Läs Gert Gelottes krönika i GP ”Ofattbart att hon stod ut ” om Carin Sandberg Hamar och
”hur livet såg ut för en kvinna som studerade teologi i Göteborg på 70-talet för att bli präst i Svenska kyrkan.”
Gert Gelotte skriver
”När sprickor skall vidgas, krävs människor med ofattbar stryktålighet.”
Vidare
”Mötet med svartrockarna och deras motstånd blev en chock: horn, bockfot, orenhet och smittrisk var ord och begrepp som användes mot mig. Knappast vad man förväntade sig av män som skulle prästvigas”, skriver hon i boken Så kallad präst om sina manliga kurskamrater.”
”Fast en del fromma kvinnor var inte mindre fördomsfulla: ”Carin, vi vill inte se dig brinna i helvetet. Du måste vända om medan tid är. Vi gör detta av kärlek till dig”.”
Gert Gelotte konstaterar
”När jag läser boken tror jag först varken ögon eller öron. Men jag var journalist i Göteborg på 70-talet och minns tillräckligt mycket av den offentliga kvinnoprästdebatten. Den var otrevlig nog. Det som yttrades mellan skål och vägg var förstås värre.”
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.733077-gert-gelotte-ofattbart-att-hon-stod-ut
// Irène
PS Gert din krönika aktualiserar för mig åter frågan om sanning och om ont och gott ?
Historien visar oss gång på gång att vad som är sanning, ont och gott varierar över tid, plats, kultur och religion.
Vem kan då göra anspråk på att besitta tolkningsföreträde på den absoluta sanningen?
Trots att det inom alla religioner finns vissa gemensamma ”eviga grundlagar ” (som också delas av tex Humanisterna) uppstår ändå i alla tider strider om hur dessa ” livets grundlagar” ska tillämpas i sin samtids vardagspraktik .
Jag har inte läst boken, men det var en skakande och välskriven skildring av hur Carin Sandberg Hamar blev behandlad som Gert gav i krönikan.
Det måste nog till en sällsynt stark prästkallelse för att uthärda det bemötande Carin Sandberg Hamar fick.
Man kan också ifrågasätta lämpligheten hos prästkandidater som talar om ”horn, bockfot, orenhet och smittrisk” i samband med en annan människa…
Anneli
Irène, Gert.
”Trots att det inom alla religioner finns vissa gemensamma ”eviga grundlagar ” (som också delas av tex Humanisterna) uppstår ändå i alla tider strider om hur dessa ”grundlagar” ska tillämpas i sin samtids vardagspraktik .”
Som lingvist är man mycket liberal i sin syn på människors rätt att använda språkförmågans oändliga potential på ett egensinnigt, originellt sätt. Vi uppträder sällan som språkpoliser, trots att vi kan ha mycket bestämda uppfattningar om ord och mening.
För det finns ”vissa gemensamma ”eviga grundlagar” som gäller alla språkanvändare (med vissa undantag) för att kommunikation alls ska kunna uppstå, för att en språkhandling alls ska vara meningsfull.
Om man bryter grovt mot språkets basala syntax, grammatik, semantik, går begripligheten förlorad. Språkhandlingens syfte förfelas (utom i de fall då bara vaga aningar eller kommunikationens sammanbrott är syftet – för vissa virtuosa författare är friheten närmast total, tänk Joyce i Finnegans Wake med sina ordlekar med fragment från ett otal språk).
Mening är vad språk och religion har gemensamt. Men för att mening, bestående mening, ska uppstå i religion krävs att orden får sin substans ur sanningar som står för realiteter, annars blir orden snart tömda på mening. Detta är vad som drabbat Lindemans pastor Jansson, dvs Svenska kyrkan, vilket prästerna Annika Borg och Christer Hugo försöker åtgärda bla på deras blogg kristen opinion.
I ett försök att gå dig, Gert, till mötes, har jag upptäckt att jag mycket väl kan tänka mig att använda uttrycket ”sanna som metaforer” om nattvardens bröd och vin; jag tror det var just så Jesus menade att de skulle uppfattas, vilket inte står i strid med begreppet realpresens, men väl transsubstantiation.
Men metaforerna hämtar sin sanning från verkliga händelser, som såväl GT:s författare, som Johannes Döparen och Jesus själv profetiskt förutsåg och som lärjungarna blev vittnen till. Därav kommunionens mening, dess oerhörda symboliska tyngd och kraft att hålla samman urkyrkan.
Apg 2:46
De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.
Samuel.