The Washington Post har intervjuat frilansjournalisten och katoliken Jason Berry, en av de första som i mitten av 1980-talet undersökte och skrev om pedofilövergreppen i Katolska kyrkan. Artikeln handlar mycket om den viktiga frågan, hur kan man stanna kvar i kyrkan efter alla skandaler? Berry svarar:
“We didn’t give up on democracy because of Watergate,” he says, “and I won’t give up on the church because of corrupt bishops.”
Hur behåller man sin tro, när man som Berry har intervjuat mer än 60 offer för sexuella övergrepp och haft kontakt med många fler? Han har också blivit smutskastad av kyrkliga företrädare och kallad sensationslysten och anklagad för att sprida skvaller. Ändå har Berry stannat kvar i kyrkan och fortsatt gå i mässan och fortsatt be. Hur orkar man under sådana omständigheter? Han svarar:
“I had to cut a distance between my own idea of faith and the pronouncements of the institution,” Berry says over lunch one afternoon before a speech at Georgetown University, his alma mater. “I began to redefine my identity as a Catholic as one much closer to the parish, to the Mass, to the liturgy.”
Jason Berry är fortsatt i hetluften och inte direkt uppskattad av Påven och Vatikanen efter att ha grävt i Katolska kyrkan tvivelaktiga ekonomiska affärer och varit en av dem som försökt ställa Benediktus XVI inför rätta för att ha skyddat de präster och biskopar som begått sexuella övergrepp och försökt mörka dem.
Berrys strategi för att behålla sin tro, att ha en distans mellan tro och kyrkan som institution känns konstruktiv. Att ha sin katolska identitet mer i mässan, liturgin och församlingen, kan säkert också vara en väg. Men det beror nog lite på sådana faktorer som var man bor och hur församlingslivet ser ut där tror jag.
Anneli Magnusson
