Att G-d får plats i mig och i mina penseldrag när jag har tömt mig själv på mina föreställningar. Är inte den tomma vita duken lik en första dag i Skapelseberättelsen? Intet fanns. Bara den buktande spända vita ytan. Den första morgonen den första dagen. Jag misslyckas för det mesta. Jag övermålar. Men trots ideliga misslyckanden så har i min värld G-d aldrig svikit mig. Inte där i Måleriet. Även i den misslyckade processen. Så jag sa som det var. Bakom mig stod Björn och jag hörde min väns fötter byta plats, allt snabbare. När tårarna kom kunde jag knappt skönja priorn Eric som bänkat sig allra längst fram.
Hur det gick? Det blev hur fint som helst. En svenska är en svenska och det är alldeles okey. Det är till och med så att den franska ”eliten” också bär hjärtan …som bara är hjärtan.
ps: visst är sista bilden lite kul?
Inlägget är läst och godkänt av broder Björn // shalom salam pax -Agneta Sofiadotter
