Ritva Maria Jacobsson om Oscar Romero

Med anledning av årsdagen för mordet på OSCAR ROMERO tecknar här RITVA MARIA JACOBSSON en bild av El Salvadors forne ärkebiskop.
Under åren 1983 – 1996 besökte Ritva Maria Jacobsson Centralamerika nästan varje år. “Jag har en del av mitt hjärta kvar i Centralamerika – for aldrig riktigt därifrån”.
Hon var och är också fortfarande på olika sätt engagerad i dess solidaritetsarbete.

Den 24 mars 2009 är det 29 år sedan El Salvadors ärkebiskop Oscar Arnulfo Romero blev mördad. Vad har hänt sedan dess?

Inbördeskriget i El Salvador slutade med ett högtidligt fredsavtal 1992, en sanningskommission har rapporterat om det krig i vilket minst 30.000 salvadoraner dödades, men man har inte funnit vem som egentligen var den skyldige till skottet mot ärkebiskopen. (som man inte vet namnet på men som man vet tillhörde högerextremistgruppen kring Roberto D’Aubuisson) Cirka 10% av de dödade var offer för gerillan FMLN (*Frente Farabundo Martí para la Liberación Nacional*), resten föll för arméns och paramilitärens våld. Men fattigdomen är lika stor nu som då och landet är i högsta grad beroende av den en och en halva miljon salvadoraner som lever och arbetar i USA och som sänder pengar hem. El Salvador har kanske den högsta mordfrekvensen i världen: arbetslösa ungdomar bildar farliga gäng som bekämpar varandra; de utanförstående och kriminella har fortsatt det som en gång var paramilitärens våld.

Förra söndagen15 mars hölls presidentval: för första gången har landet fått en socialistisk president, Mauricio Funes, som vill prioritera fattigdomsbekämpning. Den forna gerillan, FMLN, har blivit ett politiskt parti av närmast socialdemokratisk karaktär, och det ser ut som om den brasilianska modellen med president Lula kommer att följas.

Oscar Romero, som i El Salvador bara kallas Monseñor, är ständigt närvarande i sitt land. *Presente* – så skriver man på väggar, så ropar man om martyrerna. Hans historia är märklig.

Han föddes 1917 och växte upp med sex syskon i en fattig väglös by; hans begåvning och hans fromhet uppmärksammades och han skickades som 14-åring till ett prästseminarium, där han utmärkte sig till den grad att fick fara till Rom, antagligen med planer för högre studier. Där prästvigdes han också 1942 men återvände till El Salvador på grund av kriget. Han gjorde en perfekt prästkarriär i sitt eget land, och blev bl a hjälpbiskop hos den dåvarande ärkebiskopen i San Salvador år 1970 och därefter biskop i stiftet Santa María. Han tog det icke ovanliga mottot *Sentire cum ecclesia*- Romero var förvisso varken liberalteolog eller rebell. Andra Vatikankonciliet och det latinamerikanska kyrkomötet i Medellin 1969 som hade kommit att förändra det teologiska klimatet i Latinamerika och gjort befrielseteologin känd på allvar påverkade honom knappast. Romero var en tillbakadragen person, konservativ i de flesta avseenden och ängsligt angelägen om att vara kyrkan följsam, han klagade över politiseringen hos prästerna, han delade det kalla krigets utbredda kommunistskräck. Samtidigt var han en människa med ett djupt böneliv och ett stort medlidande med de fattiga som han var omgiven av i sitt land.

1977 blev den folklige och populäre ärkebiskopen Luis Chávez pensionerad . Denne hade sedan lång tid irriterat både den konservativa politiska ledningen och kyrkans hierarki. El Salvador var behärskat av de stenrika, arroganta ”fjorton familjerna”, vilka innehade politisk och militär och till stora delar även kyrklig makt. Den i de flestas ögon självklare efterträdaren, Arturo Rivera y Damas, förbigicks och i stället utsågs Oscar Romero – till elitens stora jubel. Nu skulle man få slippa några besvärliga prelaters protester. Jag har hört några jesuiter berätta hur de satt den kväll då utnämningen blev känd och bekymrat talade om vilken olycka denne nye andlige ledare för El Salvador skulle bli. Romero hade också nära band med Opus Dei

