Kyrkans tidning (KT) publicerar i dag en artikel om Helene som brutit upp från klosterliv och skrivit en bok om detta.
Jag tycker denna artikel ställer många kloka och nödvändiga frågor om hur kallelser hanteras av alla berörda. Och om hur och med vad kyrkan stöder uppbrott.
Krister
Det är ju oftast smärtsamt att lämna någon/något och att bli lämnad och det gäller förstås även ordenslivet.
Oftast ses det ju som ett misslyckande, när någon, i synnerhet en präst lämnar sin orden, men jag tycker inte att det skulle behöva vara så. Den utbildning och de erfarenheter man får i en orden bär man med sig hela livet och det kan komma till användning i andra sammanhang.
Kanske skulle man utveckla andra former för ordensliv som komplement till de befintliga. Jag tänker t.ex. på kommuniteten i Bjärka-Säby där man binder sig för ett år i taget. En del stannar bara så länge andra blir kvar. Då får man en dynamik som ger ringar på vattnet och frågan om hur länge man stannar kvar blir mindre viktig.
/Anneli
Anneli,
det märkliga är väl att ”Helen” fick träda in i klostret när hon var bara 16 år gammal. Då är man definitivt inte mogen för ett sådant beslut.
Andra ordnar agerar betydligt klokare. Birgittinerna i Vadstena har såvitt jag vet 25-årsgräns samt krav på att kandidaten har en yrkesutbildning. Det senare är ju inte minst viktigt för dem som efter några år lämnar klostret.
Gert Gelotte
Hej Gert,
Nej, 16 år är förstås på tok för ungt, men måste rimligtvis vara ett olycksfall i arbetet. Jag tror också att kravet på utbildning gäller för de flesta ordnar. När det gäller systrar ska tilläggas. De kraven tror jag inte ställs i de manliga motsvarigheterna med tanke på bristen på präster. Sedan behöver nog både den som lämnar ordern och de som lämnas stöd på olika sätt.
Men jag tror att det viktiga är att fundera över ordnarnas utveckling över huvudtaget. Många har en lång historia och svarade när de grundades mot specifika behov i tidens samhälle.
En del ordnar hittar sin plats i dagens samhälle andra verkar vara på väg att tyna bort, kanske för att deras ”uppgift” är fullgjord. Nya kommer till som svarar mot behov i vår tid.
En annan fråga är hur utbildningen av de som söker sig till en orden ska gå till och hur avskiljd det är rimligt att vara från vänner och familj etc.
Jag vill också återknyta till det jag skrev tidigare att jag tycker att man ska fundera över om det kan vara en konstruktiv väg att gå att människor stannar olika länge i ett kloster. Det goda man gör och det man lär sig kan aldrig vara ”bortkastat” utan finns kvar.
Hälsningar,
Anneli
Anneli,
jag tycker som du att mycket vore vunnet om klosterlivet kunde avdramatiseras en smula. Det kan vara rätt både att gå in i och att lämna.
Gert
Anneli,
Inom theravadabuddhismen får man lämna sitt ordensliv två ggr. Man har tre försök sas.
Men de ser det inte som försök utan som en tid för andligt liv. I och med att det är naturligt att ompröva eller helt enkelt välja tre tidpunkter i ens liv för det kontemplativa livet …slipper man dömande, tisseltassel, uteslutning och annat primitivt som finns i religiösa sammanhang där man rädes om någon lämnar gruppen.
Jag har mött en del thailändska mödrar här i Sverige som önskat att deras söner ska innan giftemål gå in i kloster o stanna där mellan tre till sex månader för att lugna sitt sinne och vända sin håg till ett andligt liv. Jag mötte också några av de unga männen som gjort detta för vad de sade ”mig själv, min mor och om jag träffar någon som jag vill leva ihop med”. De rakade av sitt hår och levde i total tystnad och meditation. Jag vet inte om det är så också bland unga kvinnor. En av de unga killarna var bilmek från Piteå med den där omisskännliga brytningen och jag tyckte att detta hade mkt att lära svenska ungdomar.
Agnes
Gert och Agnes,
Ja, en mer avspänd syn vore onekligen bra. Som det är nu blir det väldigt starka och negativa känslor när någon lämnar en orden och det verkar överskugga det goda som förhoppningsvis funnits under personens tid där.
Den buddistiska traditionen med kontemplativa perioder under livet har föresvävat mig också som en god idé. Det är verkligen ett sätt att sprida andligheten ut i det vanliga livet och att fördjupa sin tro.
