https://www.youtube.com/watch?v=BeqdEuZcN5k
https://www.youtube.com/watch?v=T5OhkFY1PQE
// Irène
PS Förenklingar och klyschor om båda påvar bidrar till småtrevlig stämning i filmen och åskådaren slipper på så vis störas av verklighetens påvliga trosinkvisitor som i armkrok med kardinalerna Burke och Müller – två av katolska kyrkans värstingar – var mer engagerad att förfölja oliktänkande än prästpedofiler – en vinkling som inte precis är stämningshöjande.
Min upplevelse av filmen ligger nära recensionen i Catholic Herald. Det som räddar filmen från katastrof är huvudrollsinnehavarnas skådespelarprestationer.
”What saves The Two Popes from total disaster, and just about holds the attention, are the performances of its two leading men. Hopkins is excellent, giving a controlled portrayal of Benedict when at times the screenplay is desperate for him to play the pantomime villain – or even a Bond one.”
”The Two Popes is not a film that’s keen on subtlety, or in exploring its two protagonists and the Church at large in any great depth. Broad brushstrokes are Meirelles’s favoured method of artistic expression here. Francis is the football-loving man of the people who takes the time to chat to one of the Castel Gandolfo gardeners about cooking tips, and is keen to bring the Church into the modern world. Benedict is the Latin-speaking grump who hasn’t heard Yellow Submarine and will not countenance Church reform.”
://catholicherald.co.uk/magazine/the-two-popes-beer-banter-and-broad-brushstrokes/
