Titt som tätt kommer frågan om vad som är rätt tro och vilket som är det rätta sättet att tro upp här och i andra kyrkliga forum. Bengt Malmgren skriver på sin blogg om ”nerhyvlade trösklar” i Svenska kyrkan där man inte kräver något av de troende. Han tar Pingströrelsen och den karismatiska förnyelsen som exempel på, förmodar jag, en mer krävande och därmed bättre tro. Vidare nämner han kunskap, upplevelse, handlande och rit som de viktigaste beståndsdelarna i tron.
http://katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/default.aspx
Tänk så olika man kan se på tron. Jag uppfattar en kyrka som låter människor söka sig fram och reflektera över vad de egentligen tror som betydligt mer krävande än t.ex. delar av Pingströrelsen, församlingarna där skiljer sig åt, som jag betraktar som en ytlig quick fix, med lätta svar och fullt ös. Lika ytliga ter sig en del traditionalister med sin vurm för enkla regler och auktoriteter.
För mig är tillit, studium, det vill säga att inhämta kunskap, bön och kontemplation de viktigaste grundpelarna i tron. Först därefter kan man fundera över någon form av handling eller förkunnelse. Tron som upplevelse har jag inget behov av alls.
Betyder det att jag vill försöka få alla troende att tycka och göra som jag? Inte alls, dels kan jag ha fel, dels är vi alla olika och har olika behov. Men framför allt tror jag att den Gud vi försöker följa går vägar som är långt över vårt förstånd. En tro som gör mig ödmjuk inför andra människors sätt att närma sig honom.
Anneli Magnusson
Anneli!
Jag avsåg inga värderingar i bättre och sämre tro. (Jesus sade ju att det räcker med tro som ett litet senapskorn…)
De fyra komponenterna finns i all religionsutövning. Jag säger det i beskrivande, ej normgivande mening. Jag tror nog det finns upplevelsekomponenter i ditt tros-utövande också. T.ex undviker du det ytligt känslosamma för att bevara en annan mera asketisk djupdimension, vilket också har upplevelsekomponenter.
Inte heller upplevelsekomponenten kan vi lägga värderingar på. Någon kan erfara en djup andlig beröring under en karismatisk lovsångsgudstjänst, en annan under stilla kontemplation.
Om en av dessa fyra komponenter överbetonas på bekostnad av de andra blir det obalans.
Kunskap – fundamentalism
Upplevelse – ytlig känslosamhet ”quick fix”
Handlande – utbrändhet t.ex
Rit – museal auktoritetsbunden liturgi tömd på andligt innehåll
Tänkte också på:
Att söka själslig frid, inre och yttre helande, mening… Nog har det med upplevelse och erfarenheter att göra.
Bengt,
Bara detta att förstå att tro kan se ut och uttryckas på olika sätt skulle betyda mycket positivt för relationerna inom och mellan olika delar av kristenheten. Säkert också för kontakterna med andra religioner och det sekulariserade samhället.
Om var och en satsar på att själv bli mer respektfull och öppen kommer det att påverka det sammanhang vi befinner oss i. Jag uttrycker mig lite allmänt eftersom jag tror att det inte bara är katoliker som läser KV-bloggen.
Det är en tydligt och bra uppställning du gör över riskerna med de fyra komponenter du ser som viktiga.
Jag ser nog det du benämner upplevelse som bieffekter av det övriga. Jag uppskattar friden i att följa mitt samvete, men den i sig är inget jag strävar efter, utan den är mer som ett kvitto på att jag ligger rätt till. Men som sagt vi har alla olika behov, så jag gör ingen värdering.
Anneli