DN låter i sommar läsa om Tio böcker som förändrade världen. Författaren Zac O’Yeah
läser den 5 augusti om Jordens fördömda av Frantz Fanon (1925-1961), under rubriken
”Ideologisk chockterapi”. På mig verkar denna skildring som en Moralisk chockterapi; som en fortsättning på mitt blogginlägg om ”Moralens återkomst” i DN dagen innan.
Jag läste inte Fanons berömda bok när den kom på tidigt 60-tal, men minns att den blev mycket uppmärksammad och prisad. Zac O’Yeah noterar att han inte ens var född då Fanon i frenesi skrev boken under sitt sista levnadsår. Jag anar hos artikelförfattaren ett starkt ursinne över sakernas tillstånd, hur vi människor individuellt och kollektivt ställt till vår gemensamma existens. Jag väljer att citerar några längre avsnitt:
”…
Där ger han oss nyckeln: kolonialismen handlade inte enbart om att roffa åt sig i andra världsdelar, utan berövade andra folk deras mänsklighet – helt enkelt omvandlade en stor del av världens befolkning till omänskliga, till barbarer och vildar.
Fanon, freudiansk psykolog, franskspråkig författare, motståndskämpe och västindisk slavättling, skildrade detta med en sällsynt klarhet och direkthet; han skrev om ideologisk ruttenhet och de raskonflikter vi har att vänta efter kolonialismen, om ekonomisk och politisk obalans som leder till terrorism och upplopp.
…
En genuint arg ung man /Fanon/ som i detalj beskrev hur fransmän torterade algerier. Som psykolog behandlade han både torterare med sömnrubbningar, som tyckte sig vara förföljda av offrens skrik, och offren vilka blivit hjärntvättade och spolade med såpvatten under starkt tryck i anus.
Boken förbjöds i Frankrike. Men Fanon drabbades av en närmast messiansk status och ”Jordens fördömda” – som kallats för ”tredje världens bibel” – blev en postum bestseller som nagelfarits av Biko, Malcolm X, Che Guevara, inspirerat filmregissören Jean-Luc Godards politiska sjuttiotalsfas och syns i bokhyllorna hos äldre Sidapersonal.
”
I dag är han en grundsten i postkoloniala studier där han rankas med Edward Said och Gayatri Spivak, men det är ju en akademisk gren utan framtidsutsikter med tanke på hur fort vi förtränger och lägger kolonialismen bakom oss.
Säg ett ord som ”kolonialvaror”, vilket fortfarande stod i ordlistan när jag började i skolan på sjuttiotalet och var en normal etikett på vissa butikshyllor, i dag är det bara äldre personer och somliga akademiker som skulle fatta att man syftar på kaffe och ris (och andra produkter som odlades i kolonierna av halvslavar, men förtärdes i välfärdsvärlden).
Den idéhistoriska oreda som belamrar vår värld har plockat isär Fanon bit för bit och täckt spillrorna av honom med sin oundvikliga spindelväv, så att som nytillkommen läsare får man ta till röntgenblicken.””
…” Vare sig man är kuvad eller en korrupt stödjare av en brutal regim, har man psykiska problem. Och den enda reaktion som på något sätt kan tänkas utgå från självrespekt är att göra motstånd.
Detta kan förstås ta sig många former – intellektuellt, fysiskt, psykiskt, ideologiskt, etcetera. Ett folk som förtryckts ytterst brutalt kan uppleva en närmast kreativ katarsis genom att begå våld mot representanter för sina förtryckare. Det handlar då om ett betingat våld och motstånd som en själsligt renande upplevelse.
Vi finner således rötterna till många av världens psykiska problem i själva den mentalitet som möjliggjorde kolonialismen, och fortsätter att möjliggöra rasism, fascism och myriader av fullkomligt sinnessjuka beteenden som relativt normala människor kan hänge sig åt när de ställs inför minsta lilla kulturella komplexitet.
Storverket som Fanon uträttade, när han gjorde sin kliniska psykoanalys av mänsklighetens rasdilemma och siade om dess öde, var att han tog itu med folkgruppers böjelser för våld och etniska konflikter. Saker som gör ont att läsa om, men säkert desto ondare att skriva om.
Det är denna chockterapeutiska idé som läsare ständigt tassar kring, ofta utan att vilja se de större orsakssambanden mellan denna och institutionaliserade samhälleliga övergrepp riktade mot individen.
Fast lika mycket handlar ”Jordens fördömda” om demokrati och vikten av att politik blir allas angelägenhet, inte bara elitens (vare sig kolonial eller lokal). Författaren bearbetar ihärdigt den friktion som uppstår i en mångkulturell situation.””
…
För att dubbelkolla mejlade jag en bekant som skrivit ”Narcissistic wounds, race and racism: a comment on Frantz Fanon’s critical engagement with psychoanalysis” och undervisar i psykologi i London, en stad som en gång var huvudstaden i ett kolonialt imperium och i dag är full av postkolonialistiska invånare, och Julia Borossa svarade: ”Jag tror att hans böcker är fullständigt relevanta och jag försöker få mina elever att på allvar ta itu med hans åsikter. Folk tenderar att bli ganska upphetsade.”
