Med anledning av det interreligiösa mötet i Assisi i veckan som gått, gör jag ett nedslag i kapitlet Ecumenism ur boken Rome has spoken…
Historien om Katolska kyrkans negativa inställning till andra kristna samfund börjar med den första stora splittringen mellan Östkyrkan och Västkyrkan år 1054.
Konciliet i Florens 1442 skriver i sitt dekret till Jakobiterna bl.a. ”All who are outside the Catholic Church, not only pagans but also Jews, heretics and schismatics, cannot partake of eternal life, but are doomed to the eternal fire of hell, if they do not enter the church before the end of their lives.” Jag kan inte låta bli att fråga mig hur konciliet kunde veta detta så säkert? Hade man utsända i himmelriket som kunde berätta att där bara fanns rättrogna katoliker, medan andra rapporterade från helvetet att, ja visst här är resten?
Reformationen har givetvis lett till uttalanden från Rom, vilka även i modern tid ibland varit förvånansvärt hårda och oreflekterade. Pius X visar i Editae Sapie från 1910 ingen större förståelse för den kritik som ledde till splittringen. Han skriver bl.a. ”Then those proud and rebellious men came on the scene who… were not concerned with correcting moral, but only with denying dogmas.” ”… They called this rebellious riot and perversion of faith and morals a reformation, and themselves reformers. In reality the were corrupters.”
Med Andra Vatikankonciliet kommer en öppnare och mer ödmjuk hållning och Johannes Paulus II skrev 1996 i Tertio Millennio Adveniente, ” The approaching end of the second millenium demands of every one an examination of consciense and the promotion of fitting ecumenical initiatives so that we can celebrate the great jubilee, if not completely united, at least much closer to overcoming the divisions of the second millenium”.
Jag har intrycket av att det de senaste åren tyvärr går bakåt med såväl ekumeniken som den interreligösa dialogen. Vi får hoppas att mötet i Assisi kan påverka utvecklingen i en mer konstruktiv riktning.
Anneli