Det blev tre osannolikt dramatiska år. Romero hade inte funnits i sitt ämbete ens en månad förrän ett nytt fruktansvärt mord inträffade, Rutilio Grandes, en jesuit vilken var nära vän till ärkebiskopen. Grandes hade i området Aquilares engagerat sig för de fattiga sockerarbetarna och uppmuntrat dem att förändra sin situation. Den unge prästen mördades i en bil, tillsammans med en gammal man och en pojke. Romero var i djup chock, och hel natt bad han vid sin döde väns kropp. Han exkommunicerade mördarna. Han fick stöd och hjälp av jesuiterna vid det katolska universitetet UCA att ta ett drastiskt beslut: ingen enda mässa i hela Salvador skulle firas förrän begravningsmässan förrättats – en jättelik manifestation mot våldet. Nuntien och de andra biskoparna protesterade vilt, men Romero for direkt till Rom: Paulus VI tog genast emot honom och stödde honom hehjärtat i hans kamp för rättvisa. ”*Coraggio, coriaggio*” sade påven till honom. Romero författade sitt första herdabrev, där han skrev att hans land levde i en förändringens tid , i en passionstid. Men hans biskopskolleger skrev ett motbrev där de anklagade honom för marxism.

Sedan trappades den politiska situationen upp, med dagliga bestialiska mord. Präster, ordenssystrar, kyrkliga medarbetare hörde till de många offren. Man spred anslag: ”Var patriot, döda en präst!” I vissa fall handlade det om storskaliga massakrer på hela byar. Den i El Mozote skildrades nyligen av Lars Palmgren i svensk radio.

Det tema som predikades av både Romero och gruppen av jesuiter, bland vilka fanns den berömde befrielseteologen Jon Sobrino (nyligen näpst av påven Benedictus XVI), var identifikationen med Jesus Kristus. Rättvisa måste krävas men våldet bekämpas med kärlek och bön. Kristus lider i sitt förföljda folk, de många sörjande kvinnorna är som Maria vid korsets fot.

Romero flyttade ur ärkebiskopspalatset och bodde faktiskt den första tiden i sakristian i den lilla kyrkan som hörde till de fattigas cancersjukhus Divina Providencia. Efter en tid lät systrarna som ansvarade för sjukhuset bygga ett litet hus åt honom alldeles bredvid. I palatset skapades i stället en mötesplats för präster och framför allt, Romero inrättade en byrå för mänskliga rättigheter som en ström av människor besökte varje dag när de sökte sina anhöriga. (Maria Julia Hernández fortsatte den verksamheten också efter Romeros död: man dokumenterade alla brotten, hjälpte de efterlevande och försökte, oftast förgäves, att finna och lagföra mördarna. Under 80-talet besökte jag kontoret flera gånger, övervakad av militärens polis.) Detta var en tid när det fanns militärdiktaturer i nästan vartenda latinamerikanskt land, och rapporterna till Amnesty och andra MR-organisationer innehöll ändlösa förfärligheter: mord, försvinnanden, tortyr, alla slags övergrepp. I många länder fanns en motståndsrörelse, kanske allra starkast i El Salvador där FMLN höll en tredjedel av landet som ”befriat område”,

Nu talade Romero klarspråk, med allt större auktoritet för varje dag. Det viktigaste instrumentet för hans kamp för rättvisa åt sitt fattiga folk var söndagsmässans predikan i den katedral i San Salvador, som aldrig blev färdigbyggd under hans tid. Dessa predikningar sändes via radio ut över hela Latinamerika – alla slags människor lyssnade. Katedralen var alltid överfylld av människor som ivrigt lyssnade till varje ord och ofta applåderade. Romeros predikningar finns f ö bevarade i bandupptagningar och utskrivna och utgivna. Det är mycket märkliga texter – helst skall man höra hans vackra djupa röst. Predikningarna är egentligen klassiska och mycket långa, oftast mera än timslånga.: Romero kommenterar bibeltexterna, teologiskt och exegetiskt, på ett sätt som nog måste ha varit svårbegripligt för enkla illitterata människor. Men så övergår han till att tillämpa Bibeln på människornas situation och detta innebär ständiga anklagelser mot våldet och våldets utövare. Det finns samtidigt en stor ömhet och omsorg om människorna, ett direkt tilltal, t ex ”du som nu kör taxi och lyssnar i radion just nu – jag ber dig…”.Till slut kommer i varje predikan en genomgång av händelser i stiftet och landet: det kunde börja med meddelanden om konfirmation eller liknande men övergick till en lång lista på övergreppen. Namn och plats angavs för dem som hade hittats mördade, för dem som överfallits.
Under denna tid fanns det ingen annan röst i El Salvador – ja knappt i det övriga Latinamerika, som talade sanning och som talade sanning med hög röst och som nådde ut. Romero uppmärksammades även i utlandet, han fick de svenska frikyrkornas hederspris, han nominerades till nobelpriset i fred – som i stället gick till Moder Teresa – han blev hedersdoktor i Louvain. Och han blandade sig i storpolitiken: han vädjade till president Carter i USA att sluta att ge ekonomiskt och militärt stöd till El Salvadors militärregim.

