Vad är det som gör att jag känner med Kristus?
Att jag aldrig tycks förstå världen.
Vad är det som gör att jag inte förstår världen?
Att jag lärt känna Kristus.
Vad är det då som gör att jag inte förstår Kristi Kyrka?
Kyrkan känner inte med mig och jag känner inte med kyrkan.
Hur kommer det sig ?
Kyrkan säger sig förstå Kristus
Hur kan Kyrkan förstå Kristus?
Kyrkan är Kristus.
Hur kan Kyrkan vara Kristus om den inte känner med sina kristna?
Vilka kristna?
Agneta
Skulle du kunna berätta lite om den märkliga och spännande blå bilden ?
Det krävdes distans och ögonskärpa för att upptäcka ANSIKTET.
// Irène
Irene,
Om du tittar lite till kanske du igenkänner den världsberömda blicken… en blick och ett gåtfullt leende… MonaLisa.
Vi är alltid betraktade av en större makt och många troende tycks glömma denna betraktelsens blick som ser in i de minsta av jordiska o organiska skrymslen. Om påven tillåter att en prelatpedofil får härbärge inom Vatikanens för dem trygga murar så ser blicken igenom var mursten. Allt vad vi gör och säger är och blir granskat av denna blick.
Blicken är själva centrat som genom vibrationer förlängs.
Om Kyrkan säger sig vara Kristus borde den aldrig glömma denna blick.
Och troligen är det en kvinnas eller ett barns eller en fattig/sjuk människas blick.
// Agneta
Samuel,
Var är du? Har det hänt dig något? Är du sur? Jag saknar dig!!!
Agneta
Hej, Agneta.
Eftersom just du frågar ville jag ge dig ett uppriktigt och uttömmande svar så att du förstår mitt beslut att inte skriva mer på KV. (Jag läser bloggen så gott som dagligen.)
Men det blev ett väldigt långt och lite väl uppriktigt brev med inslag som kan såra, vilket inte är min avsikt. Så det får bli det här korta meddelandet istället som visar att jag ännu inte fått distans till er.
Trots att vi aldrig träffats har jag kommit att uppfatta er som vänner.
Samuel.
Hej Samuel!
Tack för din hälsning här ovan till Agneta. Jag har också i det tysta undrat vart du tagit vägen,
men tänkt att du hörs snart igen: inget speciellt med det, tänkte jag.
Men jag borde kanske anat att det fanns skäl bakom, precis som det av och till gör till att jag inte skriver mer än jag gör.
Men, dina ”raka puckar” om olika uppfattningar hos dig själv och andra har tidigare bara varit så ärliga, inte sårande och uppfriskande, tycker jag. Så dra dig inte för att publicera det du nu skrivit, säger jag nu – med all respekt för ditt beslut ovan.
Dina bidrag har andats en sån medmänsklig och medkristen uppfattning och känsla, som är en rikedom för denna blogg. Bloggen löper ständigt risken att bli för ensidig – är min uppfattning – vi behöver än mer mångfald och konstruktiv oenighet – tycker jag.
Jag har också uppfattat och uppskattat dig som vän. Vare sig du skriver eller inte. Och/men skriv gärna ändå!
Krister
Samuel,
Det är tråkigt att du inte vill skriva mer, du tillför mycket genom dina kunskaper i vitt skilda ämnen och också med dina existentiella frågeställningar.
Anneli
Samuel,
I andliga sammanhang har allting som händer ett sådant försprång framför vårt tyckande att vi aldrig kanske kan tillfullo helt hämta in det eller någonsin får möjlighet att veta hur det verkligen är … eller vad som vad menat.
Att se oss själva som brickor i ett större spel är naturligtvis som världsmedborgare nesligt men i relation till en gudomlig vilja så är det naturligt. Så ser jag på min närvaro här på den enda verkligt uppriktiga katolska blogg som finns i Sverige. Jag är här såsom jag är i nuet o så länge jag är ärlig o uppriktig finns det verkligen verkligen inget att frukta.
Gud är min övervakare.
I detta har du mött mig och det är unikt, Samuel. Jag tror faktiskt inte att du kan någonsin distansera dig från mig, Irene o resten av KV. Du kan tycka exempelvis att jag brister i tro eller att jag pendlar som en pendel över höga o låga vatten men vi har mötts här i en genuin uppriktighet som är o bör vara själva grunden för tro.
