“We find shades of infallibility in their inability to show genuine remorse to victims of clerical sexual abuse, and in their ongoing attempts to prevent justice being done for the victims. They point fingers at irrelevant causes. Perhaps above all, we find it in their inability to give hearing and credence to the laity’s wisdom in matters of faith and morals. We find it in their removed and incestuous thinking that they alone have the authority to dictate values in moral matters, and that authority somehow equates with competence. “
http://callmeexcellency.blogspot.com/
// Irène
Vänner,
ofelbarhetsdogmen är ett försök att ta kontrollen över Gud. Man kan till och med säga att ofelbarhetsdogmen gör Gud överflödig.
Ofelbarhetsdogmen kan också beskrivas som ett sätt att garantera prästerskapet uppgiften som Guds oumbärliga mellanhänder.
Religionshistoriskt kanske ofelbarhetsdogmen kan förstås som en djupt mänsklig längtan efter ett gudomligt orakel. Att tron inte skall vara utlämnad till sin inneboende osäkerhet.
Det snällaste sättet att beskriva ofelbarhetsdogmen är att förklara den i sitt sammanhang – som ett närmast desperat försök att i demokratiernas gryning (1870) se till att åtminstone kyrkan förblev en absolut monarki.
Men att förklara ofelbarhetsdogmen för den som inte satt sig in i frågan är en närmast bisarr uppgift. Bara det att varje förklaring måste inledas med orden: Att påven är ofelbar innebär inte att påven inte kan göra fel … Efter den inledningen är det svårt att bli tagen på allvar.
Gert Gelotte
Gert
”Men att förklara ofelbarhetsdogmen för den som inte satt sig in i frågan är en närmast bisarr uppgift. Bara det att varje förklaring måste inledas med orden: Att påven är ofelbar innebär inte att påven inte kan göra fel … Efter den inledningen är det svårt att bli tagen på allvar.”
Så sant som det är sagt. ”Bisarrt” är ordet.
Ofelbarhetsdogmen är den mest FELBARA dogm alla kategorier inom katolska kyrkan och åskådliggör INABILITY snarare än INFALLIBILITY
Schismen / såret mellan öst-väst fanns där redan och utan att ortodoxa patriarker deltog i Vat 1 kokade Rom ihop en DOGM om att just dess biskop – under en viss given förutsättning -skulle vara ofelbar.
Att biskopen av Rom innehade den främsta biskopsstolen inom kristenheten var ju alla kristna överens om. Nu saboterades denna samsyn och har istället efterföljts av OÄNDLIGT många och långa surrealistiska ekumeniska samtal där påven sitter på sina höga hästar och försöker inbilla andra att han är ”allas tjänare.”
// Irène
Den påve som bar ansvaret för denna ofelbarhetsdogm var ju Pius IX. Samme påve offentligjorde i sin Syllabus och den åtföljande encyklikan Quanta Cura sin fördömelse av oinskränkt yttrande o pressfrihet liksom att han avvisade alla religioners lika status. Dessutom klargjorde han att han intensivt ogillade tanken på ett demokratiskt styrelsesätt och att han föredrog den absoluta monarkin. Han utdömde vidare ”förespråkarna för samvets-och religionsfrihet”, liksom ”alla de som hävdar att kyrkan inte får bruka våld”. År 1870 sammankallade denne påve ett konsilium o klargjorde för biskoparna att huvudpunkten på dagordningen var påvlig ofelbarhet. Efter mkt häftig korridorspolitik led påven ett stort moraliskt nederlag när endast 451 biskopar röstade för förslaget bland de 1000 representanter som var berättigade att delta i konsiliet. De flesta (utom 2) som hyste en annan uppfattning än Rom kom av någon märklig anledning lämna konsiliet innan den slutliga omröstningen genomfördes. Vid konsiliets sista sammanträde den 18 juli 1870 slog man fast , med 535 röster mot två, att påven var ofelbar när han fastställde en dogm gällande tro o moral.
Det var denne ofelbare påve som lät spärra in judar i ghetto o han var lika intolerant mot protestanter o rekommenderade fängelsedomar för protestanter som predikade i Toscana.
Jag undrar vad Jesus skulle sagt….
Agneta