orders, different nations, different traditions, systems of administration, customs.
Freedom thirdly in theology: one God, one Lord, one gospel, one faith. But different theologies, different systems, different styles of thought, conceptual apparatuses, terminology; different trends, schools, universities, different theologians.
I close with these sentences: “When, in recent centuries, has the world has such great anxieties and problems as it has today? When, in recent centuries, has Christianity has such great chances as today? Only a free church, the church as the free community of the free sons of God, is capable of fulfilling these chances. Freedom in the church is not a theory, freedom in the church is a reality and a challenge. How much freedom shall be made real in the church depends – on you, on me, on all of us.”
Iréne,
Det är en mycket tänkvärd artikel! De olika kontrollinstanserna inom kyrkan har, som Küng skriver, åtskilliga århundraden på nacken. När de bildades skilde de sig inte mycket från resten av samhället där furstar hade en hög grad av kontroll över sina undersåtar.
Men idag borde man verkligen överväga om det t.ex. är värdefullt att göra listor över godkänd litteratur och film. På vilka grunder görs bedömningen? Kan en konstnärligt undermålig film klassas som lämplig bara för att handlingen i stöter katolsk kyrkan?
Tanke och yttrandefrihet är något vi ska värdesätta högt anser jag och jag ser det som
mycket alarmerande att katolska forskare kommit på efterkälken på grund av alla begränsningar.
/Anneli
Anneli
Hans Küngs memoarer är ytterst intressant läsning. Man får en inblick i vad som försiggått bakom Vatikanens fromma kulisser och betydelsen av maktspelet inom kurian.
Hans Küngs kritik av den påvliga ofelbarhetsdogmen från Vat 1 beundrar jag mycket.
Svårt att förstå att kyrkan ville ”dogmatisera” påven för bara 140 år sedan och därmed manifestera, bekräfta och politisera en VÄRLDSLIG MAKTPOSITION.
Detta beslut BEFRÄMJADE inte precis kristen ENHET utan tvärtom SPLITTRING.
Gammelkatoliker drog sig bort och inte blev relationen precis bättre till ortodoxa och protestanter. TVÄRTOM.
Detta kan jämföras med hur det lät från Vatikanen när vissa kristna samfund ville införa kvinnliga präster.
Oooooo så förödande för KRISTEN ENHET lät det då minsann från Rom och även idag hörs brösttoner därifrån då plötsligt en god relation till de ortodoxa kyrkorna är ett oerhört viktigt argument MOT (läs att slippa) kvinnliga präster inom katolska kyrkan.
Och ENHET används idag också som främsta bevekelsegrund från påven som förklaring till hans goda vilja och TILLAGSINSTÄLLNING till SSPX.
Nej nu när ofelbarhetsdogmen är i hamn kan ENHETSARGUMENTET plockas fram av påven precis när det passar honom.
// Irène
Jag tycker den indignation Irène uttrycker är väldigt onyanserad om än jag inte är helt oförstående till den. Låt oss hålla huvudet kallt och sortera vad som är vad.
Jag har läst om de två artiklarna av Joseph Ratzinger om Samvete och sanning publicerade i Signum 1996 som refererades till i en tidigare kommentar: http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=2613
De är oerhört klargörande och reder ut begreppen kring autoritet, samvete och sanning. Alla som diskuterar dessa frågor här på bloggen borde läsa dessa artiklar ingående och eftertänksamt. De dementerar många av de villfarelser kring påvedöme och läroämbete som vädras på denna blogg. Jag tror det löser upp många knutar och ger perspektiv på de konflikter vi ser i dagens debatt, t.ex. mellan traditionalism och sekularism. Joseph Ratzinger/påven B XVI i sitt teologiska tänkande träffas i vart fall inte av den kritik som framförs på denna blogg.
Sedan finns det saker som behöver reformeras. Det finns maktspel, orättfärdig förtryckande auktoritet m.m. som man måste titta på. Küng har nog rätt att vissa institutioner i Rom har spelat ut sin roll. Men att reformera och förändra detta är ett jättearbete. Det finns alltid ett motstånd hos dem som sitter på maktpositioner att förändra, det krävs ett målmedvetet ledarskap kombinerat med en lyhördhet för Andens ledning för att åstadkomma detta
Klart är att Benedikt XVI inte prioriterar detta just nu. Hans prioritet är istället att hålla stånd mot sekularismen, jag är inte den som kan säga att det är ett oriktigt val. Kanske det blir nästa påves roll att ta itu med de inre reformerna i kyrkan. Jag tror det är en process som blir nödvändig och kommer att gå hand i hand med ekumeniken. Resten av kristenheten kommer inte att acceptera samgående med en Romersk katolsk kyrka som inte också reformerar sig själv, detta är inget kontroversiellt, Joseph Ratzinger själv har uttryckt det såhär:
”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.” (Ur intervjuboken med Peter Seewsald, GUD OCH VÄRLDEN).
