Agneta välkommen tillbaka som skribent på KV blogg
För dem som inte känner dig är du konstnär i Lund och även du har en egen hemsida – ovanligt stilren.
Och för den som inte visste det är det du som skapat KV bloggens ”omslagsbild” som jag tolkar som vägen mot soluppgångens ljus
// Irène
Tack Irene,
Tack för förtroendet Gert, Krister, Anneli.
Jag ser fram emot att vara en nygammal Agneta med betoning på ny.
Och att vi alla någonstans i allas vårt skrivande och i våra olikheter bär i vår strävan det som som Rainer Maria Rilke så vackert beskriver:
”Prisa världen för ängeln , inte den outsägliga, på HONOM kan du inte imponera med storvulna känslor; i världsalltet där hans känsla är så mycket känsligare, är du en nykomling. Så visa honom det enkla, det som format av släktled efter släktled, verkligen tillhör oss under våra händer och ögon.”
ur Duinoelegier
Agneta, du, liksom livet, upphör aldrig att överraska. Jag prisar världen för din ängel. Samuel.
Agneta,
Varmt välkommen tillbaka som ny gammal-skribent på KV-blogg, kära syster.
Minns du de hektiska dagarna när Olof med dina konstverk skapade vår hemsida?
Där låg ett skimmer över Gustavs dagar, vill jag travestera!
Måtte vi alla bidraga till mångfalden på bloggen, i våra likheter och olikheter!
Tillsammans med våra läsare och kommentarskrivare.
Härligt med din dikt ur Rilkes Duinoelegier; dessa blev en favorit i min ungdoms dagar.
Jag har varit hemmifrån hela dagen – bl a ett mycket bra seminarium om Luther med
den strålande Göran Agrell som lärare – men nu graderar jag direkt upp dig till skribent,
vilket snart syns i fältet Skribenter.
Om du behöver hjälp så slå mig enklast en signal, så kan jag handleda per telefon.
Krister
Hej Krister,
Ja, jag minns dagarna med Olof…
Men det känns som länge sedan och mkt har ju utvecklats på bloggen och jag upprepar igen att jag tycker det är en livs och trosbejakande blogg. Det som också gladde mig mycket var att läsa det Ulla Gudmundson skriver om både Bengts och vår blogg… och om den uppfriskande dialogen mellan Irene och Bengt.
Vi känns som en gammal familj men en välfungerande familj släpper ju gärna in alltfler gäster till middagsbordet.
Det är möjligt att jag behöver din tekniska support o då ringer jag en pling men du förstår jag kommer inte vara så väldans aktiv förutom när jag ser något vars ämne jag behärskar. Men min röst blir nog mer en sökande röst efter tron. Jag har sett mycket som fick min kyrkotro till att slockna men jag är kvar som katolik eftersom jag helt sonika undrar ”varför blev jag det” samt ”varför går jag ej ur”. Och som sådan tror jag att jag kan bidraga åtminstone lite grann.
Ha en fin dag // Agneta
Hej Agneta,
Tack för ditt fina brev!
Vi tycker lika i mycket, och kan bidra med mycket!
Apropås kyrkotro, har jag berättat mitt minne av vad prof em Per-Erik Persson
sa i Lund på slutet av 60-talet, i sina livliga samtal med dominikanpater Francois Refoulé:
”Vi protestanter tror för mycket bara på Gud – och för lite på Kyrkan. Ni katoliker tror för mycket på Kyrkan – för lite på Gud”. Jag borde ringa upp honom och fråga om han minns sin åsikt, och tycker så idag med. Jag tyckte som han redan då. Men jag ser fler skäl att vara inne i kyrkan, än att lämna den. Jag pratade häromdagen med en annan ”vaggkatolik”, som starkt övervägde att begära sitt utträde, då han har svårt att tro på gud. Men bestämde sig för att vara kvar i RKK…
Ha en fin dag,
Krister
Agneta,
Så roligt att du vill engagera dig mer här! Jag tror att det är bra med lite olika personligheter, åsikter och sätt att uttrycka här. Det speglar mångfalden bland katolikerna, ingen människa är exakt lik någon annan.
