Biskop Anders
I början på 2006 formulerade jag nedanstående fråga till Dig i Katolskt Magasins (o2/06) frågespalt ”Våga fråga” där Du som biskop besvarade läsarnas frågor.
Jag citerar mig själv
”I Katolska kyrkans katekes beskrivs hur samvetet bland annat genom att tolka tidens tecken, sin egen erfarenhet och med den helige Andes bistånd blir högsta instans som människor måste lyssna och hålla sig till. Kyrkan går så långt att hon till och med uppmanar till civil olydnad om ”samhällsmyndigheternas föreskrifter” går emot den enskildes samvete. Här har lydnad och lojalitet mot samvetet första prioritet.
Hur ser biskopen på frågan om lojalitet och lydnad inom kyrkan respektive samvetets yttrandefrihet, det vill säga på inomkyrklig fri, öppen, självkritisk och offentlig debatt? ”
Jag saxar ur Ditt svar som Du då för drygt 3 år sedan gav mig och läsarna.
”Tack för din intressanta fråga som berör ett av de viktigaste ämnena i vår nutida kyrkliga situation. Först gäller det förstås att se vad samvetet egentligen är. ”Gaudium et Spes” säger: ” I djupet av sitt medvetande upptäcker människan en lag, som hon inte ger sig själv, en lag som hon dock är förpliktad att lyda. Dess röst manar henne ständigt att göra det goda och undvika det onda…..
Människan har alltså en lag som av Gud är inskriven i hennes hjärta….
Samvetet är människans hemligaste centrum och helgedom, där hon är ensam med Gud och där hans röst gör sig hörd” (nr 16).
Samvetet är ett ”sam-vetande” med Gud, en total öppenhet för hans röst och ingivelse. Ingenstans är vi så mycket oss själva som där. När människan i sitt sam-vetande med Gud verkligen kommit fram till ett ställningstagande, är hon skyldig att följa samvetets röst, kosta vad det kosta vill.”
Jag har tagit Dig på orden biskop Anders.
Med vänliga hälsningar
Irène Nordgren
Tvärtom verkar du, Irène, helt ha missat sakinnehållet i biskopens svar. Ett svar som står helt i samklang med det som teologen, kardinalen och nu påven Ratzinger vid upprepade tillfällen sagt om samvetet, bl a apropå de som åberopar sitt samvete som motivering för att slippa efterleva Humanae vitae. Samvetet är inte en inre röst bara så där. Det måste skolas. Vilket för en katolik innebär trohet mot läoämbetet.
En massmördare som inte är katolik kan teoretiskt sett ha gott samvete, men för var död han åsamkar blir det utifrån den i oss nedskrivna lagen allt mindre troligt. En katolik har däremot inte lika många undanflykter tillgängliga: när kyrkans läroämbete väl har fällt det slutliga avgörandet (d v s när läroämbetet säger sig ha gjort det), kan katoliken inte längre åberopa sitt samvete. Alternativet är att ”inse” att läroämbetet inte är ofelbart, att den katolska läran följaktligen inte är sann, och därefter lämna kyrkan.
Anton B
Jag orkar inte ens räkna upp alla signaturer du skrivit under på denna blogg.
Läs vad jag svarar dig under din signatur Torquemada !
Tror du på fullt allvar att jag vill diskutera dina svamliga cirkelresonemang om samvetet och läroämbetet med dig ?
Biskopens svar är mycket bra och fullt tillräckligt för mitt vidkommande.
Jag har burit det med mig under de år som gått.
Jag är därför inte betjänt av dina konstgjorda, quasiteologiska krusiduller.
// Irène
Irène,
Jag tror uppriktigt sagt inte att du vill diskutera någonting alls med någon som inte delar dina försanthållanden. Men det hindrar mig inte från att kommentera dina påståenden.
(Jag har inte kommenterat här ”tidigare år”. Men kanske är det en komplott, i vars förlängning jag verkar?)
Jag uppmanar samtliga ortodoxa katoliker att SLUTA skicka in bidrag.
Blir det då inte ett forum för inbördes beundran?
Nej, inte alls!
Då dör forumet av brist på blod och ande.
Claes G. R.
Svårt att hålla dig härifrån ?
Det är du inte ensam om i så fall. Självbehärskning är inte det lättaste.
Eller hur ?
// Irène
Pingback: Katolsk Vision » SAMVETSFRIHET och ”Upprop för olydnad”