Klart är att ett öppet och omsorgsfullt samtal under ledning av det egna samvetet (i hela den fulla betydelse som Ratzinger ger det i artiklarna som hänvisas till ovan) och i kärlek till Kyrkan bereder vägen för de reformer som under Andens ledning behöver ske. Samtalet här är förvisso en del i detta.
”Det finns maktspel, orättfärdig förtryckande auktoritet m.m. som man måste titta på.”
Gott Bengt!
Jag håller med dig om att påven idag gör rätt i att fokusera på den allt växande sekularismen i världen. Det blir ett smärtsamt och för oss troende allt större gap vilket vi märker av när vi vill leva ett kristet liv fullt ut.
Å andra sidan är det viktigt att bekämpa maktspel inom vår kyrka och då framförallt det maktspel utfört av de individer som har drag av psykopati. det är ett gräsligt ord: psykopati, låter hårt. Men nu är psykopaten inte lätt att igenkänna. Han eller hon är ofta begåvad med en manipulativ, intelligent och charmig ”personlighet” och kan få många intill döden trogna följeslagare. Dold bakom en ytterst from fasad spejar en luciferisk ondska och det kan vara svårt för den mest sanningssökande av oss alla att upptäcka.
Så länge kyrkan inte parallellt vågar ta itu med de makthungriga och de ständigt självrättfärdigande inom den kyrkliga ledningen så kommer avståndet att växa mellan de som tror och de som förraktar tron’s folk.
Det kanske är just detta som gjorde det så möjligt att så många tyska katoliker blundade när 6 miljoner judar dog. Vi må aldrig glömma detta. Till och med de högt bildade katolikerna blev bettagna av den ondes charm.
Bara kärlek skyddar mot glömska.Och aldrig glömma att be för att vi blir tillräckligt modiga för att bekämpa det onda inom kyrkan som att be och älska och vårda vår kyrka. Samt stödja och älska vår broder: påven.
Att veta att Samvetet är en sång för livet och att Samvetet vilar enbart i den eviga gudomliga spegelbilden: Gud finns nära anspråkslösheten. Han älskar de förlorade,de förbisedda,de osynliga, de utestängda,de svaga, de brutna.
-en syster i Kristus.
Bengt
”De dementerar många av de villfarelser kring påvedöme och läroämbete som vädras på denna blogg. ”
Har Du någon invändning mot något jag skriver så vänd Dig då till mig direkt.
En sak är säker när det gäller ekumenik. Påven måste BACKA från vissa av katolska kyrkans ståndpunkter innan verkliga FRAMSTEG kan nås.
”Hans prioritet är istället att hålla stånd mot sekularismen,”
Och då borde första steget just vara att KLIVA NED från sin TRON och sluta att identifiera sig med HERREN.
Varför tror Du att jag vill ta diktcitat från kardinal Newman som han skrev i 30 års åldern som eviga sanningar eller lösryckta citat från dåvarande kardinal Ratzinger?
Kan Du inte tillåta att katoliker har olika auktoriteter som de vill luta sig mot. Ty varken Du eller jag är ju yrkesteologer.
// Irène
PS Du kan inte diskutera med ”denna blogg”. Du kan diskutera med mig eller någon annan. I motsats till Din blogg som Du ensam är skribent på så är vi fler skribenter på denna blogg.
Iréne,
Varje katolsk präst och teolog som vågar följa sitt samvete även om det innebär att han/hon går emot kyrkans ledning är värd all respekt. Men jag har ändrat inställning till hur riskabelt det är för en präst att säga ifrån. Det är så ont om dem så jag tror inte att det blir värre än att man blir utskälld och får ändra sin karriärplanering. Å andra sidan blir man ju inte präst för att göra karriär, hoppas jag.