Han höll under fastan sin sista predikan i katedralen den 23 mars 1990. Där finns en berömd passage: ”Bröder, ni tillhör ert eget folk. Ni dödar era egna bröder. Ingen soldat måste lyda en order som går mot Guds lag. I Guds namn och i hans lidande folks namn vars rop har stigit mot himlen mera förtvivlat för varje dag: jag ber er, jag vädjar till er, jag befaller er i Guds namn: sluta med repressionen!
Följande dag måndagen den 24 mars när han på kvällen firade minnesmässan för modern till präst och vän och predikade över evangelietexten om vetekornets lag, sköts han till döds, precis när han slutat sin predikan.
Mördarna har aldrig identifierats.

Romero hade en enkel övertygelse: han var kallad att vara profet. Det var denna kallelseövertygelse som gav honom den ofattbara styrkan. Det finns en dagbokstext där han skriver att han inte vill dö, att han älskar livet, men att att han måste följa evangeliets väg. Han skrev också

”Jag har ofta mordhotats. Men som kristen tror jag inte på en död utan uppståndelse. Om de dödar mig, kommer jag att uppstå igen i El Salvadorsfolk. — Martyriet är en gåva från Gud, en gåva som jag inte förtjänar. Men om Gud accepterar mitt liv som ett offer, då kan mitt blod bli ett frö till frihet och hopp.”

En annan text skriven av Cesar Jerez, jesuiternas provinsial, berättar om hur de två en månklar kväll vandrade i Rom, och där Romero fick frågan om sin omvändelse. Han svarade: ”egentligen var det bara så att jag vände tillbaka till mitt ursprung. Jag hade blivit känd och framstående, kallad Monseñor och biskop men jag vände tillbaka till mitt folk som jag hörde till.”

Under de 29 år som gått har en hel litteratur växt fram om Romero, enkla sånger om *San Romero de America*, dikter, biografier, doktorshandlingar. Romero är inspirationen för människor i hela kyrkan. Allt är också sedan länge förberett för en saligförklaring.

Romero efterträddes av Arturo Rivera y Damas som fullföljde hans väg, även om han gjorde det med en enklare framtoning. Jag hade lyckan att lära känna honom och uppleva hans faderliga qttityd och hans absolut outtröttliga sätt att trösta och hjälpa. Också jesuiterna i El Salvador fullföljde Romeros verk och även de fick också plikta för sin evangeliska djärvhet: den 16 november 1989 mördades sex jesuiter, alla professorer vid deras universitet i San Salvador, och deras hushållerska och hennes unga dotter. När Rivera y Damas dog, blev hans efteträdare en militärbiskop, medlem av Opus Dei, Saenz Lacalle. De andra salvadoranska biskoparna, med ett undantag, motarbetade Romero hela tiden, vägrade att deltaga i hans begravning och talar fortfarande om att han bar skulden till inbördeskriget.

Men Oscar Romero är *presente*.

Vetekornets lag.

*********************************************************************************************************************************”””

“Sannerligen, jag säger er : om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.”Joh 12:24
 

Söndag 22 mars i P1  “Åter i Mozote Sveriges radios latinamerikakorrespondent Lars Palmgren återvänder till byn Mozote i El Salvador där den största och grymmaste massakern under landets inbördeskrig ägde rum. I januari 1982 besökte Lars Palmgren byn och var därmed den första journalisten att komma dit efter massakern. Nu har han återvänt”

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=438

Mordet på Oscar Romero 24 mars 1990

// Irène