Religionshistoriken Per Faxneld har skrivit en uppmärksammad bok ”Det ockulta sekelskiftet” med undertiteln ”Esoteriska strömningar i Hilma av Klints tid. Jag har läst den ..men… Jag är så trött på Hilma af Klint! För det första: så fort man får grepp om det andliga i konsten så ska allt mer eller mindre handla om Hilmas abstrakta måleri. Vilket i sig förvisso är god konst men ack det börjar bli tjatigt. Hon visas överallt och om och om igen. För det andra så är ordet ”ockult” i samband med måleri svårt eftersom det för in tankarna på på dansande bord, Crowley och Andre Breton och surrealisterna. De var sökande efter fenomen och deras verk saknade ofta den innerlighet som genomsyrat den ömt andligt vårdande konstnärens verk. Att Hilma räknas in bland de ockulta tycker jag dessutom är fel eller vanskligt. Hon var antroposof under lång tid och de har en kyrka Kristet Samfund som jag menar inte kan klassas som ockult. Kristet Samfund liksom den katolska kyrkan bejakar inte strävan efter fenomen.
Trots detta är det inte fel att skriva om ockult orienterade konstnärer (de finns ju) men när Faxneld nämner Ivan Aguéli i samma krets så har han, enligt vad jag tycker återigen fel. Ivan Aguéli var muslim och sufier och varmt troende och hans måleri är så långt ifrån ockult måleri man kan komma. Han skildrar ljuset och ljusets verkningar i naturen. Ett stilla ljus som lätt dansar över hus och natur genom en smeksamt driven penselföring. Det finns så många konstnärer i den moderna konsten som har ett andligt måleri eller en andlig hållning till sitt måleri som bör få träda fram. Och jag tänker att det kan göra gott att presentera några som jag finner har ett måleri som talar om tro och där man kan skönja konstnärens egen andliga tro bortom allt det jag kallar teologisk imperialism.
Stora verk och kända konstnärer…men så Bo Hylander och tusende till.
Det finns mängder …mängder av konstnärer som skildrar en längtan efter ett andligt sammanhang. De skildrar drömmen om en ny värld och en ny kärlek. Och för att återknyta till boken ”det ockulta sekelskiftet” så tycker jag det är på tiden att man särskiljer trendiga nya ockulta konstverk och traditionell kristen konst med den konst och de konstnärer av idag som ofta hängivet gestaltar sin tro. De är inte trendkänsliga och i sina hjärtan och sinnen är de helt oförstående inför vikten av vad jag kallar teologisk imperialism. Som vore det en onödig ointressant överkurs för fåtalet. En troende konstnär öppnar sitt hjärta och tömmer sitt sinne och överlämnar sig i G-ds händer. De spekulerar inte och de vill stå kreativt fria från alla sorters ideologier.
Jag återkommer med mer konst, en dag… när andan faller på. Detta var verkligen en liten liten pytteliten bråkdel.
