Nedanstående brev är en översättning av biskop Bätzings svar den 28 mars 2022 till Nordiska Biskopskonferensen
Eminens, excellenser kära medbröder, kära syster Mirijam.
Tack så mycket för Ert brev från den 9. Mars 2022, där ni uttrycker er solidaritet med katolikerna i Tyskland. Också vi tyska biskopar vet att vi är sammanlänkade som syskon med katolikerna i Norden. Samtidigt kommer Era bekymmer angående den synodala vägen i Katolska kyrkan i Tyskland till uttryck i Ert brev. Även om jag uppskattar Er omsorg så skulle jag vilja komma med ett lugnande och befriande ord. Det tycks mig som att de faror Ni yttrar och antyder inte motsvarar de faktiska möten, diskussioner och beslut i vår synodala väg som Er ordförande biskop Czeslaw Kozon åtminstone delvis själv bevittnat och vars synodalförsamling han nu riktat ordet till. I vilket fall som helst är den synodala vägen något mycket mer än sammankomsterna med synoddelegaterna. I fora och hearings och inte minst genom införandet av förändringsförslag på internetplattformen ”Antragsgrün” pågår intensivt utbyte och vrids och vänds på tankar.
Betraktar man de texter som dessa intensiva möten givit upphov till – och särskilt den teologiska orienteringstexten som synodalförsamlingen nu antagit- framgår tydligt att den Synodala Vägen just är ett synodalt sökande efter kyrkans idag livgivande kraft och verk – något som Ni själva säger att påve Franciskus uppmanar hela kyrkan till. Genom att utgå från de verkligen katastrofala och djupt skamliga sexuella övergreppen och mörkandet av dessa mitt i kyrkan, söker de tyska katolikerna med stor omsorg och välgrundad teologisk återkoppling efter nya vägar i kyrklig praxis. Målsättningen med alla dessa överläggningar och möten är att ge evangeliet plats i kyrkans liv och att åter obehindrat kunna vara medarbetare för Guds Rikes ankomst och på så vis skaffa oss underlag för att kunna stå till svars för grunden till vårt hopp åt alla dem som efterfrågar detta. Inte bara kyrkans misslyckande med att förhindra missbruk utan också det aktiva samtalet med de troende i bl.a. de tidigare synodala processerna har visat att ”business as usual ” förstör kyrkan. Vi måste vända om och orientera oss på nytt. Att det då gäller att oförminskat tillägna sig Depositum fidei /Trons skatt som kyrkan förmedlar betvivlas ingalunda av dem som på allvar engagerar sig i den synodala vägen. För den synodala vägen gäller med all dess tankefrihet och i alla dess gemensamma överläggningar: ”Denna frihet kallar oss samtidigt till vårt gemensamma ansvar för den tro som överlämnats åt oss” (Orienteringstext nr 9)
Men jag vill också här klargöra att det oföränderliga och oumbärliga i Depositum fidei / Trons skatt inte får förstås som att varje kyrklig praxis och förordning och varje social utformning av kyrkan– som under historiens gång utvecklats under alldeles särskilda tidsförhållanden – av sig självt genast representerar denna oföränderliga Depositum fidei / Trons skatt. Många organisatoriska aspekter, strukturer och även befogenheter i kyrkan har utvecklats utifrån konkreta historiska allmänna villkor och måste därför också kunna vara föremål för förändring och förnyelse om de på grund av förändrade krav visar sig vara obsoleta eller till och med hindrar evangeliets förkunnelse. Kyrkans sakramentala Mysterium berörs dock inte av detta utan för kyrkan gäller detta samtidigt: ”Hon är helig, men samtidigt behöver hon alltid renas, hon går ständigt botens och förnyelsens väg.” (LG 8) Den synodala vägen handlar om dessa förändringar och i sökandet efter nya vägar i denna anda inriktar den sig på trons centrala bekännelsekällor: Skriften och traditionen, läroämbetet och teologin såväl som de troendes känsla för tron och tidens tecken. I samspelet mellan dessa bekännelsekällor stärks säkerheten i trosutsagorna.