Om det är mig du är rädd för att såra ska du veta att jag förvisso är känslig men jag har mött katolska prelater som sårat mig värre än vad man skulle kunna tro är möjligt att en kristen tjänare kan göra. Med andra ord: jag har ingen respekt kvar o ingen tillit kvar till katolska ledare med dess hov av folk som älskar för folket osynliga manipulationer och lögner o titelslickerier. Jag är likgiltig för dessa prelater o katolska ledare och jag har en gedigen lista av folk som har blivit utmanövrerade och fått sina liv förstörda av denna makt. De kan inte såra mig mer eftersom jag helt enkelt inte ser dem som kristna ( jag förbjuder dig Krister att gå in på mitt eget debattinlägg här och radera dessa mina starka ord).
Ljuger och manipulerar man finns ej längre Kristus i det mänskliga mellanrummet.
Men du sårar mig med att antyda ett brev som kan såra. Så såra mig eller oss men förbli oss det jag (vi) verkligen besitter… modet att vara ärliga … o möt oss i det!
Första gången för två år sedan som du försvarade mig Samuel efter det att en för oss välkänd pseudonym avlastas sig sin inneboende ondska, illvilja o sarkasm över specifikt mig… grät jag av pur glädje. För så stor var din psykologiska inkännande förmåga och din respekt för kvinnlig utsatthet. Liksom din förståelse av att människan ofta vacklar på sin surfbräda över tillvarons vågrörelser.
Du har haft modet att tala om din psykiska hälsa när andra kniper käft. När vissa prelater är som andliga kannibaler som finner njutning av att mumsa själar har du visat kristen ödmjukhet o vishet. Du har vågat vara personlig men förvisso (som kritik) vet vi inte vem du är eller vad arbetar med eller om Samuel Johansson är ditt riktiga namn. Det är inte helt uppriktigt. Faktiskt.
Dock.
Jag kommer ropa efter dig, broder… om du än så sårar. Jag kommer inte att släppa dig fri.
För jag behöver Dig. Jag kan vara en sketen typ ibland men jag vet att jag är din syster i tron.
Så kom loss… säg vad det är.
Jag skäms inte för mitt personliga tilltal…
Det må skapas nya katolska forum o bloggar men du vet liksom jag att de kommer vara övervakade av Stiftets lydiga lakejer o reformiver kommer att utebli bland de som skriver där. KV: blogg o Irene i synnerhet är en färd över mörka vatten som vi måste våga.
I ärlighet och personligen.
Så igen, säg vad det är. Träd fram. Ta ytterligare ett steg.
I Kristus // Agneta
Samuel
Du är den ”utifrån” KV som alltid bäst begriper att den starka kritik jag ofta ger uttryck för på KV blogg riktar sig mot Vatikanmännen.
Jag har mycket uppskattat ditt starka stöd och också känt att du vill göra gemensam sak i detta.
Saknar därför din röst på KV blogg.
Det är så tröttsamt att ständigt bli rekommenderad att gå över till svenska kyrkan så fort inomkyrklig kritik framförs.
Men vägrar man att bara tyst och lugnt simma omkring i Stiftets ankdamm blir man ansedd ”persona non prata.”
Shalom
// Irène
Allright Agneta,
du är mycket övertygande, och Anneli och Krister överraskande positiva. Samuel Johansson är mitt riktiga namn och som jag antytt i ett inlägg är jag lingvist (England/USA) förutom studier i psykologi, socialantropologi, historia och religionsvetenskap i Sverige.
Jag skulle just börja min forskning bland mataguayos i södra Bolivia när sjukdomen slog till. Medicin, kognitiv terapi och Taizé blev min räddning. Sedermera konversion och stort engagemang i RKK tills fjällen föll från mina ögon. Resten kan ni, åtminstone fragmentariskt.
Vänner.
Jag skriver till er i en anda av uppriktighet, men också försonlighet. Det är så mina äldsta vänskaper bevarats: i kärlek till sanning.
Jag började kommentera på KV eftersom jag reservationslöst skriver under på manifestets statements, inte minst de om fullständig jämställdhet mellan könen och demokratiska val av ledare men också det om ”djärv och profetisk ekumenik”.
Samtliga skribenter har ni en hög grad av trovärdighet, som ni exekverar med stort patos på de flesta punkter, men om ekumenik saknas inte bara insikt om vilka villkor som måste uppfyllas för att en allomfattande ekumenik alls ska vara möjlig – en djärv trohet mot summan av Guds ord – man saknar också respekt för dem för vilka tron är blodigt allvar; jag syftar på den stora majoritet kristna för vilka Kristi blod och Jesus liv och lära är lika reella som deras egna liv.
