Sedan 1967 firar katolska kyrkan 1 januari varje år Världsböndag för freden.
I årets budskap ”manade påven till miljömedvetenhet för freden”.
”Om du vill bygga fred – skydda skapelsen ”
”Fred börjar med en respektfylld blick på den andre – som i den känner igen en medmänniska – oavsett hudfärg, nationalitet, språk eller religion. ”
”Den medmänskliga respekten står i direkt förbund med respekten för naturen ty ”där människan förfaller där förfaller också hennes livsrum.” ”
Påven beskriver hur det i den pågående miljökrisen finns ett ypperligt ”historiskt tillfälle” att utarbeta ett gemensamt svar på den globala krisen som kräver större respekt för skapelsen och kärleken till nästan.
http://religion.orf.at/projekt03/news/0912/ne100101_papst2_fr.htm
”Det är inte en slump att påven i år har valt att tillägna fredsbudskapets tema åt ekologi. I år är det 30 sedan den Helige Franciskus av Assisi, utnämndes till beskyddare av ekologins odlare. I San Franciskus ”Cantico delle creature” – ger han oss en vittnesbörd även i dagens komplexa situation. Om vi lär oss att älska skapelsen med andlighet, kan det leda människan till gemenskap med sin nästa och förening med Gud.”
http://www.radiovaticana.org/sv1/Articolo.asp?c=346348
Påvens budskap översatt till svenska av sr Madeleine Fredell OP
Och visst är det viktigt med fredsbudskap. Påven Johannes Paulus II hann med 26 stycken. Alla med oklanderliga rubriker och motton.
http://www.vatican.va/holy_father/john_paul_ii/messages/peace/index.htm
// Irène
PS Men hur kommer det sig då att FREDEN känns alltmer avlägsen på vår jord ?
Trots alla goda föresatser.
Kanske har det något att göra med begreppet RESPEKT som påven nu så betonar, tänker jag
Kanske har det något att göra med att det är så lätt att förespråka respekt så länge man inte problematiserar och definierar begreppet.
Ty så fort man gör det så inser man omedelbart vidden av dess betydelse och dess i första vändan oanade konsekvenser.
Begreppet ”respekt ” kommer från latinets respicere ”att se på igen, att se tillbaka på, att se på oavlåtligt. ”
Respekt tänker jag är något både relationellt, något mellanmänskligt och samtidigt något opersonligt, då respekt är något som står över ens egen personliga tycke och smak, ens egen förkärlek för saker och ting, ens egna önskningar, intressen och behov. Respekt har att göra med att tillerkänna den andre samma rättigheter och skyldigheter som man vill tillerkänna sig själv.
Även juridiskt.
Av detta följer att det är lätt att ha respekt för den andre så länge den andre har samma värderingar, uppfattningar och prioriteringar som man själv.
Med andra ord. Lätt att ha respekt så länge inga intressekonflikter finns. Så länge inga klass -eller könskonflikter stör ordningen. Så länge inga kulturkrockar uppkommer. Men allt sådant uppkommer ju ständigt och jämt. Och hur går det då med respekten för den andre ?
Då tänker jag infinner sig alltid problemet med tolkningsföreträde. Och samtidigt därmed uppkommer genast frågan om makt och kontroll och helt plötsligt blir frågan om RESPEKT på något mystiskt sätt inte så central längre.
Detta fenomen verkar vara globalt och allmänmänskligt. Dvs det inkluderar även ledargestalter och regenter.
Dvs även påvar.
Det finns mycket att säga när det gäller FÖRHÅLLNINGSSÄTT och RESPEKT för skapelsen / naturen i allmänhet och katolska kyrkans dito i synnerhet.
Ofta får man se påvens stora varningsskylt för PANTEISM så fort ämnet kommer på tal.
Synd tycker jag. Och onödigt.
Kristendomen och särskilt ”min” kyrka skulle vinna på att inte vara så rädd och ängslig att ta till sig andra religioners större kunskap om SKAPELSEN.