Att försöka tvinga människor till lydnad genom olika påbud och dogmer kan inte vara kyrkans uppgift. Det man inte kan få människor att gå med på av fri vilja är inget värt, som jag ser det.
Bengt,
Du är rätt pigg på att tala för andra vad man ska läsa och tycka, faktiskt värre än vad jag själv är…
Jag tycker inte att det är särskilt konstruktivt att kämpa mot sekulariseringen. Det viktiga för samfunden, inte bara Katolska kyrkan, är att ta reda på varför människor söker sig bort. Då inte från utgångspunkten vad är det för fel på dem, utan snarare vad kan kyrkan göra bättre. Då kan det som du skriver bli en möjlighet till reformering.
/Anneli
Iréne
Jag förstår vinken. Det har ju framhållits av dig och flera andra som skriver, att man kan inte referera till ”bloggen”, det är ett diskussionsforum där man bara kan referera till de enskilda personerna som skriver. Jag får lära mig det nu.
Irène om påven: ”Och då borde första steget just vara att KLIVA NED från sin TRON och sluta att identifiera sig med HERREN.”
– Jag håller absolut inte med dig om den karakteristiken av påven. Påven identifierar sig inte mer med Herren än vad som är fallet för varje kristen som försöker följa honom.
Däremot identifierar han sig med sitt ämbete och den tjänst han har blivit insatt i, kallad till, på så bra sätt som möjligt. Historien får döma över vilken framgång han hade. Hans eget samvete inför Herren får döma honom på den yttersta dagen.
Irène: ”Varför tror Du att jag vill ta diktcitat från kardinal Newman som han skrev i 30 års åldern som eviga sanningar eller lösryckta citat från dåvarande kardinal Ratzinger?”
-Denna fråga förbryllar mig. Det som du skriver tror jag väl inte.
Irène ”Kan Du inte tillåta att katoliker har olika auktoriteter som de vill luta sig mot. Ty varken Du eller jag är ju yrkesteologer.”
– Jag förstår inte riktigt vad som ligger i denna fråga. Är det det att du inte vill läsa Ratzingers artiklar? Nej vi är inte yrkesteologer, men Ratzinger skriver inte bara för yrkesteologer utan för vanliga bildaade och tänkande människor. Jag fattar utmärkt vad han säger utan att vara yrkesteolog, och jag är övertygad att du med ditt förnuft kommer att fatta det också. Jag insisterar att jag tycker du skall läsa artikeln. Den är riktigt bra, jag tror du får behållning av den precis som jag.
Visst kan man luta sig mot auktoriteter, men man gör ju det för att man känner igen sig i det de skriver och sätter ord på tankar man själv också omfattar. Men det blir farligt om man bara lutar sig mot auktoriten och inte är öppen för egen fördjupad reflektion och omprövning. Då kan det vara bra att tillägna sig också texter som ger vinklingar även utanför den egna ideologiska huvudfåran.
Annars blir det som Ratzinger beskriver i artikeln:
”…Resignationen beträffande människans förmåga att nå kunskap om sanningen leder först till ett rent formalistiskt bruk av ord och begrepp. De töms på sitt innehåll, och detta leder i sin tur till en ren formalism vad gäller omdömet. Man frågar idag i många fall inte längre efter vad en människa anser. Man har ett omdöme om hennes inställning fårdigt till hands, om man bara kan inordna den i en passande formell kategori: konservativ, progressiv, reaktionär, fundamentalistisk, revolutionär. Inordnandet i ett formellt schema räcker för att göra en närmare granskning av innehållet onödig… ”
//Bengt
Anneli skriver:
”Bengt, Du är rätt pigg på att tala för andra vad man ska läsa och tycka, faktiskt värre än vad jag själv är… ”
Anneli!
Ingen kan tvinga dig eller Irene eller Gert eller någon annan att läsa något ni inte vill. Jag blir bedrövad varje gång det jag skriver uppfattas på det sättet, men kan inte skylla läsarna för det, utan jag får väl skylla mig själv som skriver så framfusigt utan att väga mina ord.
Anledning till att jag rekommenderar Ratzingers artikel är att jag tycker den är så bra, jag blev så tagen av den, att jag vill dela med mig av det till mina vänner och dialogpartners.
Men jag tänker mig inte att de skall läsa den för att jag står i ett slags auktoritetsförhållande till dem, utan för att de har ett förtroende för mig och tänker: ”Aha, Bengt tyckte den artikeln var intressant, då ligger det kanske något i det, låt mig se.”
