Irène Nordgren skriver:

Debatt om VIGSEL OCH SAMKÖNADE RELATIONER

pågår för närvarande i Kyrkans Tidning. Prästen Anna Karin Hammar har  i veckans nr (49) bidragit  med artikeln ”Äktenskapets teologi behöver diskuteras”.(Se vårt  Forum  Äktenskap/Samlevnad )

Debatten startade i nr  46 där  Elisabeth Gerle, docent i etik vid Lunds universitet och Forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet, skrev en artikel under rubriken  ”Vigselrätt och glädjen att välsigna kärlek” bla

”Begreppet äktenskap är inte heligt. Kyrkomötet har beslutat att Svenskan kyrkan ska behålla vigselrätten. Vi har fått mera tid att fundera över vad vi tror Gud välsignar. Personligen menar jag att vi har mycket att hämta ur en förnyad reflektion av luthersk teologi och en dynamisk skapelse­tro som betonar Guds fortsatta skapelse.

Äktenskapet har förändrats sen Mose tid. Kvinnan förväntas inte längre vara sin man underdånig. Tack och lov är detta löfte borttaget i vår vigselritual, även om det finns kvar i äldre alternativa versioner, exempelvis i England. Såväl manlig överordning som ensidig inriktning på kvinnans fertilitet har officiellt övergivits. Är det ändå detta striden om vigselrätt och homovigslar egentligen handlar om?”

I nr 47 svarade Lennart Sacrédeus, kyrkomötesombud och ersättare i kyrkostyrelsen och riksdagsman (kd) för Dalarna med en replik ”Varför dra gräns vid tvåsamhet?” bla

”Något barnperspektiv som FN skrivit in – om varje människas rätt till att  så mycket som möjligt få växa upp med sin far och sin mor– ryms ej i en sådan omformulering av vad som konstituerar ett äktenskap. Det fjärde budordet Gud givit sin mänsklighet talar om att hedra sin fader och sin moder, inte om samkönade ”föräldrar”.
Varför sätter förespråkarna för ”könsneutrala äktenskap” gränsen vid tvåsamheten, vid att det måste handla om ett par, och inte tre eller fyra eller fler inblandade? Är inte det ett utestängande av Guds välsignelse till även dem som lever i andra fritt ingångna relationer? Det var ju just ett utestängande ni ville få bort. Varför bygga upp nya staket och gränser – och fördömanden?”

”Ska Svenska kyrkan ha synpunkter på och säga nej till dem som har en sexuell livsstil där man öppet bejakar varandra i polyamorös livsstil? Om kyrkan sätter denna gräns, avråder och säger att det bryter mot Guds tanke på människan, troheten och skapelseordningen, varför dras den just här och inte vid andra samlevnadsformer som är fritt ingångna?”

 Irène Nordgren svarade i nr 48 med nedanstående replik

Varför inte återinföra

slaveri ?

”Varför dra gräns vid tvåsamhet?” skriver Lennart Sacrédeus i Kyrkans Tidning 47/07 i syfte att raljera över ”förespråkare” som pläderar för homosexuellas likaberättigande att ingå äktenskap.Erinrar mig ett samtal med en imam som jag tillfrågade hur månggifte kunde försvaras inom islam. ”Enda skillnaden är att mannen legaliserar sina sexuella relationer i motsats till er krist­na.” Detta som en tankeställare till Lennart Sacrédeus som i sin artikel på ett naivt sätt förenklar och beskriver tillvaron i ett svart och vitt tänkande när det gäller ”barnens rätt att växa upp med trygga ramar där kyrka och samhälle stöder och önskar, fasta och livslånga trogna relationer byggda på offentligt givna löften”.

Frånskilda heterosexuellas vårdnadstvister ”på liv och död” borde ha övertygat Lennart
Sacrédeus om att bara för att föräldrar är heterosexuella och ”givit offentliga löften”, har inte deras barn någon framtida garanti för ”trygga ramar” trots ”kyrkans och samhällets önskan och stöd.”
Och om ett ”offentligt givet löfte” om livslång trohet ökar sannolikheten för dess uppfyllelse, skulle väl detta vara ett bra argument för att homosexuellas barn får samma chans till trygghet som barn till heterosexuella.
När det gäller argumentet att fjärde budet inte talar om ”samkönade föräldrar” utan bara om att hedra ”sin fader och sin moder” är det viktigt att framhålla att Tio Guds bud tillkom i en kontext cirka 1300 år före Kristi födelse, där slavar och slavinnor inte sågs som något onaturligt och där en hustru ansågs som mannens ägodel på samma sätt som hans ”oxe och åsna”.

Varför inte plädera för återinförande av slaveri, blir min undran då jag läser tionde budet utifrån Lennart Sacrédeus bokstavstrogna perspektiv.

Irène Nordgren