Artikeln från RTE News tar upp de viktigaste punkterna i Cloynerapporten. Ska jag tillägga något från läsningen av själva rapporten är det intrycket av en läpparnas men inte hjärtats omvändelse som de ansvariga biskoparna visar. De har agerat, gissnings vis på grund av trycket från omvärlden, men så lite som möjligt.
De anmälningar om misstänkta övergrepp som gjorts har tagits emot, men offren har inte fått tillräckligt stöd och det är genomgående så att inga ansträngningar gjorts för att undersöka om den aktuelle prästen förgripit sig på fler. Omsorgen om förövarna, prästerna, snarare än de drabbade är också återkommande.
1996 togs det fram ett handlingsprogram mot sexuella övergrepp, men det implementerades inte i stiftet, med Vatikanens goda minne.
Inför framtiden är, som jag ser det, oviljan hos RKK:s ledare att inse vilka brott som begåtts och motviljan att göra något åt missförhållandena det mest oroande i rapporten. Inte minst som den inställningen lyser igenom i utredningar och rapporter från andra länder och alltså verkar genomsyra Katolska kyrkans organisation.
/Anneli Magnusson
Den som gör sig mödan att surfa runt på några olika svenska katolska webbplatser kan sammantaget få en rätt bra bild av vad som händer i kyrkan. Här presenteras Cloynerapporten som är en viktig nyhet.
Signumbloggen väljer i stället att lägga ut ett tyskt initiativ som rör sexuella övergrepp mot barn: ”Ärkestiftet München och Jesuitorden grundar ”Centrum för skydd av barn och ungdomar”, som ska arbeta på akademisk nivå för hela den världsvida kyrkan.” http://www.signum.se/signum/template.php?page=news
Många ledande katoliker i Tyskland, inte minst jesuiternas provinsialer, Stefan Dartmann och hans efterträdare Stefan Kiechle, har säkert gjort vad de kunnat för att komma till rätta med missförhållandena i kyrkan. Det är bara att hoppas att det här initiativet också när det ska genomföras får stöd av Vatikanen.
I Irland fanns ju en, som jag uppfattat det, bra handlingsplan redan i mitten på 1990-talet. Problemet var att kyrkans ledning struntade i att använda sig av den, förhoppningsvis går inte ”Centrum för skydd av barn och ungdomar” samma öde till mötes.
/Anneli