Istället för respekt för urkyrkans sanningsanspråk reducerar man de centrala trossatserna till metaforer och poesi. Om en konstnär som Agneta skulle använda sådana beteckningar skulle jag respektera det eftersom de för henne står för något substantiellt, men när postmodernt ultraliberala debattörer som Gert och Irène gör det (19/10) dränerar de sin – och andras – kristna tro på all substans och reducerar realiteter till mystika språkspel. Sådant hör hemma i ockulta ordnar, typ frimureri, som härrör ytterst från antikens mysteriereligioner.
Anneli sysslar med något som kan kallas parallellomani; om hon först hade undersökt begreppet mytiska universaler som utvecklats oberoende av varandra i helt skilda kulturer till följd av gemensamma mänskliga, existentiella, uråldriga konstanter, skulle jag ha tagit hennes bibelkritik på större allvar. Nu kan jag bara säga att ytliga språkliga likheter och narrativa element inte utgör något bevis för synkretistisk orsak och verkan (före den politiska maktkyrkans födelse i och med Konstantin).
Patriarkalismen, däremot, är kulturellt ingrodd i den tidiga kyrkan, vilket exv kommer till uttryck i det monarkiska biskopsdömet, som i sin tur är en förelöpare till det påvedöme vi ännu dras med. Enväldet är dock helt främmande för aposteln Petrus, vilket hans brev visar. Alla som genom Anden fått trons gåva är ansvariga för Kyrkans liv och likt Luther skyldiga att följa sitt av gudsordet upplysta samvete.
Min kritik av skribenterna är inte menad som personangrepp. Jag går till frontalangrepp mot den ultraliberala teologi för vilken ingen reell andlig verklighet finns; vilken vacker poesi som helst duger.
Jag kunde leva med att Gert och jag skildes åt teologiskt, men när jag upptäckte (19/10) att också Irène spelade med i Gerts till intet förpliktande språkspel kunde jag inte fortsätta längre. Jag är oförmögen att spela sådant dubbelspel. Inte heller ville jag ligga i ständig fejd med skribenterna. Jag delar ju ert ethos. Särskilt Irènes vrede.
Som kristen universalist är man per definition liberal i en mängd bemärkelser, men inte när det gäller den kristna teologins centrala satser; det är ju dessa som gör mig till universalist. Jag tror på universell frälsning eftersom jag tror på att Gud i Kristi passion försonade världen med sig.
Jag är alltså främst Jesus-troende och som en följd därav universalist. Inte tvärtom. Jag ser Kristushändelsen som det universella svaret på människors sökande efter den befriande sanningen, oavsett kultur och religion. Med min indianska erfarenhet in på bara skinnet och i andra religion-antropologiska studier har detta bekräftats på ett trovärdigt sätt.
Men i en postmodern ultraliberal position finns ingen sanning, ingen kärlekens kärna, ingen älskande Gud, ingen inkarnation, ingen verklig passionshistoria där Messias tömmer all död och plågas bägare i botten. Allt är bara språkspel, ”sanningssökeri” inom citationstecken eftersom någon sanning inte finns. Gert har mer gemensamt med Derrida än Jesus.
Inte desto mindre använder Gert, KG Hammar och andra, ord som Gud, ande och sanning och i sin hybris gör de anspråk på att ha något bättre och sannare att komma med än evangeliernas Jesus. De förnekar Mariornas, apostlarnas – Tomas! – och hundratals andra lärjungars möten med den uppståndne Kristus.
Jungfrufödelsen, underverken, förvandlingen på förklaringsberget och uppståndelsen är de händelser som konfirmerar Kristi gudomliga och därmed universella anspråk som alla människors frälsare från synd och död.
”Det var inga slugt uttänkta fabler…jag förkunnade för er” skriver Petrus, 2Pet.1:16. Sanningsfrågan var i högsta grad central för NT:s författare: ”… om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös … och då är vi de mest ömkansvärda bland människor”. 1Korint.15:17ff.
Liberalteologin kastar ut barnet med två tusen år av religiöst badvatten och de kallar detta en katolsk och ekumenisk vision! De vill inte kännas vid att Kyrkan föds tio dagar, inte tio år, efter Jesu himmelsfärd; att evangelium börjar traderas muntligt femtio dagar efter Jesu död, inte femtio år.
Proklamationen av de goda nyheterna om Jesus tog Romarrikets människor med storm medan ögonvittnena ännu levde.