Ekumeniska och öppna komuniteter som Taize och Bose i Italien inspirerar också många människor.
Inte så att alla ordnar måste göras om utan jag är mer ute efter fler alternativ.
/Anneli
Det är ju oftast smärtsamt att lämna någon/något och att bli lämnad och det gäller förstås även ordenslivet.
Oftast ses det ju som ett misslyckande, när någon, i synnerhet en präst lämnar sin orden, men jag tycker inte att det skulle behöva vara så. Den utbildning och de erfarenheter man får i en orden bär man med sig hela livet och det kan komma till användning i andra sammanhang.
Kanske skulle man utveckla andra former för ordensliv som komplement till de befintliga. Jag tänker t.ex. på kommuniteten i Bjärka-Säby där man binder sig för ett år i taget. En del stannar bara så länge andra blir kvar. Då får man en dynamik som ger ringar på vattnet och frågan om hur länge man stannar kvar blir mindre viktig.
/Anneli
Anneli,
det märkliga är väl att ”Helen” fick träda in i klostret när hon var bara 16 år gammal. Då är man definitivt inte mogen för ett sådant beslut.
Andra ordnar agerar betydligt klokare. Birgittinerna i Vadstena har såvitt jag vet 25-årsgräns samt krav på att kandidaten har en yrkesutbildning. Det senare är ju inte minst viktigt för dem som efter några år lämnar klostret.
Gert Gelotte
Hej Gert,
Nej, 16 år är förstås på tok för ungt, men måste rimligtvis vara ett olycksfall i arbetet. Jag tror också att kravet på utbildning gäller för de flesta ordnar. När det gäller systrar ska tilläggas. De kraven tror jag inte ställs i de manliga motsvarigheterna med tanke på bristen på präster. Sedan behöver nog både den som lämnar ordern och de som lämnas stöd på olika sätt.
Men jag tror att det viktiga är att fundera över ordnarnas utveckling över huvudtaget. Många har en lång historia och svarade när de grundades mot specifika behov i tidens samhälle.
En del ordnar hittar sin plats i dagens samhälle andra verkar vara på väg att tyna bort, kanske för att deras ”uppgift” är fullgjord. Nya kommer till som svarar mot behov i vår tid.
En annan fråga är hur utbildningen av de som söker sig till en orden ska gå till och hur avskiljd det är rimligt att vara från vänner och familj etc.
Jag vill också återknyta till det jag skrev tidigare att jag tycker att man ska fundera över om det kan vara en konstruktiv väg att gå att människor stannar olika länge i ett kloster. Det goda man gör och det man lär sig kan aldrig vara ”bortkastat” utan finns kvar.
Hälsningar,
Anneli
Anneli,
jag tycker som du att mycket vore vunnet om klosterlivet kunde avdramatiseras en smula. Det kan vara rätt både att gå in i och att lämna.
Gert
Anneli,
Inom theravadabuddhismen får man lämna sitt ordensliv två ggr. Man har tre försök sas.
Men de ser det inte som försök utan som en tid för andligt liv. I och med att det är naturligt att ompröva eller helt enkelt välja tre tidpunkter i ens liv för det kontemplativa livet …slipper man dömande, tisseltassel, uteslutning och annat primitivt som finns i religiösa sammanhang där man rädes om någon lämnar gruppen.
Jag har mött en del thailändska mödrar här i Sverige som önskat att deras söner ska innan giftemål gå in i kloster o stanna där mellan tre till sex månader för att lugna sitt sinne och vända sin håg till ett andligt liv. Jag mötte också några av de unga männen som gjort detta för vad de sade ”mig själv, min mor och om jag träffar någon som jag vill leva ihop med”. De rakade av sitt hår och levde i total tystnad och meditation. Jag vet inte om det är så också bland unga kvinnor. En av de unga killarna var bilmek från Piteå med den där omisskännliga brytningen och jag tyckte att detta hade mkt att lära svenska ungdomar.
Agnes
Gert och Agnes,
Ja, en mer avspänd syn vore onekligen bra. Som det är nu blir det väldigt starka och negativa känslor när någon lämnar en orden och det verkar överskugga det goda som förhoppningsvis funnits under personens tid där.
Den buddistiska traditionen med kontemplativa perioder under livet har föresvävat mig också som en god idé. Det är verkligen ett sätt att sprida andligheten ut i det vanliga livet och att fördjupa sin tro.
Ekumeniska och öppna komuniteter som Taize och Bose i Italien inspirerar också många människor.
Inte så att alla ordnar måste göras om utan jag är mer ute efter fler alternativ.
/Anneli