Om de inte har det förtroendet eller av andra skäl inte vill, så skall de givetvis inte göra det.
Nu uttryckte jag mig inte så personligt, utan mera formellt. Motiven bakom min tanke att jag tycker det vore bra att alla som diskuterar ämnet på denna blogg läser artikeln är följande:
1. Vi diskuterar ämnet autoritet, samvete och sanning, artikeln handlar just om detta.
2. Vi diskuterar ämnet i förhållande till Katolska kyrkan och påven. Artikeln är skriven av just den person som nu är påve.
3. Artikeln är logisk, stringent och sammanfattar ämnet på ett så bra sätt att jag tycker det vore en brist att inte ta till vara denna resurs.
//Bengt
Bengt
”“Varför tror Du att jag vill ta diktcitat från kardinal Newman som han skrev i 30 års åldern som eviga sanningar eller lösryckta citat från dåvarande kardinal Ratzinger?” ”
När jag tidigare ville diskutera ORDETS FRIHET inom katolska kyrkan anfördes GENAST istället frågan om LYDNAD och jag upplevde att Du också gärna prioriterar lydnad framför frihet. Kardinal Newman nämndes för mig som en slags förebild med sin dikt ”Led mig milda ljus”. Och därefter var rekommendationen till mig att läsa kardinal Ratzingers uppsats om ”Sanning och samvete ” ungefär som om den var det mest sublima som skrivits i ämnet.
I det läget ville jag föra in Hans Küngs resonemang om FRIHET och samvete som passar mig mycket bättre. Jag bryr mig inte om att han är ”Persona non prata ”.
Idag går det inte längre för Troskongregationen att bränna misshagliga teologer – som definieras som kättare – på bål men misshagliga teologer beläggs dag istället med undervisnings – och publiceringsförbud och blir totalt UTFRUSNA och används aldrig som referenter i inomkatolska diskussioner eller debatter.
Det är skandal.
Teilhard de Chardin fick tex under sin livstid aldrig se sina fantastiska texter publicerade.
Jag har aldrig ifrågasatt påven som yrkesteolog men jag anser att jag som lekman har rätt att välja vilken katolsk yrkesteolog jag VILL som AUKTORITET.
Påven har för snäv västerländsk prägel för att passa mig. Han är i mitt tycke för RÄDD och ÄNGSLIG gentemot de andra världsreligionerna.
Jag dras mer mot katolska teologer som inte har så SJÄLVGOD uppfattning som påven om västerländsk kultur utan de teologer som med ÖDMJUKHET har närmat sig andra kultur-och religionssfärer och velat ”få ihop det” med tron på Jesus Kristus.
Det är vad jag är mest intresserad av.
”Då kan det vara bra att tillägna sig också texter som ger vinklingar även utanför den egna ideologiska huvudfåran.”
Bengt skulle Du inte kunna rikta denna uppmaning dit där den i sanning hör hemma.
Hos påven Benediktus XVI.
// Irène
Bengt,
Tips på litteratur är alltid bra. Jag blev nu inte särdeles entusiastisk över dåvarande kardinal Ratzingers artikel, dels för att den språkligt är för omständlig, men främst för att han behandlar frågan om samvetet och sanningen så akademiskt att det i alla fall inte berör mig. Att nå fram till människor tror jag är ett av Katolska kyrkans stora problem.
De akademiska kunskaperna är oss till hjälp för att förstå kristendomen och kyrkans dvs allas vårt historia och sammanhang. Men frågan är hur stor hjälp de är i vår relation till Gud och i fördjupandet av den relationen?
Iréne,
”Idag går det inte längre för Troskongregationen att bränna misshagliga teologer – som definieras som kättare – på bål men misshagliga teologer beläggs dag istället med undervisnings – och publiceringsförbud och blir totalt UTFRUSNA och används aldrig som referenter i inomkatolska diskussioner eller debatter.”
Okej jag får ändra mig igen! Om det du skriver stämmer är det ju inte bara en fruktansvärd behandling av enskilda människor utan också ett resursslöseri av stora mått.
/Anneli
Anneli
”Om det du skriver stämmer är det ju inte bara en fruktansvärd behandling av enskilda människor utan också ett resursslöseri av stora mått. ”
Ja så upplever JAG det hela i alla fall.