Det handlar om trovärdighet. Man känner igen en äkta ögonvittnesberättelse när man hör den. Eller läser den.
Nya Testamentet börjar skrivas redan på 40-talet medan de flesta av Jesus ursprungliga judiska lärjungar ännu levde, och som likt Tomas mött honom in real life. Enda anledningen till att man betvivlar sanningshalten i evangelierna är att de innehåller gudomliga interventioner som bryter mot naturlagarna. De naturkonstanter som instiftades av skaparmakten vid världens födelse och som hen därför kan förhålla sig fritt till.
Det råder numera vetenskaplig konsensus om Jesus historicitet. Att då imitera påven och göra anspråk på att besitta något som är bättre och sannare än uppenbarelsen i Kristus är blasfemi.
Jag har ingen position att förlora, därför detta klarspråk. Hos de flesta av er har jag uppfattat en oförfalskad sanningstörst och helig vrede vilket jag högaktar.
Samuel.
Tack, Irène för uppskattande ord! Upptäckte dem först nu. Vi får ev. återkomma till sakfrågorna.
Tack!
Jag tar till mig o begrundar. Det som är min bit i det hela.
Min första personliga reaktion är : ”Är jag för konstnärligt flummig för att KUNNA ha den rätta tron”?
En viktig o djup fråga som inkluderar väldigt mkt.
Det finns få samtida katolska (Pingst o Lutherska kyrkor) konstnärer… o ikonmåleriet är ett gudomligt hantverk strängt reglerat. De flesta konstnärer KAN inte bli styrda av regler.
Samuel, Du har rätt i mkt och jag har själv tänkt i dina banor… så mkt dvs jag nu kan integrera det…
tack igen…jag återkommer när jag tänkt vidare, en visuell kram // Agneta
Samuel,
Tack för ditt utförliga ärliga och öppna brev, som jag skall läsa flera gånger.
Det överraskade mig inte att du skriver så storsint och kärleksfullt. Det överraskade mig något att du skrev ”Krister överraskande positiva”,
det överraskade mig inte vad du skriver om ”postmodern ultraliberal position”,
det anade jag, ty det märktes tydligt i bloggdialogen i närheten av 19/10.
Jag skrev inget alls då för jag tycker dessa frågor är för mig för svåra för ett relativt onyanserat bloggsamtal.
Språkspel, postmodernism, etc. Nyanser kommer inte fram. Kanske kunde vi alla föra ett
djupare samtal rummet om vi hade och gav oss den tiden. Ett exempel på min uppfattning gav jag tidigare idag indirekt genom att nämna den faktiska historiciteten av vissa Kristushändelser men inte av andra (skillnaden mellan Kristi död och uppståndelse mot att t ex underverket som att han gick på vattnet, det senare kan vara sant men måste det inte). Däremot har jag inte delat din vrede och hårda kritik mot all ämbetsordning i RKK, att den skulle vara så totalt korrumperad, som jag – kanske felaktigt – har uppfattat att du menat.
Om ekumeniken har jag däremot uppfattat att vi alla har djupt gemensamma uppfattningar: inte bara i förhållande till Kristi (universella) kyrka utan även i förhållande till andra religioner och icke-troende människor.
Roligt att du nu vill vara med på banan igen, och glöm inte att du har varit föreslagen som Skribent, om du det ville.
Krister
Samuel och alla,
Vad tron och kyrkan borde vara är en dialog, där man gemensamt försöker förstå Gud och Guds vilja. Vi närmar oss uppgiften från olika håll och jag har full förståelse för att mitt sätt kan upplevas som riktigt jobbigt och kanske rent av skrämmande.
Genom att se tron i en historisk tidsaxel och undersöka varför kristendomen ser ut som den gör så rycker jag ju bort den trygga känslan av att vara unik och ha rätt. Vi människor har så otroligt mycket gemensamt och om olika religioner har utvecklat dessa likheter oberoende av varandra eller i ett växelspel är som jag ser det mindre intressant än att likheterna faktiskt är så stora. Jag tror att mycket vore vunnet på att bättre förstå vad dessa likheter egentligen säger om människan som andlig varelse.
Själv är jag trygg i min tro på Gud och min sinnesfrid rubbas därför inte av att pröva kristendomens grundsatser, vända och vrida på dem för att se om de håller, om de behöver en ny tolkning eller om de rent av bör arkiveras och bara bli en del av historien.
Men som sagt jag förstår att andra kan tycka att det är jobbigt. Det ska dock sägas att när jag trasslar runt med ett ämne brukar det för eller senare komma något riktigt matnyttigt ur det. Så ha tålamod.