Att titta på tidens tecken låter oss naturligtvis även tänka på Er uppmaning att inte ”ge efter” för tidsandan. Jag vill gärna försäkra Er om att den synodala vägen ständigt har denna uppmaning i beaktande. Ingen kan ha för avsikt att lättsinnigt anpassa kyrkans handlande till det rådande modet. Likväl utgår den synodala vägens överläggningar – i god kyrklig tradition och i nära förbindelse med Andra Vatikankonciliets utsagor – från att Gud som skapare och uppehållare av världen också uppenbarar sig om och om igen i denna värld och i mänsklighetens historia och att hans verk och hans väsen i förtätat form också kan kännas igen i historiska händelser. Naturligtvis passar inte alla historiska händelser och utvecklingar på samma sätt till att vara ”Guds fingervisningar”. Därför betonar ju också det Andra Vatikankonciliet att sådana ”tidens tecken” måste tydas i evangeliets ljus. Tidens tecken ska alltså betraktas utifrån kanon från de andra bekännelsekällorna om tron. Utifrån detta kan dessa därför vara äkta källor för trosreflektion. Det är inte enbart utifrån skriften, traditionen, teologin, läroämbetet och de troendes trosanda som Guds vilja för människorna och hans kyrka kan erfaras utan Guds vilja kan också erfaras genom tidshändelser och tidens utveckling i historien som Guds folk är på pilgrimsfärd genom.
”För att kunna utföra detta uppdrag måste kyrkan ständigt rannsaka tidens tecken och tolka dem i ljuset av evangeliet. Endast så kan hon på ett sätt som är avpassat efter varje generation besvara människans eviga frågor om livets mening i både nutid och framtid och om den inbördes relationen som finns mellan nutid och framtid.” (GS4) Att tyda tidens tecken har alltså inget att göra med att ge efter för tidsandan.
Sist men inte minst skulle jag vilja bemöta oron över att katoliker i Tyskland försummar sin förbindelse med den universella kyrkans gemenskap eller till och med går sina egna vägar bort från denna gemenskap. Angående detta kan jag försäkra att den Synodala Vägens överläggningar och beslut mycket noggrant skiljer mellan vilka förändringar och reformer som kan genomföras på stiftsnivå av Tyska Biskopskonferensens medlemmar och vilka frågor, angelägenheter och reformönskningar som måste föras vidare till världskyrkans kontext och särskilt till världskyrkans synodala väg. Det är därför med stora förhoppningar som Tysklands katoliker kommer att delta i världskyrkans synodala väg och lägga fram sina erfarenheter men också ge röst åt sina problem och bekymmer i denna process. Jag behöver ju inte förklara för Er hur nära förbunden den katolska kyrkan i Tyskland känner sig med den enda katolska kyrkan över hela världen och hur starkt denna kyrka är en hjärteangelägenhet för katoliker i Tyskland.
I denna bemärkelse hoppas jag åtminstone lite kunna lindra Era bekymmer. Gärna vill vi fortsätta att samtala med Er och ytterligare öka och intensifiera vår kontakt. Särskilt gläder vi oss åt att också framöver få hälsa biskop Czeslaw Kozon välkommen till våra synodalförsamlingar. Dessutom skulle det glädja mig om det kunde finnas tillfälle till en direkt kontakt när Ni till hösten har Ert plenarmöte i Hildesheim.
Låt oss tillsammans arbeta för en kyrka som genom sin förbundenhet med Kristus är öppen och nära människor så att det för Kristi lärjungar ”inget äkta mänskligt (finns) som inte väcker genklang i deras hjärtan” (GS 1)!
Låt oss också förbli förbundna i bön.
Med hjärtliga hälsningar och välsignelser
Er
Biskop dr. Georg Bätzing
Övers Irène Nordgren och Kerstin Persson
_________________________________________________________________________________________________________________
Nordiska Biskopskonferensens brev till biskop Bätzing 9 mars 2022
https://www.katolskakyrkan.se/media/5420/offener-brief-bischof-batzing-overs.pdf
VÄKS / Vi är kyrka Sverige brev till Biskop Bätzing
http://www.katolskvision.se/blog/?p=29931
Brevet på tyska
https://static.s123-cdn-static-d.com/uploads/5868221/normal_6247eebeb3c79.pdf
Katolskt Magasin