Men går Du till Bengt så ser han ju på sakernas tillstånd på ett helt annat sätt och kallar min uppfattning för ”villfarelse”.
Han skriver ju så här
”många av de villfarelser kring påvedöme och läroämbete som vädras på denna blogg.”
”Som katolik tillerkänner jag min kyrka rätt att ha en offentlig uppfattning om vad som är innehållet i henens tro. Jag tillerkänner också kyrkans herdar, biskoparna med påven i centrum auktorisation på området, vilket innebär att de också har rätt att bedöma vilka teologer de auktoriserar att tala i kyrkans namn.
Detta innebär ingen inskränkning i ytttrandefriheten för dem som inte får sådan auktorisation, dem du kallar “dissidenter”. De lever i fria demokratiska stater där ordet är fritt.”
Min ”villfarelse” består alltså i uppfattningen att om en välutbildad katolsk teolog – utifrån sin livs- och Gudserfarenhet och efter att ha rannsakat sitt hjärta – känner att han vill ge offentligt uttryck för sina TANKAR och för sin LIVSTRO så kan det gå riktigt illa om det är för kyrkan känsliga ämnen som av en teolog uttrycks ”på fel sätt” eller tex är för gränsöverskridande i påvens tycke.
Då har de av påven HANDPLOCKADE männen i TROSKONGREGATIONEN rätt att förbjuda en teolog att undervisa eller publicera sig genom att tex utfärda en Notifikation och då är det kört inomkatolskt för den teologen. Andra ”rättrogna” teologer ska / får då inte åberopa den ”utfrusne” i inomkatolsk forskning, debatter och diskussioner.
Min ”villfarelse” består också i uppfattningen att Hans Küng aldrig åberopas inomkatolskt. Bara UTOM katolska kyrkan och att det finns mängder av ytteligare sådana exempel.
Min ”villfarelse” består vidare i uppfattningen att påven på så vis styr vad katolska kyrkans samtliga präster och biskopar får uttala offentligt.
Misshagliga teologer ska göras icke-existerande inom kyrkan. Förr var metoden bränning idag utfrysning. Inte lika effektivt men bra nära.
Bengt och massor med katoliker tycker inte detta är något att höja på ögonbrynen åt.
Det är bara som det ska vara. Ty så har det ju alltid varit.
Nämligen som Hans Küng uttrycker det i sin beskrivning av den totalitära staten
”Så lite frihet som möjligt. Så många restriktioner som det går.”
Men – säger Hans Küng – ”kyrkan borde leva efter subsidiaritetsprincipen som säger det motsatta ”
”Så mycket frihet som möjligt och restriktioner bara om det är nödvändigt ”
// Irène
Irène,
Man kan fråga sig hur mycket en auktoritet som bygger på hot och bestraffningar är värd?
Det vore nog bättre för Katolska kyrkans ledning att föra en mer öppen diskussion om man inte helt ska tappa kontakten med katolikerna.
Ska Katolska kyrkan hålla kvar vid t.ex. preventivmedelsförbud och förbud mot kvinnliga präster så måste man ha mycket bättre argument.
Motiveringen för att bara män ska vara präster är att de är ställföreträdare för Jesus, som var man. Men han var inte bara man, han var jude, snickare, osv så någonstans har kyrkan bestämt att det räcker med ”Jesuslikheten” att vara man. Prästen behöver inte vara jude med en hantverkarbakgrund.
Frågan är varför det inte går att flytta ett steg till att Jesus var människa och alltså ska prästen vara en människa?
Argumenten mot preventivmedel måste också vässas. Det duger inte att argumentera med att förbudet ger kvinnan en möjlighet att slippa ha sex (!)
Regler måste upplevas som meningsfulla annars struntar människor i dem eller ifrågasätter dem.
/Anneli
Anneli
”Regler måste upplevas som meningsfulla annars struntar människor i dem eller ifrågasätter dem.”
Värre än så.
På 2000-talet i västvärldens demokratier har människor en tendens att hälla ut barnet med badvattnet.
Dvs när människor på egen hand gör sig av med alla ”meningslösa regler” som varken fyller någon funktion i deras eller i samhällets liv MEN som kyrkan påstår kommer från Gud, så är det inte så konstigt tycker jag att människor blir föga intresserade att lära känna Guden som felaktigt påstås ligga BAKOM. Och så gör man sig av med honom också av bara farten. Sekularismen blir ett faktum.