Jag kan tycka att du svävar ut lite emellanåt med sådant som ”indiansk erfarenhet”. Men varför inte, det är din väg genom tron och den tillför lika mycket till helheten som någon annans.
Anneli
Agneta
Skulle du kunna berätta lite om den märkliga och spännande blå bilden ?
Det krävdes distans och ögonskärpa för att upptäcka ANSIKTET.
// Irène
Irene,
Om du tittar lite till kanske du igenkänner den världsberömda blicken… en blick och ett gåtfullt leende… MonaLisa.
Vi är alltid betraktade av en större makt och många troende tycks glömma denna betraktelsens blick som ser in i de minsta av jordiska o organiska skrymslen. Om påven tillåter att en prelatpedofil får härbärge inom Vatikanens för dem trygga murar så ser blicken igenom var mursten. Allt vad vi gör och säger är och blir granskat av denna blick.
Blicken är själva centrat som genom vibrationer förlängs.
Om Kyrkan säger sig vara Kristus borde den aldrig glömma denna blick.
Och troligen är det en kvinnas eller ett barns eller en fattig/sjuk människas blick.
// Agneta
Samuel,
Var är du? Har det hänt dig något? Är du sur? Jag saknar dig!!!
Agneta
Hej, Agneta.
Eftersom just du frågar ville jag ge dig ett uppriktigt och uttömmande svar så att du förstår mitt beslut att inte skriva mer på KV. (Jag läser bloggen så gott som dagligen.)
Men det blev ett väldigt långt och lite väl uppriktigt brev med inslag som kan såra, vilket inte är min avsikt. Så det får bli det här korta meddelandet istället som visar att jag ännu inte fått distans till er.
Trots att vi aldrig träffats har jag kommit att uppfatta er som vänner.
Samuel.
Hej Samuel!
Tack för din hälsning här ovan till Agneta. Jag har också i det tysta undrat vart du tagit vägen,
men tänkt att du hörs snart igen: inget speciellt med det, tänkte jag.
Men jag borde kanske anat att det fanns skäl bakom, precis som det av och till gör till att jag inte skriver mer än jag gör.
Men, dina ”raka puckar” om olika uppfattningar hos dig själv och andra har tidigare bara varit så ärliga, inte sårande och uppfriskande, tycker jag. Så dra dig inte för att publicera det du nu skrivit, säger jag nu – med all respekt för ditt beslut ovan.
Dina bidrag har andats en sån medmänsklig och medkristen uppfattning och känsla, som är en rikedom för denna blogg. Bloggen löper ständigt risken att bli för ensidig – är min uppfattning – vi behöver än mer mångfald och konstruktiv oenighet – tycker jag.
Jag har också uppfattat och uppskattat dig som vän. Vare sig du skriver eller inte. Och/men skriv gärna ändå!
Krister
Samuel,
Det är tråkigt att du inte vill skriva mer, du tillför mycket genom dina kunskaper i vitt skilda ämnen och också med dina existentiella frågeställningar.
Anneli
Samuel,
I andliga sammanhang har allting som händer ett sådant försprång framför vårt tyckande att vi aldrig kanske kan tillfullo helt hämta in det eller någonsin får möjlighet att veta hur det verkligen är … eller vad som vad menat.
Att se oss själva som brickor i ett större spel är naturligtvis som världsmedborgare nesligt men i relation till en gudomlig vilja så är det naturligt. Så ser jag på min närvaro här på den enda verkligt uppriktiga katolska blogg som finns i Sverige. Jag är här såsom jag är i nuet o så länge jag är ärlig o uppriktig finns det verkligen verkligen inget att frukta.
Gud är min övervakare.
I detta har du mött mig och det är unikt, Samuel. Jag tror faktiskt inte att du kan någonsin distansera dig från mig, Irene o resten av KV. Du kan tycka exempelvis att jag brister i tro eller att jag pendlar som en pendel över höga o låga vatten men vi har mötts här i en genuin uppriktighet som är o bör vara själva grunden för tro.
Om det är mig du är rädd för att såra ska du veta att jag förvisso är känslig men jag har mött katolska prelater som sårat mig värre än vad man skulle kunna tro är möjligt att en kristen tjänare kan göra. Med andra ord: jag har ingen respekt kvar o ingen tillit kvar till katolska ledare med dess hov av folk som älskar för folket osynliga manipulationer och lögner o titelslickerier. Jag är likgiltig för dessa prelater o katolska ledare och jag har en gedigen lista av folk som har blivit utmanövrerade och fått sina liv förstörda av denna makt. De kan inte såra mig mer eftersom jag helt enkelt inte ser dem som kristna ( jag förbjuder dig Krister att gå in på mitt eget debattinlägg här och radera dessa mina starka ord).
