Alla kastar sig över bilden av Maria Magdalena. Kyrkans män gjorde det till sin bild av den fallna botgörerskan .redan under 300talet. Feministteologer, newage-rörelsen, rockmusiker, konstnärer och poeter. I sinnet och fantasin på årtusendens västerländska människor är hon lik ett stycke lera man knådar till än det ena än det andra. Luther kallade henne ”ett hysteriskt stackars fruntimmer” och sadomasochisterna har henne som favoritmodell och feministteologer spekulerar stundtals(det må sägas). De romantiska poeterna, i filmer och i rockmusik är hon ofta Jesu kvinna. Jesu fru. Jesu älskarinna. De gnostiska evangelierna orkar jag inte ens ta upp. Det är så välkänt. Lite dock kan sägas: Jesu nära följeslagare och Petri jämlike. För att inte tala om de katolska kyrkofäderna och tusentals präster genom den katolska historien och deras bild av den fallna kvinnan, den hängivna, den botgjorda.
Varför är det så?
Maria, Guds moder är Guds moder och allas vår Moder medan Maria Magdalena är bilden av… ja vad egentligen? Varför knådas inte Marthabilden?
Vi besjunger Magdalena så vackert i nya psalmer. Poeter älskar henne och visste ni att nästan var diktande nobelpristagare har en dikt om henne. Och detta samtidigt som vi med all rätt mår illa när Madonna gör parodi på scen av det västerländska hora-madonnakomplexet. Eller?
Hon är förfärlig då tycker jag, artisten Madonna. Men vad säger hon egentligen till oss bortom det som äcklar (mig)?
Jag minns när jag i Lund för väldigt många år sedan satt med under en föreläsning/föredrag om Maria Magdalena. Själv skulle jag föreläsa om samma kvinna en vecka senare. Salen var smockfull och längst fram satt en samling lärda katoliker. Föredragshållaren drog ett skämt ”Ja, förstår ni, en av de klassiska konstbilderna av henne föreställer en kvinna som ligger naken i öknen med långt hår och håller en döskalle och ett kors i sin hand för betraktelse.” Nu skrattar några lärda hånfullt och jag ångrar än i denna dag att jag inte reste mig upp och ropade genom folkhavet ”Och jag vet ingen vackrare bild än en naturligt naken kvinna ensam i naturen betraktande det andliga livet och döden”. Jag var nybliven katolik och vågade inte.
Maria Magdalena,målning/Moderna museet Sthlm
Det finns så mycket att säga och jag vill inte nödvändigtvis ta upp ett ämne som redan är så använt inom feministteologin men jag vill gärna ställa frågan lite annorlunda.
Vad är det vi använder henne till? Varför är hon så ”möjlig” att använda? Häri ligger många andliga och psykologiska bottnar anser jag.
Tankar?
Agneta Sofiadotter
Jag kunde inte låta bli att reagera på det du skrev om artisten Madonna gör parodi på hora-madonnakomplexet.
Jag upplever att Madonna på ett sätt hade kunnat vara en skribent just på denna blogg, i det att hon konsekvent, i det mesta hon gör, utmanar kyrkan och dess bild av tron. Jag minns vilket ramaskri det blev när hon i videon till ”Like a prayer” dansade framför brinnade kors och kysste en färgad prästs fot.
Och kanske är det av samma anledning hon på ett så extremt sätt porträtterar horan och madonnan i samma kropp. För i mångas ögon kan kvinnan inte vara något annat, och hon kan absolut inte vara de båda samtidigt. Ty kvinnan ska vara kysk, underdånig och god. Minsta avsteg från detta gör henne förtappad och fallen. Jag tolkar Madonnas utspel som en önskan om att kvinnan ska kunna vara både troende och självbejakande, samtidigt.
Bra att du reagerar men…
Innebär det att man som troende ska självbejaka sig på det sättet??
De flesta kvinnor/människor har inget intresse av att ikläda sig en klädsel som vare sig madonna eller hora. Det blir så nästan banalt att västerlandet hänger upp sig på madonna-horakomplexet. Och använder sig av denna högst gudsälskande och ödmjuka kvinna som var den förste till att möta den Uppståndne.
Sant: Att det finns en sträng moralism i de flesta religioner är ett faktum. Jag hörde att någon när det gäller hedersrelaterat våld mot kvinnor även inkluderade den katolska kyrkan på Sicilien men ändå är detta inte gällande för de vanliga katolska kvinnorna som arbetar, är familjemödrar och troende. Detta angående ”kysk, underdånig och god”.
Att kors brinner. Det gör korset! Korset brinner alltid! Korset brinner i våra hjärtan och kallar ständigt. Och färgade präster finns i hela världen.
När du talar om att vara troende och självbejaka sig. Kristus säger att vi ska ta Hans kors på oss och följa honom. Det är inte att självbejaka sig. Maria Magdalena har inget med självbejakelse att göra.
Hon tog verkligen Kristi efterföljd på allvar. Apostlarnas Apostel, är hon.
Därför är det högst märkligt att vi använder oss av bilden av henne på alla möjliga måten.
Det är intressant.
Vad tänker du om ”självbejakande” och dess roll för en troende?
