Med paralleller till dagens abortdebatt har en oerhört spännande doktorsavhandling 25 april i år lagts fram av Lotta Mejsholm Uppsala universitet, Humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, Historisk-filosofiska fakulteten, Institutionen för arkeologi och antik historia.
”Konstruktion av tidig barndom och begravningsritual vid tiden för kristnandet i Skandinavien”
”Constructions of Early Childhood and Burial Rituals during the Christianisation in Scandinavia ”
”Gränsdragningen mellan vad som sågs som “foster” och “barn” berördes på ett påtagligt sätt av kristnandets förlopp i Skandinavien under sen vikingatid och medeltid- bland annat genom nya begravningsritualer för späda barn.”
“I sin avhandling visar Lotta Mejsholm hur den tidiga barndomens sociala definitioner påverkades av kristnandeprocessen under sen vikingatid och medeltid i Skandinavien. Undersökningen baseras på medeltida skriftkällor och arkeologiskt material och fokuserar på förkristna och kristna normer kring barnutsättning, passageritualer och begravningstradition. ””- Jag visar att samhälleliga normer kring barnbegränsande handlingar, rituell initiation och hantering av de mänskliga kvarlevorna efter döden i hög grad definierar den kulturella uppfattningen om människovärdet i livets början, säger Lotta Mejsholm.”
Hela doktorsavhandlingen finns på nätet varur jag saxar
”Förutsättningarna för självständig överlevnad har, och har kanske alltid haft, stor betydelse för hur fostret eller barnet uppfattas. När avbrytandet av en livsprocess kan tillåtas utan alltför stort samhällsmoralisktdilemma är således starkt knutet till stadiet av livsduglighet. Komponenternautgör så att säga två icke-självständiga aspekter av livets börjanmed konkret inverkan på våra handlingsmönster.Men det finns fler sociala praktiker med ofrånkomliga konsekvenser förhur vi uppfattar gränsen mellan liv i vardande och självständigt, okränkbartliv. En sådan praktik är vårt sätt att hantera mänskliga kvarlevor efter det attlivsfunktionerna upphört. Begravningslagen omfattar idag alla dödföddaefter den tjugoandra graviditetsveckan, eller om barnet/fostret andats ellervisat andra livstecken efter födelsen (SFS 2008:208). Dessa uppfattas då somindivider med rätt till begravning med vederbörliga ceremonier på våra gemensammabegravningsplatser. Eftersom tidsgränsen förhåller sig harmoniskttill gränsen för avbrytande av liv och bokföringen av vad som kan definierassom individer, är denna hantering heller inte särskilt kontroversiell.”
http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:173502
// Irène