Ljuger och manipulerar man finns ej längre Kristus i det mänskliga mellanrummet.
Men du sårar mig med att antyda ett brev som kan såra. Så såra mig eller oss men förbli oss det jag (vi) verkligen besitter… modet att vara ärliga … o möt oss i det!
Första gången för två år sedan som du försvarade mig Samuel efter det att en för oss välkänd pseudonym avlastas sig sin inneboende ondska, illvilja o sarkasm över specifikt mig… grät jag av pur glädje. För så stor var din psykologiska inkännande förmåga och din respekt för kvinnlig utsatthet. Liksom din förståelse av att människan ofta vacklar på sin surfbräda över tillvarons vågrörelser.
Du har haft modet att tala om din psykiska hälsa när andra kniper käft. När vissa prelater är som andliga kannibaler som finner njutning av att mumsa själar har du visat kristen ödmjukhet o vishet. Du har vågat vara personlig men förvisso (som kritik) vet vi inte vem du är eller vad arbetar med eller om Samuel Johansson är ditt riktiga namn. Det är inte helt uppriktigt. Faktiskt.
Dock.
Jag kommer ropa efter dig, broder… om du än så sårar. Jag kommer inte att släppa dig fri.
För jag behöver Dig. Jag kan vara en sketen typ ibland men jag vet att jag är din syster i tron.
Så kom loss… säg vad det är.
Jag skäms inte för mitt personliga tilltal…
Det må skapas nya katolska forum o bloggar men du vet liksom jag att de kommer vara övervakade av Stiftets lydiga lakejer o reformiver kommer att utebli bland de som skriver där. KV: blogg o Irene i synnerhet är en färd över mörka vatten som vi måste våga.
I ärlighet och personligen.
Så igen, säg vad det är. Träd fram. Ta ytterligare ett steg.
I Kristus // Agneta
Samuel
Du är den ”utifrån” KV som alltid bäst begriper att den starka kritik jag ofta ger uttryck för på KV blogg riktar sig mot Vatikanmännen.
Jag har mycket uppskattat ditt starka stöd och också känt att du vill göra gemensam sak i detta.
Saknar därför din röst på KV blogg.
Det är så tröttsamt att ständigt bli rekommenderad att gå över till svenska kyrkan så fort inomkyrklig kritik framförs.
Men vägrar man att bara tyst och lugnt simma omkring i Stiftets ankdamm blir man ansedd ”persona non prata.”
Shalom
// Irène
Allright Agneta,
du är mycket övertygande, och Anneli och Krister överraskande positiva. Samuel Johansson är mitt riktiga namn och som jag antytt i ett inlägg är jag lingvist (England/USA) förutom studier i psykologi, socialantropologi, historia och religionsvetenskap i Sverige.
Jag skulle just börja min forskning bland mataguayos i södra Bolivia när sjukdomen slog till. Medicin, kognitiv terapi och Taizé blev min räddning. Sedermera konversion och stort engagemang i RKK tills fjällen föll från mina ögon. Resten kan ni, åtminstone fragmentariskt.
Vänner.
Jag skriver till er i en anda av uppriktighet, men också försonlighet. Det är så mina äldsta vänskaper bevarats: i kärlek till sanning.
Jag började kommentera på KV eftersom jag reservationslöst skriver under på manifestets statements, inte minst de om fullständig jämställdhet mellan könen och demokratiska val av ledare men också det om ”djärv och profetisk ekumenik”.
Samtliga skribenter har ni en hög grad av trovärdighet, som ni exekverar med stort patos på de flesta punkter, men om ekumenik saknas inte bara insikt om vilka villkor som måste uppfyllas för att en allomfattande ekumenik alls ska vara möjlig – en djärv trohet mot summan av Guds ord – man saknar också respekt för dem för vilka tron är blodigt allvar; jag syftar på den stora majoritet kristna för vilka Kristi blod och Jesus liv och lära är lika reella som deras egna liv.
