Birgitta Trotzig (f 1929) som avled 14 maj, har förts till sista vilan.
R I P
http://signumbloggen.wordpress.com/2011/06/18/requiemmassa-for-birgitta-trotzig/
1974 anordande Svenska kyrkans Kulturinstitut ett symposium kring Teilhard de Chardin som Birgitta Trotzig inbjudits till, men som hon inte kunde närvara vid. Hon deltog dock – med en för mig oförglömlig essä om Teilhard de Chardin och en lika oförglömlig Efterskrift i en antologi red av Jarl Hemberg som utkom året därpå med material från symposiet.
Ur Efterskrift 1974
”När jag första gången såg något av Teilhard de Chardin var det i form av stenciler som under mycket hemlighetsmakeri (sådan var den epoken ) cirkulerade bland sk vänsterkatoliker i Paris. När sedan hans samlade skrifter började komma ut, i mitten på 50-talet, var det vanligt att han av trons väktare beskylldes för panteism . Men ju längre tiden har lidit, ju klarare har det blivit att det är i förhållande till den kristna traditionens världsbild som hans betydelse ligger. En modern kyrkofader: den store uppenbararen på modernt språk (och i modern sensibilitet och sätt att känna och se ) av den kristna världsbildens kosmiska aspekt . Det har alltid varit den kristna stötestenen att inte kunna hålla kategorierna isär: att sluta från den fallna människan till en fallen värld. Att inte komma ihåg att kristendomens revolutionerande idé just är att det ondas problem utspelar sig helt och hållet i människans vilja och samvete och ingen annanstans, helt och hållet i andliga kategorier – och att det finns ingenting varken i naturen eller ens i människans naturliga utrustning , som är i sig själv ont, allt beror på hur man använder sig av det. ”
”Detta att vara kristen ändar ju beklagligt ofta inte i några särskilt inspirerande livsperspektiv, utan i ett sterilt sysslande med ” kyrkan ” (som om någon kyrka i och för sig själv vore det intressanta ) och ett ändlöst bladder om kyrkliga och prästerliga angelägenheter- som om det var de kyrkokommunala sambanden den kristna uppenbarelsen handlade om. I denna öken av beskäftigt småsynt handlingsaktivism, är Teilhards vision ett av de stora tecknen som visar ut, bort, hän- utåt! ständigt utåt ! Att kristendomens mening inte handlar om att väga livsformer på guldvåg, om de är ett gram mer eller mindre ”kristna ”- över huvudtaget inte. Utan om en livsåskådning, ett skådande i den gamla visionära profetmeningen: en syn av hela universums födelse. ”
”Som slutord över ett livs och en döds mysterium” skriver Birgitta Trotzig och citerar ur Teilhard de Chardins
”Mässa över världen ” – ord som också kan användas som slutord i hennes eget liv.
”Den som lidelsefullt har älskat Kristus dold i de krafter som får jorden att tillväxa, honom kommer Jorden att som en mor lyfta i sina väldiga armar, och hon kommer att låta honom skåda Guds ansikte.
Den som lidelsefullt har älskat Kristus dold i de krafter som får jorden att dö hän, honom kommer Jorden när hon ger upp att som en mor sluta i sina armar, och med henne kommer han att vakna upp i Gud.”
// Irène
PS Jag noterar att Birgitta Trotzig kallar Teilhard de Chardin för ”en modern kyrkofader.” Varför inte ?
”Detta att vara kristen ändar ju beklagligt ofta inte i några särskilt inspirerande livsperspektiv, utan i ett sterilt sysslande med ” kyrkan ” (som om någon kyrka i och för sig själv vore det intressanta ) och ett ändlöst bladder om kyrkliga och prästerliga angelägenheter- som om det var de kyrkokommunala sambanden den kristna uppenbarelsen handlade om. I denna öken av beskäftigt småsynt handlingsaktivism, är Teilhards vision ett av de stora tecknen som visar ut, bort, hän- utåt! ständigt utåt ! Att kristendomens mening inte handlar om att väga livsformer på guldvåg, om de är ett gram mer eller mindre ”kristna ”- över huvudtaget inte. Utan om en livsåskådning, ett skådande i den gamla visionära profetmeningen: en syn av hela universums födelse. ”
Ingenting har uppenbarligen ändrats sedan Teilhard skrev detta. Kyrkornas ledare och lekmän borde hela tiden i allt man gör bära med sig frågan, är det jag/ vi gör nu något som leder mot Gud eller bort från Gud? Det vill säga är det viktigt eller oväsentligt trams?
/Anneli
Hur vet man då vad som leder till respektive från Gud? Vad som är viktigt och oväsentligt
Jag undrar om det som verkligen är viktigt inte går så lätt att tjafsa till?
Trosbekännelsen som jag tagit som exempel på vad som väsentligast i den kristna tron har bevisligen gått att använda i och vuxit fram ur maktkamper.
Ta bara den Nicenska trosbekännelsens inledning där det markeras att man tror på en Gud… Idag skulle vi kanske nöja oss med att säga att vi tror på Gud, men de första kristna befann sig i en romersk kontext där flera gudar/gudinnor var normen.
Var formuleringen en information, eller ett sätt att markera ett vi och de mot omgivningen och där ”vi” är bättre? Precis som Katolska kyrkans ledare idag letar skillnader gentemot, läs fel på, Svenska kyrkan och kanske vice versa (även om jag inte hört så mycket i den vägen)?
Det dubbla kärleksbudet är, i mina ögon ett bättre exempel. Läser man det sakta och eftertänksamt dras man in i dess storhet. Det är också en uppmaning till var och en av oss från Jesus som förstås är svårt att följa, men lyckligtvis också svår att dra ner på sandlådenivå.
/Anneli