Kanske kan det inspirera även mer ledningslojala katoliker att våga formulera sig självständigt. Det är så trist att läsa eller höra samma fraser om och om igen.
Anneli
Agneta, så roligt!
Jag tycker i stort som Anneli och flera andra här, dvs att det är mycket bra att olika personligheter med sina olika stilar och olika åsikter kan komma till tals.
Det är ett stort bidrag till tänkandet hos läsaren!
Lycka till önskar
Elisabet
Agneta.
Med dig som skribent och mig som kommentator kan man säga att KV täcker in hela det post-postmoderna spektrats sensibilitet enligt följande:
”Aesthetically, metamodernism is […] typified by a continuous oscillation, a constant repositioning between attitudes and mindsets that are evocative of the modern and of the postmodern but are ultimately suggestive of another sensibility that is neither of them; one that negotiates between a yearning for universal truths and relativism, between a desire for sense and a doubt about the sense of it all, between hope and melancholy, sincerity and irony, knowingness and naivety, construction and deconstruction.”
Ur Wikipedia/post-postmodernism.
Här uppstår en social krets, ett intellektuellt rum, vars oscillerande obestämbarhet är frestande att likna vid de subatomära partiklarnas dualitet; deras punktform är lika verklig som deras vågegenskaper. Det inbjuder till spänst och spänning.
Minns också att ljushuvudena, fotonerna, har den märkliga förmågan att utan begränsning i antal befinna sig i samma punktrum utan att förlora sin individualitet.
Vi befinner oss i samma virtuella rum utan att förlora vår högst personliga originalitet.
Samuel.
PS. Hälsning från Broder Roger:
Right at the depth of the human condition, lies the longing for a presence, the silent desire for a communion. Let us never forget that this simple desire for God is already the beginning of faith.
Ur A Very Simple Reality.
Samuel,
Klokt du citerar om post-postmodernism, och om fotoner!
Båda är knepiga fenomen, hörde du häromdagen om den neutrino i Cern,
som skulle ha färdats snabbare än ljushastigheten!
Krister
Tack Irene,
Tack för förtroendet Gert, Krister, Anneli.
Jag ser fram emot att vara en nygammal Agneta med betoning på ny.
Och att vi alla någonstans i allas vårt skrivande och i våra olikheter bär i vår strävan det som som Rainer Maria Rilke så vackert beskriver:
”Prisa världen för ängeln , inte den outsägliga, på HONOM kan du inte imponera med storvulna känslor; i världsalltet där hans känsla är så mycket känsligare, är du en nykomling. Så visa honom det enkla, det som format av släktled efter släktled, verkligen tillhör oss under våra händer och ögon.”
ur Duinoelegier
Agneta, du, liksom livet, upphör aldrig att överraska. Jag prisar världen för din ängel. Samuel.
Agneta,
Varmt välkommen tillbaka som ny gammal-skribent på KV-blogg, kära syster.
Minns du de hektiska dagarna när Olof med dina konstverk skapade vår hemsida?
Där låg ett skimmer över Gustavs dagar, vill jag travestera!
Måtte vi alla bidraga till mångfalden på bloggen, i våra likheter och olikheter!
Tillsammans med våra läsare och kommentarskrivare.
Härligt med din dikt ur Rilkes Duinoelegier; dessa blev en favorit i min ungdoms dagar.
Jag har varit hemmifrån hela dagen – bl a ett mycket bra seminarium om Luther med
den strålande Göran Agrell som lärare – men nu graderar jag direkt upp dig till skribent,
vilket snart syns i fältet Skribenter.
Om du behöver hjälp så slå mig enklast en signal, så kan jag handleda per telefon.
Krister
Hej Krister,
Ja, jag minns dagarna med Olof…
Men det känns som länge sedan och mkt har ju utvecklats på bloggen och jag upprepar igen att jag tycker det är en livs och trosbejakande blogg. Det som också gladde mig mycket var att läsa det Ulla Gudmundson skriver om både Bengts och vår blogg… och om den uppfriskande dialogen mellan Irene och Bengt.