Hon menar att Fanons insikter och yttranden fortsätter att vara en utmaning för psykoanalytisk teori och ställer oss alla, oavsett hudfärg, inför frågor som gör att vi blir lite mindre övertygade om de positioner vi klamrar oss fast vid. Och kanske utvecklar vår förmåga till medkänsla.
Huvudproblemet när man läser Fanon i dag är att han skrev i en helt annorlunda tid. Då, och jag var ju förstås inte ens född, föreställer jag mig att det gick att gagga om revolutioner utan att låta som en rödvinsdreglande kliché, förmodligen var det sexigt att tala om radikala förändringar – åtminstone är det så jag tolkar Jean-Paul Sartres kuriöst orgasmiska förord.
Det fanns på den tiden ett existentiellt engagemang som i dag ersatts av en perverst nihilistisk pragmatism; det fanns en tro på mänskliga förmågor som gjorde att en ikonisk sångare som John Lennon kunde upphöjas till en populärkulturell politisk profet, medan vi i dag har förverkligat en Andy Warholsk dystopi om femtonminuterskändisskap där vem som helst (vare sig man är vit, svart eller någon kulör mitt emellan) kan bli stjärna eller miljonär genom att delta i rätt dokusåpa utan att ha minsta genomtänkta idé om vad man lever för. Vad jag menar är att mänskliga ambitioner sjunkit tämligen lågt, om jag nu inte missuppfattar läget helt.
När boken gavs ut i en nyutgåva häromåret, passerade den följaktligen relativt obemärkt genom den papperskvarn som kultursidornas bokuppslag utgör. Och hallå, typ en handfull människor bloggade om den.
Så medan Sartre rekommenderade varje europé att läsa ”Jordens fördömda”, skulle jag nästan vilja göra boken till obligatorisk läsning för alla som vill ta studentexamen eller ansöker om pass. Bara för att vi tycker oss vara mycket politiskt korrekta, betyder det inte att vi kan sluta meditera över Fanon.
Så tillbaka till Fanon. Han är mer aktuell än någonsin. Och vi har fortfarande mycket kvar att lära. Vi blundar för honom om vi är självmordsbenägna.
Zac O’Yeah
Källa http://www.dn.se/dnbok/frantz-fanon-jordens-fordomda-1.924748
Det gläder mig att Frantz Fanons ”Jordens fördömda” har kommit ut i nyutgåva. Den behövs. (Särskilt i dag då så många människor inte har fått ta del av kunskap om kolonisation och neokolonisation.) Jag minns så väl min lycka när jag fick den här boken i julklapp år 1970. Det hade talats mycket om den, och Sartres skarpa och utmärkta förord väckte nyfikenhet. Sedan följde boken mig i många år. I mitten av 1970-talet använde vi den på sociologiska institutionen i Lund.
Åh, vad fantastiskt med Fanons analys av kolonialism och dess följder! Vad fantastiskt bra att han skrev den för ”sitt folk” för att öppna deras ögon, för att inge hopp, för att försöka visa på en alternativ självständig väg.
Mycket av den diskriminering och fruktansvärda nedvärdering och hat som människorna i kolonialländerna fick utstå kan kanske vara svårt för en svensk ungdom av i dag att förstå. Jag upplevde detta obeskrivliga rashat på nära håll, då jag i slutet av 50-talet i omgångar bodde hos en fransk familj i södra Frankrike. Familjen var nära vän till min familj, eftersom deras son vistades som ”krigsbarn” efter kriget hos oss i Sverige. Det är en lång historia som jag inte ska trötta er med nu. Men kort sagt – vår kontakt fortsatte under årens lopp. Sonen som varit min lekkamrat och som sa mamma till min mamma befann sig vid slutet av 50-talet i kriget i Algeriet. Han var i 20- årsåldern och kom hem på permissioner då och då. När han under hånfullt skratt berättade att han kunde få en algerisk ung motståndsman att tvätta hans kläder för ett par cigaretter, föll hans pappa in i samma föraktfulla skratt. Jag blev helt chockad – inte trodde jag detta om mina vänner, denna snälla, gästfria och trevliga familj! Och när jag sa att jag tyckte det var hemskt att utnyttja människor på detta sätt, så viftade de bara bort mina åsikter. – Äsch, dom är ju bara araber! utropade de och höll upp långfingret i en skymfande gest. Det kom också fram att man kunde behandla araberna precis hur som helst.
Det här var något de på båda sidor vuxit upp med, något naturligt för dem, förstod jag.
Fanons analys visar på ytterligare komplicerade förhållanden.
Jag kan bara rekommendera alla att läsa den!
Och jag önskar liksom artikelförfattaren att ”Jordens fördömda” gjordes till obligatorisk läsning inför studentexamen eller vid ansökan om pass…
Vi européer har fortfarande mycket lång väg kvar att gå.
Elisabet Albertsson