Med anledning av sin nyutkomna bok ”Går kyrkan att rädda ?” deltog Hans Küng 3 juli i ett samtal i tysk radio.
Samtalet går att lyssna på alternativt att läsa i textform på internet.
Jag väljer ut några avnitt och översätter successivt. Lite snabbt och lite fritt.
– Vilka är är enligt er uppfattning de viktigaste tecknen på kyrkans kris som ni diagnostiserar i er bok?
”Att församlingarna långsamt förtvinar bla pga den dogmatiska förkunnelsen som vi ofta blir ordinerade uppifrån . Sedan har vi problemen med de kyrkliga ämbetena.
Vi måste ta itu med konkreta problem. 1. Celibatet måste bli frivilligt. 2. Kvinnor måste få tillgång till kyrkliga ämbeten. 3. Frånskilda måste få gå till kommunion. 4. Nattvardsgemenskap mellan samfund måste komma till stånd nu, inte om ytterligare 400 år.”
– Hur skulle ni beteckna katolska kyrkans sjukdom?
”Sjukdomen är det romerska systemet som infördes av påvar efter påven Gregorius VII sk gregorianska reform. Då infördes en ”papalism” dvs en påvlig absolutism där en enda person skulle bestämma i kyrkan. Detta ledde till splittringen med Östkyrkan som inte accepterade denna ändring . Det är också från denna tid vi börjar se prästerskapets överhöghet över lekmännen som genomdrevs via investiturstriden. Och sedan 1000-talet lider vi också av det obligatoriska celibatet som från och med då kom att gälla för alla präster. Det är från dessa rötter jag härleder sjukdomen vi talar om. Under reformationen försökte man komma tillätta med saker men Rom satte sig emot.
Under andra Vatikankonciliet försökte man återigen ta itu med saker och man lyckades delvis men just om det obligatoriska celibatet fick man inte tala och inte heller var det tillåtet att diskutera påvedömet. I så motto blev konciliet bara en halv framgång.
Istället för, som man hade hoppats, att Rom lärt sig något och gå vidare på liberaliseringslinjen har de båda ”restaureringspåvarna” Wojtyla och Ratzinger gjort motsatsen. De har gjort allt för att återföra kyrkan till det förkonciliära skicket.”
– Andra Vatikankonciliet skulle åstadkomma en öppning ?
”Andra Vatikankonciliet har åstadkommit mycket, integrerat reformations- och upplysningsparadigm, infört folkspråket i liturgin och hela folkets medverkan, bejakandet av religionsfrihet och mänskliga rättigheter. Vi fick en positiv syn på världsreligioner och den sekulära välden. Men det är exakt dessa saker som man nu vill upphäva i Rom där allt går ut på att behålla den egna makten.
Det romerska herraväldet visar sig på följande sätt För det första offentliggör man ständigt dokument utan att vare sig fråga biskoparna eller konsultera någon annan.
Det är ”kuriala” dokument som vill understryka katolska kyrkans sanningsanspråk och sanningsmonopol.
Så har vi alla dessa olycksaliga förordningar som offentliggörs inom sexualmoralens område. Det är det ena. Det andra är personalpolitiken. Systematiskt utnämns enbart regimtrogna personer till biskopar eller till ämbeten inom kurian.
Jag har skrivit ett helt kapitel om varför biskopar tiger. Det beror på att de redan blir valda så och att de redan i förväg är förpliktigade att tiga och att de vid biskopsvigningen måste avlägga en ed till påven och att de inte längre kan tala fritt. Därför få vi jämt höra samma uppfattningar från alla.
Biskoparna befinner själva i ett låst läge genom att samtidigt pressas ovanifrån och underifrån av de troende .”
Forts följer
// Irène
Iréne,
I väntan på fortsättningen så… Katolska ledare hänvisar ofta till traditionen i allmänna ordalag, eller till valda delar av traditionen. Jag tror att det bästa sättet att bemöta detta är att som Hans Küng också ta fasta på kyrkans historia och fylla på med de delar som fattas.
/Anneli
Frågan för mig verkar vara att JPII lyckades bättre med att genom sin personliga
spritualitet vilseföra oss vanliga troende människor och känna entusiasm inför vår
katolska tro och tillhörighet till RKK utom de senaste åren när han var mycket sjuk.
Då kunde vi se konstiga saker komma fram i media och mitt missmod inför möjligheterena
till en nödvändig reform av Kyrkan blev alltmer påtaglig omkring möjligheterna att Kyrkan
skulle vara relevant för flertalet av de troende eller för människor som står utanför
densamma och tittar på vad som händer.