Bengt skriver
”Klart är att Benedikt XVI inte prioriterar detta (kyrkliga reformer) just nu. Hans prioritet är istället att hålla stånd mot sekularismen,”
Det Bengt och många inte förstår är att just REFORMER som har med inomkyrkliga strukturer och med rättvisa att göra just vore ett effektivt sätt MOT sekularismen.
”Ska Katolska kyrkan hålla kvar vid t.ex. preventivmedelsförbud och förbud mot kvinnliga präster så måste man ha mycket bättre argument.”
Mot OFÖRNUFT finns aldrig tillräckligt bra argument.
Bakom preventivmedelsförbudet döljer sig både ett patriarkalt maktanspråk över kvinnor men även homofobi.
Så länge hierarkin lyckas upprätthålla SKENET av ett OUPPLÖSLIGT samband mellan sex och fortplantning så länge går det att neka homosexuella att få samma status som heterosexuella.
Den dag sambandet bryts och sexualitet ERKÄNNS som något gott i sig mellan 2 människor som älskar varandra på ett djupt och äkta sätt – den dag är det fritt fram för homosexuella att kräva samma rättigheter också INOM katolska kyrkan och inte bara i det civila samhället.
Det är bla därför som hierarkin är LIVRÄDD att tumma på föreställningen om att varje äktenskapligt samlag måste vara öppet för att ”ge livet vidare”.
Hellre än att RISKERA att tvingas erkänna homosexuell kärlek gör Vatikanen bort sig på 2000 talet genom att inte kunna ge vettiga argument utan istället försöker påven pådyvla villfarelser till upplysta västerlänningar om fördelar med preventivmedelsförbud utprovat sedan gammaltestamentlig tid.
Alla tre abrahamitiska religioner är PATRIARKALA i sin grundstruktur dvs ett synsätt med över – och underordning mellan könen.
Homosexualitet KROCKAR med ett patriarkalt synsätt.
De två fenomenen går helt enkelt inte ihop.
De är INKOMPATIBLA.
Därför finns intressegemenskap mellan världens patriarkala ledare inom patriarkala religioner att INTE acceptera homosexualitet.
// Irène
PS Man skulle kunna säga att HBT-rörelser runt om i världen bidrar till att montera ned patriarkala system. Ingen dålig bonuseffekt.
”Till påståendet att man har en skyldighet att följa sitt samvete läggs felaktigt påståendet att ens eget moraliska avgörande är riktigt endast om det är rotat i samvetet. Men på det sättet försvinner det ofrånkomliga sanningskravet och överlåter sin plats till ett uppriktighetskriterium, äktheten och att ”vara i frid med sig själv”, i så hög grad att en del människor har kommit att anta en radikalt subjektiv uppfattning om moraliskt omdömesförmåga.”
Vem har avlagt denna bredsida mot Newmans missförstådda skål? Ledtråd: Ej BXVI.
(Homosexualitet, bisexualitet, transvestitism som reningsmetod av kyrkan? Ho, ho…nu är vi allt långt från tio Guds bud… jag vet en som fröjdar sig över det)
Jonas B
”som reningsmetod av kyrkan”
Jag förstår inte vad Du menar med ”reningsmetod” ?
Det som det är tal om har varit att INKLUDERA HBT personer i den övriga mänsklighetens rättigheter i det civila /sekulära samhället och som nu får stå som FÖREBILD för kyrkan.
Som kristen trodde jag det skulle vara tvärtom.
Resultatet av katolska kyrkans exkluderande syn på homosexuella – som den framförs i katekesen – är SYND OCH SKAM
Jag jämför med när kyrkans syn på sk OÄKTA barn och synen på OGIFTA mödrar genomsyrade samhället.
De ORÄTTVISOR och EXKLUDERANDE förhållningssätt som kyrkan då gav uttryck för gick stick i stäv med evangeliets anda och förstörde massor med människors liv.
Vem i kyrkliga sammanhang skulle idag FÖRKASTA en ogift mamma eller se ned på barn som är födda utom äktenskapet ?
Idag finns ingen skillnad i det civíla/ sekulära samhällets syn på barn och barn. Eller i synen på gifta eller ogifta mödrar.
Detta är inte TACK vare kyrkan. Utan TROTS kyrkan som tack vare det civila /sekulära samhället fått poletten att ramla ned och lära sig bedriva kristendom.
// Irène