Mark 1:14 – 20
14När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap 15och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”
16När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. 17Jesus sade till dem: ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”, 18och de lämnade genast sina nät och följde honom. 19Lite längre fram fick han se Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, som höll på att göra i ordning näten i sin båt. 20Han kallade på dem, och de lämnade sin far Sebedaios och hans folk i båten och följde efter honom.
Sr Madeleine predikar
Kallelsen att bli dominikan kom bokstavligen som en blixt från klar himmel. I ett pyttelitet kapell i en lägenhet i ett utsatt förortsområde till Grenoble. Vi satt och bad över profeten Jeremias kallelse och skulle strax äta med kommunister på en marxistisk restaurang. Där och då!
Vi har alla en kallelse i livet och det finns lika många kallelser som det finns människor. Men är det så här brutalt det går till? Hur blev du kallad till det du är och lever idag? Det fanns säkert föregångare och förebilder som drev dig åt ett visst håll. Kanske blev du kär och ville leva ditt liv med en utvald person och ni gav varandra en kallelse att leva tillsammans. Jo, vi håller med om att kallelsen ofta kommer utifrån även om vi själva låter den mogna inombords. Och ibland får vi väldigt lite tid till mognad!
Vi är så vana att höra om när Jesus kallar sina lärjungar att vi inte lägger märke till berättelsens omstörtande karaktär. Det brukar ju vara så att det är lärjungarna som söker upp en mästare och ber om att få bli del av mästarens grupp eller skola. Här är det mästaren som söker upp de tilltänkta lärjungarna. Så här långt kan vi hänga med. Vi är vana vid att Jesus gör märkliga saker. Och gudomliga kallelser är omstörtande – och samhällsfarliga! Och ofta farliga för en själv också. Kallelsen innebär att vittna för något och att vara vittne är detsamma som att vara martyr. Är vi trogna vår kallelse kommer vi att få lida, för när vi växer och mognar i något så gör det ont.
När bibeln vill uttrycka radikaliteten med en kallelse sker den omedelbart, utan betänketid och den bryter alltid upp ett socialt sammanhang. Mest känd är kanske hur Elia kastar sin mantel över Elisha medan han är ute och plöjer med tolv par oxar framför sig. Vi vet inte om han faktiskt fick ta farväl av sina föräldrar … (1 Kung 19:19–21). Och vad de tyckte om saken är det nog bäst att vi inte vet alls …
Faktiskt är det likadant i vår text. Kallelsen som Jesus riktar till de två brödraparen är nästan som en befallning. Alla fyra lämnar omedelbart näten på marken och struntar i sina familjer, i de inhyrda arbetarna, i det försörjningsansvar de har! Nu ska de bli människofiskare och utbildningen får de av mästaren, Jesus.
Vi vet att Simon Petrus var gift. Hans hustru hade inget ord med i laget. Hon fick bara finna sig i saken. Och svärmodern var sjuk. Och vad tyckte fadern Sebedaios om att förlora sina två söner som förmodligen var arbetsledare i hans lilla fiskeföretag? Kanske var de också gifta och hade barn? Vi måste komma ihåg att samhället var byggt på familjeklanen och överlevnaden vilade på den ekonomiska verksamhet som alla i klanen arbetade i och för. Jesus bryter faktiskt sönder de socio-ekonomiska förutsättningarna för familjerna till de två brödraparen som han rycker till sig. Jodå, vi återfinner lärjungarna i sina fiskerier då och då, men de har inte längre kvar något ansvar.
Vi har också gjort uppbrott och följt en kallelse i våra liv. Det finns anledning att ibland stanna upp och se vilka konsekvenserna blir för dem vi brutit upp ifrån. Ingen kallelse är entydig, den innehåller alltid mörka sidor också. Tursamt nog vet vi inte hur kallelsen kommer att utvecklas. Det visste inte Simon och Andreas, Jakob och Johannes heller. Inte heller Jesus själv. Om de vetat, hade de säkert gömt sig i sina hus när Jesus närmade sig stranden.
Alla livskallelser har konsekvenser. Obehagliga, svåra och smärtsamma konsekvenser. Barmhärtigt nog känner vi inte till dem när vi liksom i ett lyckorus vill dela glädjen med andra som människofiskare. Tiden är alltid inne för metanoia, för att gå utöver vårt förnuft, som ordet omvändelse betyder på grekiska, och som Jesus uppmanar oss till. Och omvändelsens konsekvenser får vi tursamt nog aldrig reda på i förväg!
Sr Madeleine Fredell OP