Vi känns som en gammal familj men en välfungerande familj släpper ju gärna in alltfler gäster till middagsbordet.
Det är möjligt att jag behöver din tekniska support o då ringer jag en pling men du förstår jag kommer inte vara så väldans aktiv förutom när jag ser något vars ämne jag behärskar. Men min röst blir nog mer en sökande röst efter tron. Jag har sett mycket som fick min kyrkotro till att slockna men jag är kvar som katolik eftersom jag helt sonika undrar ”varför blev jag det” samt ”varför går jag ej ur”. Och som sådan tror jag att jag kan bidraga åtminstone lite grann.
Ha en fin dag // Agneta
Hej Agneta,
Tack för ditt fina brev!
Vi tycker lika i mycket, och kan bidra med mycket!
Apropås kyrkotro, har jag berättat mitt minne av vad prof em Per-Erik Persson
sa i Lund på slutet av 60-talet, i sina livliga samtal med dominikanpater Francois Refoulé:
”Vi protestanter tror för mycket bara på Gud – och för lite på Kyrkan. Ni katoliker tror för mycket på Kyrkan – för lite på Gud”. Jag borde ringa upp honom och fråga om han minns sin åsikt, och tycker så idag med. Jag tyckte som han redan då. Men jag ser fler skäl att vara inne i kyrkan, än att lämna den. Jag pratade häromdagen med en annan ”vaggkatolik”, som starkt övervägde att begära sitt utträde, då han har svårt att tro på gud. Men bestämde sig för att vara kvar i RKK…
Ha en fin dag,
Krister
Agneta,
Så roligt att du vill engagera dig mer här! Jag tror att det är bra med lite olika personligheter, åsikter och sätt att uttrycka här. Det speglar mångfalden bland katolikerna, ingen människa är exakt lik någon annan.
Kanske kan det inspirera även mer ledningslojala katoliker att våga formulera sig självständigt. Det är så trist att läsa eller höra samma fraser om och om igen.
Anneli
Agneta, så roligt!
Jag tycker i stort som Anneli och flera andra här, dvs att det är mycket bra att olika personligheter med sina olika stilar och olika åsikter kan komma till tals.
Det är ett stort bidrag till tänkandet hos läsaren!
Lycka till önskar
Elisabet
Agneta.
Med dig som skribent och mig som kommentator kan man säga att KV täcker in hela det post-postmoderna spektrats sensibilitet enligt följande:
”Aesthetically, metamodernism is […] typified by a continuous oscillation, a constant repositioning between attitudes and mindsets that are evocative of the modern and of the postmodern but are ultimately suggestive of another sensibility that is neither of them; one that negotiates between a yearning for universal truths and relativism, between a desire for sense and a doubt about the sense of it all, between hope and melancholy, sincerity and irony, knowingness and naivety, construction and deconstruction.”
Ur Wikipedia/post-postmodernism.
Här uppstår en social krets, ett intellektuellt rum, vars oscillerande obestämbarhet är frestande att likna vid de subatomära partiklarnas dualitet; deras punktform är lika verklig som deras vågegenskaper. Det inbjuder till spänst och spänning.
Minns också att ljushuvudena, fotonerna, har den märkliga förmågan att utan begränsning i antal befinna sig i samma punktrum utan att förlora sin individualitet.
Vi befinner oss i samma virtuella rum utan att förlora vår högst personliga originalitet.
Samuel.
PS. Hälsning från Broder Roger:
Right at the depth of the human condition, lies the longing for a presence, the silent desire for a communion. Let us never forget that this simple desire for God is already the beginning of faith.
Ur A Very Simple Reality.
Samuel,
Klokt du citerar om post-postmodernism, och om fotoner!
Båda är knepiga fenomen, hörde du häromdagen om den neutrino i Cern,
som skulle ha färdats snabbare än ljushastigheten!
Krister