Jag fortsätter det viktiga ämnet tron, religionen, kyrkan och läran i ett nytt inlägg.
Så här långt har vi, som jag uppfattat det, kommit fram till att det grundläggande är tron, i betydelsen erfarenhet av det vi tror på, för oss kristna Gud som Fader, Son och Ande. En tro som ger oss tillit till att livet har en mening och inte är en ljusglimt mellan två mörker.
Människor har så långt tillbaka vi kan följa historien haft ett behov av riter för att uttrycka sin tro, ett behov av formalisering. Med tiden har vi fått allt mer komplicerade organisationer och läror runt, eller kanske rent av i stället för tron.
För Katolska kyrkans del har jag intrycket av att kyrkan och läran får ta allt mer plats och tron trängs undan. Men än lever den kvar och jag ställer mig frågan vad jag/ vi kan göra för att den åter ska få huvudrollen?
Går det att identifiera platser eller sammanhang där tron gynnas? Själv känner jag att stillhet och tystnad är viktigt för att kunna erfara Gud, men en annan person kanske behöver något helt annat. Det här är ju egentligen en uppgift för stiftet, att fråga medlemmarna vad de behöver för att tro. Så att stiftsledningen inte bara ger katolikerna det man tycker att de behöver…
Anneli
Signaturen Östens svar till Irène under ämnet Pontifex Maximus lovar…. visar hur oerhört viktigt det är att på allvar reda ut vad som är tro, religion, kyrka och lära.
Vad Iréne gör i inlägger är främst att visa hur kyrkan och läran vuxit fram under påverkan av andra religioner, medan ”Östen” svarar utifrån sin tro när han skriver ”Har inte den kristna tron sitt ursprung i himlen, i uppenbarelsen, i inkarnationen?”
Diskussioner där man på det här sättet talar om olika saker blir väldigt röriga och skapar konflikter i onödan.
Kanske kan vi komma en bra bit bara genom att vara medvetna om vilket område vi diskutera och inte blanda ihop dem?
Anneli
Man kan förstås också tänka sig att på olika sätt göra platser där många erfar tro dvs kontakten med Gud mer kända. Vad jag förstått är de mer välkända Bose och Taize sådana platser och ekumeniska dessutom. Men det finns säkert, i katolska sammanhang, mindre berömda och minst lika välgörande ställen. Många talar om ön Iona t.ex. och själv är jag väldigt lockad St Beunos i Wales.
Jag vet att representanter från Taize varit i Sverige under rätt långa perioder för att leda liknande gudstjänster som där. Och under en period hölls det regelbundet Taizegudstjänster, vad blev det av?
Har personer från någon annan ”Guds-mötes-välgörande” plats varit här?
Anneli
Signums blogg är lite inne på samma tankebanor som jag. Fredrik Heiding nämner ”den ekumeniska meditationsgruppen” i Uppsala som firar 25-årsjubileum.
Heiding ger sedan en översikt av den kristna meditationens historia från 400-talet och framåt. Han skriver ” Det kan i så fall vara värt att påpeka att den i nuvarande Frankrike verksamme munken Johannes Cassianus (350–435) redan i början av 400-talet undervisade om meditation och kontemplation på ett påfallande aktuellt sätt: ”Man måste vänja sig av med en kringflackande tillvaro så att man steg för steg höjer sig till gudomlig kontemplation, det andliga skådandet.” (Det vidgade hjärtat, s. 45).”
http://signumbloggen.wordpress.com/2011/10/18/kristen-djupmeditation-redan-pa-400-talet/
Det jag kan sakna är tanken, så lika vi människor ändå tänkt oavsett religion.
Nu är förstås inte meditation det enda sättet att utvecklas andligt, det passar inte alla. Men i dagens stressade tillvaro tror jag att många skulle må bra och inte minst fördjupa sin tro av det .
Anneli