Miljökrisen kan vara ett TVINGANDE skäl för hierarkin att äntligen bejaka och lära av andra religioners VISHET om NATUREN och moder JORD.
En vishet som diktaren om ”broder Sol och syster Måne, syster Vatten och broder Eld ” intuitivt redan visste 1225 när han skrev sin Solsång.
Inget helgon är så älskat både inom som utom katolska kyrkan som den Helige Franciskus.
Och inget helgon är så ”inne” som han.
Med rätta.
Att ”skydda naturen” medför per automatik att mindre betona människans INDIVIDUELLA behov till förmån för människors gemensamma behov. Och finns det något mer gemensamt behov än vårt gemensamma jordklots överlevnad ?
// Irène
”Kristendomen och särskilt “min” kyrka skulle vinna på att inte vara så rädd och ängslig att ta till sig andra religioners större kunskap om SKAPELSEN.
Miljökrisen kan vara ett TVINGANDE skäl för hierarkin att äntligen bejaka och lära av andra religioners VISHET om NATUREN och moder JORD.” skriver Irène.
Och jag håller med. Det vi måste lära oss är att inte i första hand tala om landet som ”vårt land” utan om oss själva som ”landets folk”.
Men samtidigt tror jag att det är en nödvändig brasklapp för att det inte skall dras igång en tids- och kraftslösande debatt från de konservativa der de beskyller påven för panteism. Det har vi inte råd med. Vi har en jord, en skapelse att rädda. Vi har en värld att vrida rätt igen. Observeras bör väl också hans ord att ”de kristna (har) sitt eget bidrag att komma med.” Det uttrycks som ett bidrag att läggas till de andras.
Utan må detta budskap från påven spridas i hela vår kyrka, på alla nivåer. Jag uppfattar det som en stillsam men mycket grundlig avrättning av marknadsekonomin och tillväxthysterin, av det rådande systemet som bygger på profit, girighet och brutalast möjliga utsugning av människor och natur. ”Vi kan inte längre bortse
från att en förändring måste till som kommer att resultera i nya livsstilar, i vilka
sökandet efter sanning, skönhet, godhet och gemenskap med andra för det
gemensamma växandets skull är de faktorer som bestämmer konsumenternas val,
besparingar och investeringar.” Och att Benedictus XVI ålägger Kyrkan ett sort ansvar för att så sker. ” Kyrkan har ett ansvar gentemot skapelsen, och hon ser det som sin plikt att utöva detta
ansvar i det offentliga livet, för att skydda jorden, vattnet och luften som är Skaparens
gåvor avsedda för alla, och framför allt för att rädda människan från självförstörelse.
Det största hindret för den vision Benedictus XVI målar här torde vara vår egen tröghet som gör att vi hellre ödar kraft poå att avslöja om ett förlovat par idkar sex eller så låter vi gamla, ännu inte avgjorda, teologiska debatter uppta vår tid och vårt medvetande, i båda fallen struntar vi i att både Gud och skapelsen skriker åt oss aytt vi är på väg mot en biologisk, ekologisk härdsmälta.
Folkens ledare lyckades misslyckas totalt i Köpenhamn dec. 2009, nu måste folken själva driva miljöfrågorna till en lyckad lösning. I solidaritet med Skaparen och skapelsen; med dem som lever nu och kommande generationer, i en aktionsgemenskap mellan alla människor av god vilja.
Jörgen Thorhard
Hallå Jörgen
Vi tycks vara överens om viktig- och riktigheten i påvens budskap.
Men vad hjälper det höll jag nästan på att säga.
Du kan ha ett hur bra budskap som helst. Om du inte får GEHÖR för detta, om du inte når UT, når FRAM till åhörarna så är det plus minus noll.
Ledare fungerar ju i ett visst avseende som en förälder fungerar för sina barn.
Och barn gör inte som föräldrar säger utan barn gör som föräldrar gör.
Därför gäller det att för föräldrar och för ledare att LEVA SOM DE LÄR.
