Senaste numret av KM 1/2023 är bla ägnat som ett minnesnummer över ”Joseph Ratzinger 1927-2002” Chefredaktören Helena D’Arcy skriver ledaren under rubrik ”Nyhetsredaktioner utövar makt i hur man rapporterar – eller inte rapporterar.”
Håller helt med och hoppas att Helena D’Arcy genom detta statement även inkluderar KM redaktion.
Ledaren ondgör sig bla över hur ”Benedikts livsgärning som public-servicekanalen valde att kabla ut rimmade synnerligen illa med kravet på opartiskhet och saklighet som ingår i SVT :s sändningstillstånd.”
Om det är något som präglar KM rapportering i minnesnumret om Ratzinger / Benedikt så är det hur KM utövar sin makt genom att kontrollera att enbart skönmålningar dvs retuscherade bilder av Ratzinger / Benedikt presenteras i KM numret. Detta görs på ett smidigt sätt genom att uteslutande åberopa sig av GARANTERAT partiska röster i beskrivningen av Ratzingers / Benedikts livsgärning.
Ordet går därför främst till ärkebiskop Georg Gänswein – Benedikt XVI privatsekreterare – och Charlotta Smeds – redaktionschef på Vatican News -två personer vilka KM i förväg vet har ENBART oerhört mycket positivt och kärleksfullt att förtälja om Ratzinger /Benedikt.
För att kunna bibehålla denna ensidigt positiva bild av Ratzinger / Benedikt utövar KM vidare sin redaktionella makt genom att tex INTE referera till eller ge ordet till Thomas Reese SJ – fd chefredaktör för jesuiternas tidskrift America i USA – som kanske tydligast personifierar och åskådliggör Ratzingers / Benedikts förtryck. Thomas Reese SJ ”Benedikt XVI en tysk professor som behandlade andra teologer inte som jämställda utan som sina elever som behövde korrigeras när denne ansåg att de hade fel. Prefekten för Troskongregationen kardinal Ratzinger tystade andra teologer och fråntog dem möjlighet att publicera sig. Tragiskt för kyrkan.”
http://www.katolskvision.se/blog/?p=30630
Och inte heller vill KM rapportera och referera till omdömet från inhemsk katolik och känd journalist som Carl Otto Werkelid – fd bla chef för Svd kulturrredaktion – som i Aftonbladet i samband med att Benedikt valde att avgå som påve 2013 vågade påstå ”Kardinalfelet – påven borde inte blivit påve” och som skriver: ”Ratzingers regemente var hårdfört; medan han i personliga samtal kunde visa värme och förståelse var han oftast oblidkelig i sin ämbetsutövning, något många bittert fått erfara. Inofficiellt gick han stundtals under namnet ”Inkvisitorn”, ibland ”Rottweilern”, och det är ingen tvekan om att han kom att förstärka den polske påven Johannes Paulus II:s djupgående konservatism.”
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/oR9y5a/kardinalfelet–paven-borde-inte-blivit-pave
När det specifikt kommer till utvärderingen av hur Ratzinger / Benedikt ”handskades med de prästerliga övergreppsskandaler som har skakat katolska kyrkan under de tre senaste decennierna” ger KM ordet till John L. Allen – chefredaktör för Crux – som i sin tur helt åberopar sig på ärkebiskop Charles Scicluna under rubrik ”Joseph Ratzinger banade väg för kyrkans nolltolerans.”
När Charles Scicluna – ”i praktiken kyrkans högste åklagare i övergreppsärenden från 2002-2012” utvärderar Ratzinger så utvärderar Scicluna i praktiken sig själv. Det verkar John Allen inte ha några synpunkter på – vilket KM i sin tur inte heller har några synpunker på.
Som vanligt när det gäller beskrivning av hur Ratzingers / Benedikt ”handskades med de prästerliga övergreppsskandalerna” inleder även John Allen sin historiebeskrivning i samband med att ”övergreppsskandalerna i USA exploderade” runt 2001 och hur Ratzinger då agerade dvs under galgen.
”Som man bäddar får man ligga” http://dagensseglora.se/2013/03/01/som-man-baddar-far-man-ligga/
I sin redaktionella maktutövning väljer KM att inte tala om eller beskriva vad som hänt dessförinnan.
Här kommer därför lite kompletterande information från olika media ute i världen utifrån att Ratzinger hela tiden – alltsedan han 1981 blev prefekt för Troskongregationen – varit den absolut mest välinformerade personen inom katolska kyrkan vad katolska prästers övergrepp på minderåriga beträffar.
17 jan 2023 beskriver Tom Roberts i NCR https://www.ncronline.org/opinion/guest-voices/hierarchys-sacramental-betrayal-abuse-scandal-obstructs-synodality
hur NCR redan 1985 rapporterat om prästers sexuella övergrepp.
I Newyorker 8 dec 2015 finns intressant artikel av Sarah Larson som beskriver hur allt handlade om sekretess och åter sekretess och om att skydda kyrkans rykte. En intressant beskrivning av en process hur katolska kyrkans syn på prästers övergrepp på minderåriga sågs som ”en synd som prästen hade biktat och fått förlåtelse för. Ingen förståelse för att det rörde sig om kriminella handlingar som ständigt upprepades.”
”Not anywhere. It was all about protecting the reputation of the Church, and then, in parens, keeping it secret. It was always about the secrecy. If the crimes of the priest were mentioned, they were often referred to as ‘sins,’ for which the priest had repented and been forgiven. With no sophisticated understanding, at a time when there clearly should have been, that these were A) criminal acts and B) criminal acts of a type that recur again and again.””
https://www.newyorker.com/culture/sarah-larson/spotlight-and-its-revelations
// Irène