Istället för respekt för urkyrkans sanningsanspråk reducerar man de centrala trossatserna till metaforer och poesi. Om en konstnär som Agneta skulle använda sådana beteckningar skulle jag respektera det eftersom de för henne står för något substantiellt, men när postmodernt ultraliberala debattörer som Gert och Irène gör det (19/10) dränerar de sin – och andras – kristna tro på all substans och reducerar realiteter till mystika språkspel. Sådant hör hemma i ockulta ordnar, typ frimureri, som härrör ytterst från antikens mysteriereligioner.
Anneli sysslar med något som kan kallas parallellomani; om hon först hade undersökt begreppet mytiska universaler som utvecklats oberoende av varandra i helt skilda kulturer till följd av gemensamma mänskliga, existentiella, uråldriga konstanter, skulle jag ha tagit hennes bibelkritik på större allvar. Nu kan jag bara säga att ytliga språkliga likheter och narrativa element inte utgör något bevis för synkretistisk orsak och verkan (före den politiska maktkyrkans födelse i och med Konstantin).
Patriarkalismen, däremot, är kulturellt ingrodd i den tidiga kyrkan, vilket exv kommer till uttryck i det monarkiska biskopsdömet, som i sin tur är en förelöpare till det påvedöme vi ännu dras med. Enväldet är dock helt främmande för aposteln Petrus, vilket hans brev visar. Alla som genom Anden fått trons gåva är ansvariga för Kyrkans liv och likt Luther skyldiga att följa sitt av gudsordet upplysta samvete.
Min kritik av skribenterna är inte menad som personangrepp. Jag går till frontalangrepp mot den ultraliberala teologi för vilken ingen reell andlig verklighet finns; vilken vacker poesi som helst duger.
Jag kunde leva med att Gert och jag skildes åt teologiskt, men när jag upptäckte (19/10) att också Irène spelade med i Gerts till intet förpliktande språkspel kunde jag inte fortsätta längre. Jag är oförmögen att spela sådant dubbelspel. Inte heller ville jag ligga i ständig fejd med skribenterna. Jag delar ju ert ethos. Särskilt Irènes vrede.
Som kristen universalist är man per definition liberal i en mängd bemärkelser, men inte när det gäller den kristna teologins centrala satser; det är ju dessa som gör mig till universalist. Jag tror på universell frälsning eftersom jag tror på att Gud i Kristi passion försonade världen med sig.
Jag är alltså främst Jesus-troende och som en följd därav universalist. Inte tvärtom. Jag ser Kristushändelsen som det universella svaret på människors sökande efter den befriande sanningen, oavsett kultur och religion. Med min indianska erfarenhet in på bara skinnet och i andra religion-antropologiska studier har detta bekräftats på ett trovärdigt sätt.
Men i en postmodern ultraliberal position finns ingen sanning, ingen kärlekens kärna, ingen älskande Gud, ingen inkarnation, ingen verklig passionshistoria där Messias tömmer all död och plågas bägare i botten. Allt är bara språkspel, ”sanningssökeri” inom citationstecken eftersom någon sanning inte finns. Gert har mer gemensamt med Derrida än Jesus.
Inte desto mindre använder Gert, KG Hammar och andra, ord som Gud, ande och sanning och i sin hybris gör de anspråk på att ha något bättre och sannare att komma med än evangeliernas Jesus. De förnekar Mariornas, apostlarnas – Tomas! – och hundratals andra lärjungars möten med den uppståndne Kristus.
Jungfrufödelsen, underverken, förvandlingen på förklaringsberget och uppståndelsen är de händelser som konfirmerar Kristi gudomliga och därmed universella anspråk som alla människors frälsare från synd och död.
”Det var inga slugt uttänkta fabler…jag förkunnade för er” skriver Petrus, 2Pet.1:16. Sanningsfrågan var i högsta grad central för NT:s författare: ”… om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös … och då är vi de mest ömkansvärda bland människor”. 1Korint.15:17ff.
Liberalteologin kastar ut barnet med två tusen år av religiöst badvatten och de kallar detta en katolsk och ekumenisk vision! De vill inte kännas vid att Kyrkan föds tio dagar, inte tio år, efter Jesu himmelsfärd; att evangelium börjar traderas muntligt femtio dagar efter Jesu död, inte femtio år.
Proklamationen av de goda nyheterna om Jesus tog Romarrikets människor med storm medan ögonvittnena ännu levde.
Det handlar om trovärdighet. Man känner igen en äkta ögonvittnesberättelse när man hör den. Eller läser den.