Det har varit jättemodernt länge nu att självbejaka sig och jag har faktiskt knappt fattat vad ordet betyder. Bejaka vad?
Tankar?
Agneta Sofiadotter
Min kommentar rörde mest Madonnas i många lägen oortodoxa framställning av sin egen tro, i det att hon går till extremer för att utmana. Jag menar lika lite som hon att en kvinna ska ikläda sig rollen av antingen det ena eller det andra, utan snarare att de båda bara är en människas ytterligheter dragna till sin absoluta spets. Huruvida hon refererar till Maria Magdalena kan jag inte svara på. Däremot tror jag inte att Madonnas korsetter och nätstrumpor är mindre symboliska än en naken kvinna med kors och dödskalle.
Jag tror också att illustrationen av brinnande kors, framför allt i USA, har en helt annan innebörd än den du tänker på, men det visar väl snarare att en symbol som används i fel sammanhang kan få väldigt långtgående konsekvenser. Jag instämmer i det så säger, både när det gäller brinnande kors och färgade präster, men inte alla vill eller kan acceptera bilden av en vit kvinna som underkastar sig en färgad fadersgestalt. Kanske är detta mer resultatet av politik än tro.
I mina ögon finns ingen konflikt mellan självbejakande och tro. Det är snarare så att de båda är förutsättningar för varandra, avsett vari tron består. Men jag vet också att det finns gott om människor som förkastar tanken på att en troende människa kan roa sig på t.ex. diskotek.
Jag håller med dig i att ”självbejakande” närmast har blivit en folkrörelse, för det ska bejakas till höger och vänster, utan att man egentligen vet varför eller hur man gör. För mig handlar det om att tro på sig själv, acceptera sig själv och sin egen förmåga och låta den få utlopp. För en del, långt ifrån alla, är det svårt att kombinera detta med en gudstro.
Tack för svar, det hade många för mig belysande och riktiga infallsvinklar.
Ku kux klan=sant.
Däremot tror jag faktiskt att de flesta ser en färgad präst i sin tjänst med samma respekt som vore det en vit präst.
Om man med självbejakelse ”låta den få utlopp”menar det du gör… står väl självbejakelsen som alla andra mänskliga handlingar i relation till den egna uppfattningen av moral och etik. För det är väl en handling, eller hur?
Vissa artister och såpoperaaktörer i dagerns tv-värld självbejakar ju sig till den grad att det blir tragikomik. Min upplevelse är att deras självbejakande handlingar då det har blivit för oss andra absurt… är kommet från en icke-existerande kärna inom dem själva och utifrån frånvaron av en dialog med ett högre Själv och med Gud. Detta inte sagt elakt tänkt utan som jag upplever det.
Jag menar inte att det alltid är fel men det handlar om detta:
missbruk eller ej. Samt exploatering av detta missbrukande.
Är det inte fullt möjligt att Sjävet/själen/jaget ramlar in i ett missbruk av bejakelse?
Vi är, menar jag, alla andliga varelser.
Guds gåvor. Guds barn. En högre ordnings återspegling.
Dock å andra sidan när det gäller missbruk är det inte bara såpoperamänniskor som bör se upp…alls inte:
Ett problem tycker jag är att en del troende ”självbejakar” sig genom en förebild. Kanske ett helgon. Man kan vara helgonaspirant i smått och gott och man kan förvränga en bild typ Magdalena och åberopa att hon var än det ena och än det andra så att hon passar ens syfte med sitt liv, sin tro och …. ställföreträdandfe självbejakelse?
Man kan oxå vara enormt teatral from …allt för att efterlikna Therese av Lisieux. Även det ett missbruk.
Idag har jag varit lite barnslig och tänkt att det inom de troendes skara finns samma ”arketyper”/roller som utanför… i det sekulariserade samhället.
Det händer att nyfrälsta konvertiter blir lätt marscherande typ marxister som följer maktens signaler till varje pris och gärna upprepar vad präster säger och då gärna lite militäriskt stackato.
Andra blir helgonaspiranter och njuter av egna uppoffringar och motgångar på ett obs missbrukande sätt. De himlar med ögonen, har klagande röster och är fantastiskt vemodiga och spelar sina roller ibland mkt övertygande.
Båda dessa ”arketyper” gagnar inte alltid framväxandet av en mer demokratisk kyrka.
Du nämnde att Madonna inte är så olik debattklimatet här… hon är förfärligt enkelspårig tycker jag. Det hoppas jag inte att jag är men å andra sidan visst finns det ett spår av sanning i det du skriver. Obs, ett litet spår. Ett mkt litet spår. För jag intresserar mig inte för henne…men ok då. Jag ger mig/ett lillfinger. Om jag gagnar en framväxt av en demokratisk kyrka? Hoppas det, men jag kan göra fel. Ha fel. Tänka fel.
Jag liksom alla bör be och lyssna inåt…mer.
Det är synd om människan, sa Strindberg. Och hans storhet kanske bestod i just det faktumet att han inte identifierade sig med någon. Han var sig själv fullständigt nock. Självbejakande …nej, det tycker jag inte att han var. Men otroligt viktig samhällsdebattör och vad jag tro: innerligt troende i slutet av ditt liv.
Agneta Sofiadotter