Öppet brev till sr Madeleine Fredell OP

13 mars 2022

Kära sr Madeleine 

Med anledning av Nordiska Biskopskonferensens brev till ordföranden i Tyska Biskopskonferensen biskop Bätzing frågar du med rätta ”Vart tog ”ecclesia semper reformanda” vägen?”   För att inte tala om begreppet dogmutveckling – som du ofta brukar hänvisa till ?  

Och varför låtsas Nordiska Biskopskonferensen som om de aldrig hört talas om mitt favvobegrepp sensus fidei – ett nyckelbegrepp från Andra Vatikankoncilet och just det begrepp som varit vägledande för Franciskus när han önskar få veta och ta del av vad som rör sig i sinnevärlden hos hans tids Gudsfolk – ett folk som aldrig tidigare i historien varit så bombarderat av information från alla håll och kanter. En helt ny situation i världshistorien som därför måste hanteras med nya teologiska verktyg / begrepp som ännu inte finns men som kanske måste tillverkas / konstrueras för att göra Evangeliets Glädje / Evangelii Gaudium  förståeligt 2000 år efter att Jesusrörelsen började spridas och i vilken  Franciskus förkunnelse är ett viktigt led 

https://www.vatican.va/content/francesco/en/apost_exhortations/documents/papa-francesco_esortazione-ap_20131124_evangelii-gaudium.html

Hur ska Gudsfolket som lever i så vitt skilda världar kunna gå tillsammans på den Synodala Vägen ? Vilka hinder måste överbryggas ?  

Jag vänder mig till dig då jag uppfattar att du är den teolog i Stockholms katolska Stift som är mest  teologiskt uppdaterad  och bäst nutidsorienterad i  katolska teologiska strömningar ute i Europa  och världen. 

Shalom  

Irène

---

13 mars 2022 svarar Sr Mafeleine

De nordiska biskoparnas brev till den tyska biskopskonferensen är mycket uppseendeväckande. Biskopskonferenser brukar inte lägga sig i varandras arbete och den Synodala vägen i Tyskland har varit känd och på gång under en lång tid nu. Det är ett öppet brev som ganska omedelbart lades ut på hemsidan för Stockholms katolska stift på både svenska, tyska och engelska. Det innebär att åtminstone biskop Anders Arborelius har velat sprida kunskap om konferensens ståndpunkter i relation både till det tyska synodarbetet och till det egna stiftets förberedelser inför biskopssynoden om synodalitet i Rom 2023. Om de nordiska biskoparna hade hyst en oro över den Synodala vägen i Tyskland kunde de ha skrivit ett konfidentiellt brev till biskop Bätzing. Nu vill man uppenbarligen få publicitet om de åsikter man har kring Synoden och som inte överensstämmer med den öppenhet och frimodighet som påven Franciskus uppmanat till. 

Vad är de nordiska biskoparna så rädda för att de öppet visar sin försagdhet? Först och främst är de rädda för sensus fidei, de troendes samförstånd i trosfrågor. Frågor som lyfts, långtifrån bara i Tyskland, är exempelvis att öppna vigningen till olika ämbeten för kvinnor. De uttrycks med lite olika nyanser av olika grupper men det lämnar jag åt sidan här. När vi mottar dopet döps vi till ”präst, profet och kung”, såväl kvinnor som män. Vi döps faktiskt till Kristus. Att vi är dåliga på att leva upp till den kallelsen är en sak. Men vi är helt jämställda som kvinnor och män. En man är varken en bättre eller en mer äkta Kristusikon än en kvinna. Vid prästvigningen förmedlas förmågan eller makten att agera som Kristi person och huvudvilket i praktiken tar sig uttryck i att prästen samlar de troende för att de tillsammans firar nattvarden / eukaristin. Historiskt kan vi förklara varför endast män vigts till präster. Männen agerade ju också som pater familias, familjens överhuvud, och kvinnor hade få eller inga möjligheter att leda en församling av vilket slag som helst, där både män och kvinnor ingick, fram till vår egen tid. 

Ända sedan början av 1900-talet har kvinnor tillkämpat sig jämställdhet och lyckats på de flesta områden i samhället. Nu finns en samsyn – en sensus fidei– på flera håll i katolska kyrkan att kvinnors kallelse till prästämbetet måste erkännas. Om så inte sker, ja, då bryter man mot trons skatt(depositum fidei). Den kristna tron är inte ett museiföremål utan en levande verklighet som förvandlas och fördjupas med tiden, med människans utveckling. Vår Gud säger om sig själv ”Jag ska bli den jag ska bli” (2 Mos 3:14) och därför kan också var och en av oss säga: ”Jag ska bli den jag ska bli”. I detta ligger dogmutvecklingen som pågått, om än väldigt långsamt, under hela kristenhetens historia. I detta ligger också begreppet ecclesia semper reformanda est, ”kyrkan bör alltid vara i reform”. 

Precis som du påpekar, Irène, så kräver en ny situation i världshistorien nya teologiska verktyg och begrepp. Andra Vatikankonciliet gav oss den möjligheten genom att så tydligt uppmana oss att läsa tidens tecken. Kalla det gärna för ”tidsandan”, den är inte nödvändigtvis något som är fel eller omoralisk … bara annorlunda. Den tyska katolska kyrkan har på ett konstruktivt och kreativt sätt tagit sig an vår tids utmaningar och frågor. De har låtit Anden blåsa utan att envist hålla fast i det som varit och nu är förbi. 

Sr Madeleine OP