http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/vi-har-en-pave
Har ni sett ”Vi har en påve”? Om inte gör det!
Filmen handlar om hur konklaven, bestående av en fantastisk ansamling mycket gamla farbröder, väljer en mycket mänsklig och mycket godmodig men lika mycket motvillig kardinal Melville till påve. Och hur denne senare får en panikattack och bara sjunker ihop i ett ”vill inte-vet ej varför” o vägrar visa sig för folket. Om man nu tror att filmen ska sluta lyckligt med en för påvekallet villig Melville efter att ha varit på rymmen som en vanlig bussåkande italienare …så tror man fel. Den nye påven vill trots allt inte bli påve helt enkelt därför att han inte är rätt man på rätt plats.
Kan Gud välja fel påve?
I inläggen innan denna diskuteras det om Wir sind kirche o kritiken mot den nuvarande påven. En påve som fått massiv kritik. Nu bör väl tilläggas att det inte är helt enkelt att vinna populäritet (om det nu ska gälla) när man efterträder en till skyarna populär påve (om det likväl nu ska gälla) men dock han är starkt kritiserad. Men har vi någonsin frågat oss om påverollen är möjlig i dagens värld? Och är det trots allt inte så att Gud tycks ha valt fel ganska många gånger … eller är det politiska o andra obskyra önskningar bland de gamla farbröderna som gjort att konklaven medvetet eller omedvetet … missat Guds vilja? För inte väljer Jesus en mördare till påve eller en som har utomäktenskapliga barn eller en påve som tillsammans med de dominikanska bröderna tände eld på ”kättarnas” barn?
Nu har jag inte läst mer än ett fåtal omdömen om filmen men jag som tycker att filmen är mkt sevärd och att dess egentliga frågeställning är tre saker:
1) Är påverollen utspelad i vår tid?
2) Kan Gud välja fel?
3) Hur är det möjligt att välja rätt för en mängd gamla gubbar som aldrig varit fäder till barn?
Huvudrollsinnehavaren kardinal Melville är en så mysig o god o gemytlig som person att jag tror det knappt existerar någon kvinna som ser filmen som inte skulle velat ha honom som far till sina barn, som levnadspartner och som farfar eller morfar. Säkert en underbar präst. För män. Men ack när han sitter framför terapeuten som är en kvinna o hon frågar vad han arbetar med (han är anonym patient eftersom han är på rymmen som ny påve) o han svarar ”jag är en skådespelare” då bara känner man djupt medlidande.
Mycket i filmen bygger på skådespelet Vatikanen och den omöjliga rollen Påve. Jag tror inte på att Gud väljer en påve. Jag tror aldrig Gud har gjort det. Jag tror det är ett gigantiskt fantasifoster från det kollektivas behov av en Pappa. Och karriärshungriga mäns behov av toppstyrd hierarki. Gud väljer inte de påvar som under historien uppenbarligen varit mördare. Gud säger inte senare ”att som skydd för kritik av påvar gör jag dem ofelbara”. Det är bara så för mig. Det är inte extremistiskt utan vanligt bondförnuft. Jag bör nog inte vara katolik eller kyrklig … eller?
Trots mina tankar … denne Melville i filmen – en utomordentlig skildring av en ärlig kristen människa. Det för mig är oändligt STORT.
Agneta
Så Agneta, därför tror du inte på vad Katolska kyrkan lär om påveämbetet?! Vad är det då för fel på gammalkatolska kyrkan?!
Agneta,
Jag får gå och se filmen, det är fler än du som säger att den är bra. Jag kan inte tänka mig att Gud kan välja fel. Men får Gud någonsin en chans att välja efter eget huvud, vare sig det gäller vanliga präster, biskopar eller påvar?
Jonas,
Ett av de stora problemen som uppstått på senare år är att katoliker tycker att katoliker som inte sympatiserar med deras egna åsikter ska byta samfund.
Jag tror att kyrkan skulle vinna mycket om det oskicket upphörde, olikheter behövs för en levande kyrka. Jag har liknat kyrkan vid ett glasfönster där bitar av olikfärgat glas tillsammans bildar motivet. Och jag tror att det är en metafor som fungerar.
