Vänner,
en av de mest gåtfulla formuleringar i trosbekännelsen är ”sann Gud och sann människa”. Ju mer man funderar över den desto märkligare blir den.
Å ena sidan: Om Jesus är sann Gud, kan han i så fall ha delat våra mänskliga villkor – i allt? Det ligger snubblande nära att i stället se honom som en förklädd gud där det gudomliga ibland lyser igenom den enkla dräkten. Som när Jesus går på vattnet, uppväcker döda, botar spetälska och så vidare.
Å andra sidan: Om Jesus är sann människa, så blir underverken omöjliga. Sanna människor går inte på vatten, förvandlar inte vatten till vin etcetera. Som sann människa skulle Jesus inte heller veta mer än någon annan av oss om det som eventuellt finns bortom vår mänskliga erfarenhet.
Ja, så kan man fundera. Det vore intressant att få ta del av era funderingar. Och då menar jag personliga funderingar. Katekesen kan jag slå upp själv, om jag till äventyrs skulle få lust.
Alltså: Hur förstår ni formuleringen ”sann Gud och sann männska”?
Gert Gelotte
Gert,
Jag vet inte om du är medveten om det, men den här frågan hänger i hop med ämnet struktur och ordning.
Den som ska göra en personlig reflexion över sann Gud och sann Människa, måste dels klara av avancerat abstrakt tänkande, dels att kunna föreställa sig hur en annan människa fungerar och tänker och till och hur Gud resonerar.
Jag tror att flera av dem som deltar här har stora svårigheter med ovanstående helt enkelt inte kan svara dig på något annat sätt än med att hänvisa till katekesen.
Jag får fundera på saken, men just nu tror jag att svaret är att inte försöka tänka sann Gud och sann Människa var för sig. Ett mysterium, som glider undan så fort man försöker fånga det.
/Anneli
Det är massor av spännande frågor som ni tar upp. Finns det några böcker som ni kan berätta om?
Ruth,
ja det finns många. Bland det bästa som skrivits på senare år är Jonas Gardells båda böcker ”Om Gud” och ”Om Jesus”. Där sammanfattar Gardel på sitt vis den senaste exegetiska forskningen. Och det är ju ingen nackdel att han skriver lättläst.
Gert Gelotte
Jag tänker så här. Gud, sann Gud, blev människa för att leva som oss. Vandrade omkring, brydde sig om dem han mötte, botade sjuka, hjälpte människan genom att visa och berätta för henne hur hon skulle och kunde vara. Inget ont fanns i honom. Han var då sann människa. Meningen var att vi också skulle vara sanna, hela människor, ty människan är ju skapad till Guds avbild. Han visade oss hur en sann människa är. När han sedan lämnade oss blev han kvar med sin ande i oss. Men vi har inte upptäckt det till fullo.Vi har en ganska lång väg kvar att vandra.
I detta perspektiv är Gud alltid sann Gud och sann människa.
Ja, det är ett mysterium. Fast det verkar enkelt. Nu är jag trött så det här kanske verkar virrigt. Men jag tycker det är intressant att få fundera och utbyta tankar här.
Jonas Gardells böcker har jag tyvärr inte läst ännu, men är nyfiken på dem.
Elisabet
Är Gardel katolik som hans man? Nej, att han skrivt bra är ju bara en fördel. Jag visste inte att han var kristen. Tack!
Ruth,
nej Gardell är inte katolik. Men han är en profet i vår tid. Sådana har vi inte många.
En helt annan sak, och om jag får vara lite nyfiken. Ruth Jacobsson kan det inte finnas så många som heter. Jag tänker på en sångerska som för många år sedan gav mig ett outplånligt operaminne på Stora Teatern i Göteborg. Hon sjöng grevinnan i Figaros bröllop så att tiden stannade. Det var magiskt och stor konst.
Gert Gelotte
Elisabeth,
När jag tänkte vidare på vad sann Gud och sann människa är kom jag fram till något som i jag tror liknar din bild. Om man försöker tänka sig båda på en gång och det tror jag man måste så blir den Jesus man mötte när han levde givetvis en människa men att Gud lyste igenom från den innersta kärnan.
Idag kan man tror jag ana det de gånger man möter en verkligt god person, man står framför en människa men känner Guds närvaro genom henne/honom.
Det är verkligen svårt att uttrycka det här i ord, jag kan förstå att mystikernas svårigheter att berätta om sina upplevelser!
/Anneli
Vänner,
som framgår av det första inlägget, så är detta samtal reserverat för personliga reflektioner. Inlägg som enbart innehåller citat kommer därför att raderas. I övrigt gäller naturligtvis de vanliga reglerna för publicering på denna blogg.
Gert Gelotte
Ok, jag försöker igen. Jesus var sann Gud och sann människa för att kunna frälsa oss och samtidigt för att kunna känna till vad lidande innebär. Detta framgår också av Skrift och Tradition. Och det är väl kyrkans tolkning som räknas i slutändan?
Gert,
Det kan vara värt ett försök att propsa på ett eget reflekterande.
Jag tittade i ”Varför just kristen” av Timothy Radcliffe OP, men har så här långt inte hittat något om sann Gud och sann människa.
Däremot tar han upp den minst lika svårbegripliga frågan om Jesus som död och uppstånden. Där Radcliffe om jag förstår honom rätt anser att man måste se Jesus som död och uppstånden samtidigt. Gud har ju inte ”hoppat över” döden, Jesus har såren kvar när han återuppstått. Han är levande, äter med lärjungarna, som dock inte känner igen honom först. Jag har egentligen inte tänkt så mycket på dessa paradoxer tidigare. Eftersom evangelierna ändå tar upp det så pass utförligt misstänker jag att det är viktigt. Jag funderar vidare…
Samt surfar runt bland predikningarna på http://torch.op.org är man kan söka på ämnen.
/Anneli
Anton Assarsson,
du svarar på frågan ”varför”, inget fel i det, men frågan löd: ”Hur förstår ni formuleringen “sann Gud och sann männska”? Alltså snarare, på vilket sätt?
Gert Gelotte
Vänner,
avsikten med det här samtalet är att vi skall utbyta personliga funderingar kring formuleringen ”sann Gud, sann människa”. Det innebär att man måste tillåta sig själv att tänka. Inlägg på temat, ”jag är glad att andra tänker åt mig för då behöver jag inte tänka själv” kommer således att raderas.
Gert Gelotte
Nej, Gert! Jag är inte din skönsångande vän. En annan och yngre…