Nya Testamentet börjar skrivas redan på 40-talet medan de flesta av Jesus ursprungliga judiska lärjungar ännu levde, och som likt Tomas mött honom in real life. Enda anledningen till att man betvivlar sanningshalten i evangelierna är att de innehåller gudomliga interventioner som bryter mot naturlagarna. De naturkonstanter som instiftades av skaparmakten vid världens födelse och som hen därför kan förhålla sig fritt till.
Det råder numera vetenskaplig konsensus om Jesus historicitet. Att då imitera påven och göra anspråk på att besitta något som är bättre och sannare än uppenbarelsen i Kristus är blasfemi.
Jag har ingen position att förlora, därför detta klarspråk. Hos de flesta av er har jag uppfattat en oförfalskad sanningstörst och helig vrede vilket jag högaktar.
Samuel.
Tack, Irène för uppskattande ord! Upptäckte dem först nu. Vi får ev. återkomma till sakfrågorna.
Tack!
Jag tar till mig o begrundar. Det som är min bit i det hela.
Min första personliga reaktion är : ”Är jag för konstnärligt flummig för att KUNNA ha den rätta tron”?
En viktig o djup fråga som inkluderar väldigt mkt.
Det finns få samtida katolska (Pingst o Lutherska kyrkor) konstnärer… o ikonmåleriet är ett gudomligt hantverk strängt reglerat. De flesta konstnärer KAN inte bli styrda av regler.
Samuel, Du har rätt i mkt och jag har själv tänkt i dina banor… så mkt dvs jag nu kan integrera det…
tack igen…jag återkommer när jag tänkt vidare, en visuell kram // Agneta
Samuel,
Tack för ditt utförliga ärliga och öppna brev, som jag skall läsa flera gånger.
Det överraskade mig inte att du skriver så storsint och kärleksfullt. Det överraskade mig något att du skrev ”Krister överraskande positiva”,
det överraskade mig inte vad du skriver om ”postmodern ultraliberal position”,
det anade jag, ty det märktes tydligt i bloggdialogen i närheten av 19/10.
Jag skrev inget alls då för jag tycker dessa frågor är för mig för svåra för ett relativt onyanserat bloggsamtal.
Språkspel, postmodernism, etc. Nyanser kommer inte fram. Kanske kunde vi alla föra ett
djupare samtal rummet om vi hade och gav oss den tiden. Ett exempel på min uppfattning gav jag tidigare idag indirekt genom att nämna den faktiska historiciteten av vissa Kristushändelser men inte av andra (skillnaden mellan Kristi död och uppståndelse mot att t ex underverket som att han gick på vattnet, det senare kan vara sant men måste det inte). Däremot har jag inte delat din vrede och hårda kritik mot all ämbetsordning i RKK, att den skulle vara så totalt korrumperad, som jag – kanske felaktigt – har uppfattat att du menat.
Om ekumeniken har jag däremot uppfattat att vi alla har djupt gemensamma uppfattningar: inte bara i förhållande till Kristi (universella) kyrka utan även i förhållande till andra religioner och icke-troende människor.
Roligt att du nu vill vara med på banan igen, och glöm inte att du har varit föreslagen som Skribent, om du det ville.
Krister
Samuel och alla,
Vad tron och kyrkan borde vara är en dialog, där man gemensamt försöker förstå Gud och Guds vilja. Vi närmar oss uppgiften från olika håll och jag har full förståelse för att mitt sätt kan upplevas som riktigt jobbigt och kanske rent av skrämmande.
Genom att se tron i en historisk tidsaxel och undersöka varför kristendomen ser ut som den gör så rycker jag ju bort den trygga känslan av att vara unik och ha rätt. Vi människor har så otroligt mycket gemensamt och om olika religioner har utvecklat dessa likheter oberoende av varandra eller i ett växelspel är som jag ser det mindre intressant än att likheterna faktiskt är så stora. Jag tror att mycket vore vunnet på att bättre förstå vad dessa likheter egentligen säger om människan som andlig varelse.
Själv är jag trygg i min tro på Gud och min sinnesfrid rubbas därför inte av att pröva kristendomens grundsatser, vända och vrida på dem för att se om de håller, om de behöver en ny tolkning eller om de rent av bör arkiveras och bara bli en del av historien.
Men som sagt jag förstår att andra kan tycka att det är jobbigt. Det ska dock sägas att när jag trasslar runt med ett ämne brukar det för eller senare komma något riktigt matnyttigt ur det. Så ha tålamod.
Jag kan tycka att du svävar ut lite emellanåt med sådant som ”indiansk erfarenhet”. Men varför inte, det är din väg genom tron och den tillför lika mycket till helheten som någon annans.
Anneli