Och om vi nu håller oss till påven så gör han inte det i mitt tycke.
Det är det som är problemet.
Det är därför jag reagerar när påven så lättsamt talar om respekt.
Du måste ha en naturlig respekt som ledare för att få genomslagskraft för ditt budskap.
Det räcker inte som påven säger ”ge den andre en respektfylld blick” och utgå ifrån och tro att den andre då per automatik känner sig respekterad och sedd som medmänniska innan den andre VERKLIGEN bekräftat att så är fallet.
Gruppen kvinnor dvs halva mänskligheten och gruppen homosexuella. Dessa grupper kan påven ge hur många sk ”respektfyllda blickar” som helst.
Dessa grupper känner sig ändå inte respekterade. För jag tror inte påven fattar vad som menas med respekt i dess djupaste bemärkelse.
Då skulle han nämligen inte förfölja katolska teologer som i djupet av sitt hjärta kommit fram till mer gränsöverskridande åskådningar om Gud, samhället och livet än vad påvens katekes förtäljer.
TY frågan är om en MAKTFULLKOMLIG ledare för ett totalitärt system med en egen TROSPOLIS överhuvudtaget kan tala om respekt i dess djupaste mening.
Kolla i historien vilka som fått mest respekt och mest gehör för sitt budskap.
Det har varit ledargestalter av en helt annan sort.
Men som sagt. Budskapet i det här fallet är det inget fel på. Tvärtom. Men nu är påvens problem mer av psykologiskt och pedagogiskt slag.
”Det största hindret för den vision Benedictus XVI målar här torde vara vår egen tröghet som gör att vi hellre ödar kraft poå att avslöja om ett förlovat par idkar sex”
Du skriver ”vår tröghet”. ”Påvens tröghet” låter i mina öron mer med sanningen överensstämmande.
// Irène
Irène
Jag vidhäller ”Vår tröghet”, vår ovilja att bli vuxna, vår lust att skylla på påvens och hierarkins tröghet. Och främst gäller det oss lekmän. Vi är inte åtkomliga för trospolisen OCH det är enligt Kyrkans tro vi som har det främsta ansvaret för vården av skapelsen, (Dekretet om Lekmannaapostolatet) Låt oss ta det på allvar och påven på orden. Då blir det vi lekmän som kan agera med hela Kyrkans auktoritet utan att fråga om lov. Inte bara kan utan skall för vården av skapelsen ligger inom vårt ansvarsområde.
Klerikalismen är inte blott ett verk av maktlystna klerker utan i lika mått lata lekmäns. För var och en som tillskansar sig för mycket makt finns det minst en som avhändar sig sin rättmätiga makt.
//Jörgen
Jörgen
”vår ovilja att bli vuxna, vår lust att skylla på påvens och hierarkins tröghet. ”
Återigen är det viktigt att skilja på oss katoliker i västvärlden och i tredje världen.
Påvens stora intresse och förkärlek för sängkammarfrågor kan vi katoliker i väst bortse ifrån men inte kvinnorna i tredje världen.
Jag får som katolsk kvinna i väst inte slå mig till ro när jag vet att mina medsystrar i Afrika, Asien och Sydamerika far illa, förblöder och dör i onödan pga celibatära mäns okunskap och ”TRÖGHET” och fundamentalistiska syn på kvinnors reproduktiva hälsa.
”Klerikalismen är inte blott ett verk av maktlystna klerker utan i lika mått lata lekmäns. För var och en som tillskansar sig för mycket makt finns det minst en som avhändar sig sin rättmätiga makt.”
Absolut har ”lata lekmän” sin del i det hela. Hur ansvaret är fördelat låter jag dock vara osagt.
// Irène
Irène
Jag skulle tro att vi helt delar åsikter ifråga om kvinnors reproduktiva hälsa och i reproduktionsfrågor menar jag att de som frivilligt valt celibatet också avsagt sig sin talan i det som hör sex,, äktenskap och reproduktion till.
Lata lekmän är som ormen i paradiset.
//Jörgen