Samtal pågår – om ekumenik

Skall man tala om trovärdighet i förhållande till splittring och nya samfundsbildningar inom kristenheten är det väl inte mycket som är trovärdigt idag. Ibland kan Gud också tillåta att saker sker ”utanför murarna” därför att den etablerade kyrkan blivit förstelnad.

Så var drt med den pingstkarismatiska förnyelsen:

Påven Leo XIII bad vid tjugonde århundradets början inspirerad av den saliga Elena Guerra  att 1900-talet skulle bli den helige Andes århundrade. Strax därefter föddes pingströrelsen på Azuza street. Så småningom kom detta in i Katolska kyrkan igen i form av karismatisk förnyelse. Tänk om vi skulle sagt nej till detta bara för att det initialt uppstått som en kyrkosplittrande rörelse. (Splittringen berodde f.ö. lika mycket på att de etablerade samfunden avskilde sig från pingstförnyelsen).

Jag diskuterar på denna blogg inte främst enskilda kyrkoledares lämplighet och trovärdighet, men delar inte din alltför negativa bild av UE. Rekommenderar fortfarande läsning av hans självbiografi samt den nu aktuella artikeln av S Rumar i Keryx.

Att UE närmar sig Katolska kyrkan är inget unikt för evangelikala ledare. Det finns flera exempel på att de som verkligen med öppenhet fördjupar sitt engagemang i tron inte bara närmar sig Katolska kyrkan utan även konverterar. Scott Hahn är ett välkänt exempel på detta. Som med Paulus, de största motståndarna blir de mest engagerade försvararna.

Men vad jag främst vill fokusera på är de nya pingstkarismatiska icke-samfundsanslutna församlingarna med pingstkarismatisk inriktning (Livets ord är ett exempel) som fenomen. Utvecklingen kan gå helt fel, som vi har exempel på i t.ex. Afrika, men i Europa och USA har de ofta utvecklats i en positiv riktning som berikar kristenheten med nya gåvor och som också Katolska kyrkan kan ha något att lära av.

Den katolske prästen forskaren och teologen Peter Hocken som är expert på pingstkarismatisk förnyelse och har studerat dessa församlingar var nyligen gäst på ett seminarium anordnat av LOTS. Han säger att dessa nya församlingar innebär en utmaning för Katolska kyrkan. Utmaningen ligger inte på det läromässiga planet, där de inte skiljer sig från de gamla samfunden, utan i deras fokus på profetia, mission och pastoralt arbete som får teologiska implikationer.

”Som katolik”, sade Peter Hocken, ”har jag känt mig mest utmanad av kreativiteten hos de nya församlingarna, av deras tänkande´’utanför boxen’, helt förvisst utanför traditionella kyrkliga boxar. Så mönstret av församlingsplantering och lärjungaskap, av att söka flexibla strukturer lätta att adaptera till, av nätverksarbete, och hur man når ut i det sekulära samhället, av apostolisk överblick, av mission till andra länder och kulturer, av musik och musiktjänst, att forma fram nya ledare: allt detta visar deras entreprenörsanda och hur ledarna inte absorberas upp i mentaliteter som är vanliga i den historiska kyrkorna, men närmar sig nya möjligheter på samma sätt som samtida affärsmän som skall starta upp ett nytt projekt.”

Det finns en entreprenörsanda, däri har du rätt, och där utgör Ulf Ekman ett typiskt exempel. Entreprenörsanda är i sig inte fel, menar jag, det viktiga är att man använder sin begåvning på rätt sätt. Vad kristenheten lider av är snarare lethargi och att inget göra eller traditionalism, att inte kunna tyda tidens tecken och tro att det bara är att segla vidare på lagrarna från fornstora dar. Hellre ett entreprenörskap som går lite fel och behöver korrigeras än handlingsförlamning skulle jag vilja säga.

Synen på ledarskap är dynamiskt och med fokus på att bygga relationer. I sin bästa form demonstrerar de här vad ett autentiskt episkopat egentligen skulle vara i det sätt som äldre ledare förbereder, handleder och uppmuntrar yngre. Så skulle förhållandet egentligen vara mellan katolska biskopar och deras präster också. Hocken påminner om vad som sägs i Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparna:

“Their priests … should be the object of their particular affection.  They should regard them as sons and friends.”

Detta aktualiserar de teologiska frågorna om förhållandet mellan natur och nåd, och mellan tjänster och nådegåvor. Med karismerna, nådegåvorna (1 Kor 12) som lyfts fram i den pingstkarismatiska förnyelsen är det som Paulus beskriver i 1 Kor 12:7:   “Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” Andra Vatikankonciliet bekräftar att nådegåvorna är verksamma i vår tid, är till för Kristi kropps uppbyggnad och är tillgängliga och skall eftersträvas av alla döpta (Lumen Gentium 12). Johannes Paulus II sade att de institutionella och karismatiska nådegåvorna båda är nödvändiga och kompletterande element i att konstituera Kyrkan. Detta behöver nu komma till uttryck och inkorporeras i strukturen för katolsk ecklesiologi, menar Hocken.

Sedan framför han ett ekumeniskt förslag när det gäller Katolska kyrkans relation till dessa nya församlingar: Församlingarna är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.

Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.

I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”. De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.

Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både Katolska kyrkan och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.

För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.

De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.

– Det är i detta perspektiv jag ser Ulf Ekmans närmande till Katolska kyrkan, inte i det snäva perspektiv du tycks vilja se det.