Anneli
Jonas,
Jag läser följande ur
http://www.gammalkatolik.se
Ja, det ligger mer i min linje o jag tackar dig för omtänksamheten att be mig se till Gammalkatolska kyrkan för jag vill tänka att du vill mitt bästa hellre än att knipsa av mig från trädet RKK.
Oroa dig inte. Jag är vuxen inför Gud.
Filmen, om vi återgår till den, är intressant iom att den tar upp påvedömets vara eller inte vara på ett nytt sätt. Den skildrar exempelvis konklavens gamla män som män som är mer eller mindre kollektivt sammanväxta på ett sätt som för tankarna till en grupp pojkar på 30-talet i en engelsk internatskola. Och att de utanför den skyddade miljön (verkstaden) verkar vara mer eller mindre handikappade. Det annorlunda är att filmen skildrar dem ömsint. Detta tror jag inte att de flesta rabiata och påvetrogna katolikerna tycker om. Att se sina ledare o dess främste ledare som människor som trots att de bär praktfulla kläder är bortkomna. Speciellt i denna samtid.
Det är när det blir mänskligt o nära o lite generande haltande som det ställer till problem för den påveavhängige katoliken. Ett haltande som många gånger i sig skapar en känsla av ömhet o poesi.. Mellan människor. Katoliker o icke-katoliker Som exempel: . Benedictus älskade sina katter men var tvungen att lämna dem när han blev påve. Varför då? Varför inte en påve med sina älsklingar… katterna. Vem begärde det? Gud eller vad eller vem?
Det kan synas löjligt att tas upp men det är det inte alls. Det är essentiellt. Jag undrar om du Jonas kan förstå detta… kan du?
Förresten. Har du själv sett filmen o vad tycker du?
// Agneta
Hallå Agneta
Nu har jag varit och sett filmen som jag lovade dig och som jag gillade och i vilken jag uppfattade många underfundiga undermeningar under den påvliga historien med kardinal Melville och Vatikanmännen som yttre händelse och ram.
Här trailer
http://kritiker.se/film/recension/?film=Nanni_Moretti__-__Vi_Har_En_P%C3%A5ve!
// Irène
Irene,
Din länk funkar inte. Så låt mig pröva.
http://www.youtube.com/watch?v=Gnl9uq-7WhA
Dessutom stående ovationer i Cannes, tja det säger väl en del.
http://www.youtube.com/watch?v=1ywUdWMWBR8&NR=1
Agneta
http://www.catholicnewsagency.com/news/catholic-opinion-divided-over-film-habemus-papam/
Intressant, eller hur?
Agneta
Agneta,
Jag såg filmen i går kväll och tycker mycket om den.
Personteckningen av den valde påven Melville är precis så fin som du säger.
Och slutet på filmen är så öppet, tycker jag. Melville har bejakat efter konklaven att han är påve, men insisterar att han inte vill vara det. Jag tycker att han verkar ha tagit så många intryck under sina (tre?) dagars rymmarstråt, dock upprepar han på balkongen för allt folket och världen att han inte vill vara påve. Open ended, kan vara en början på ett helt nytt sätt att vara påve!
Mycket fantasieggande.
Se den så länge det går, tyvärr har den skrivits ner i pressen, man verkar inte ha sett den som en både så allvarlig och rolig film som jag har uppfattat den. Den går i Stockholm bara på Grand på Sveavägen, en riksbekant biograf; Olof Palme hade varit på den strax innan han mördades 1986.
Krister
Krister,
Javisst. Filmen är rörande. Att bli rörd… är inte det början på något?
Vad?
När jag blir rörd är jag bortom kaos o ordning eller med andra ord kontroll o ickekontroll.
Jag snuddar urhemmet.
Om ateister med avsky för religion ser filmen kanske de inte blir rörda / berörda o om auktoritetsnojjade katoliker ser filmen blr de generade istället för att tillåta sig att bli rörda. Jag tror att filmens styrka är dess ömhet för det sant mänskliga och denna gång skildrades detta utan tillstymmelse till att skildra ögontjäneriet/lögnen inom RKK. Och eftersom mitt förakt är stort inför det fjäskeri för prelater som jag sett och prelaters ögontjänst med Gud som banér…kunde jag inte mata mitt förakt o det var rent ut sagt…skönt.
Agneta