Alla behövs, ingen är försumbar

Under Prideveckan firades i går ekumenisk regnbågsmässa i Göteborg. Jag fick den mycket hedrande uppgiften att predika över texten i Paulus 1:a brev till Korintierna 12 12-27. Arrangörerna ville ha en katolik som predikant och de vände sig till mig eftersom ingen katolsk präst ville eller vågade tacka ja till att predika. Detta är vad jag sa:

Kära vänner. Vi har precis lyssnat till en av de vackraste texterna i Nya Testamentet. Den där Paulus i sitt första brev till Korintierna liknar de troendes gemenskap vid en kropp, Kristi kropp.

”Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus.”

Men om vi är Kristi kropp, det vill säga Guds närvaro på jorden så har Kristus bara våra armar och våra ben. Då är det som med ett skadat krucifix i en kyrka någonstans i Sydtyskland. Jag har glömt var.

På kyrkans krucifix saknar Jesus armar. Varför är nog inte riktigt klarlagt, men traditionen berättar att en soldat högg av dem under något av alla krigen. Kanske 30-åriga kriget.

Det skulle gå utmärkt att renovera krucifixet genom att sätta dit nya armar. Men ingen har gjort det. I stället har någon skrivit under korset: ”Jag har bara dina armar”.

Jag tror det är så. Gud har bara våra armar och våra ben. Vill vi människor inte förmedla Guds kärlek till varandra är Gud maktlös. Vill vi kan Gud göra det omöjliga. Ibland räcker det med att en enda människa ställer sig i Guds tjänst för att världen skall förändras till det bättre. Tänk Franciskus, tänk Dietrich Bonhoeffer. Tänk Moder Theresa, tänk Nelson Mandela.

Men Paulus vackra text är inte oproblematisk. Oftast glider vi över det problematiska. I kväll skall jag inte göra det.

Paulus skriver att ”vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria”. Paulus opponera sig inte mot slaveriet trots att han måste ha känt till de förfärliga förhållanden många slavar levde under.

Han skriver också: ”Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville.” Paulus ser alltså inga behov av förändring, inga behov av mer rättvisa livsvillkor. Inget behov av utjämning av jämlikhet och av jämställdhet. 

Allt är bra som det är, bara vi tar bättre hand om varandra. Slavägaren skall behandla sina slavar väl. Slavarna skall tjäna sina herrar samvetsgrant och finna sig i sin lott. Alla behövs, men på olika sätt och i olika roller, oföränderligt.

Jag kommer att tänka på Joe Hills sång ”The preacher and the slave” där en av stroferna lyder:

”You will eat, bye and bye

In that glorious land above the sky

Work and pray, live on hay

You´ll get pie in the sky when you die”

Hur skall vi förstå Paulus sociala blindhet och brist på reformvilja? Svaret är att Paulus levde i en tid utan tidsuppfattning.

För Paulus och hans samtida såg världen ut som den gjorde därför att Gud hade skapat den så. Det fanns rika och fattiga, slavar och fria därför att Gud hade skapat världen så. Männen hade sina roller och kvinnorna sina roller därför att Gud hade skapat världen så. För Paulus var skapelsen statisk. Världen såg ut som den gjorde därför att den alltid sett ut så, därför att Gud hade skapat den så.

Att begära något annat av Paulus vore att begära för mycket. Det skulle dröja mer än 1 500 år innan den västerländska människan upptäckte tidens bråddjup och skapelsens ständiga förändring. 

Huvudperson i tidsrevolutionen blev Charles Darwin. Det är med honom vi förstår att skapelsen är dynamisk, så långt från Paulus statiska värld man bara kan föreställa sig.

Men trots att vi sedan länge upptäckt tidens betydelse och skapelsens ständiga förändring möter vi fortfarande kristna som läser Paulus tidlöst. Särskilt vad gäller kön och sexualitet. 

Man kan läsa Paulus i Paulus egen kontext, som om hans tid var vår tid. Det är texthistoriskt intressant men ger oss inte mycket vägledning i vår egen tid och för våra egna liv. Det leder bara till en sekteristisk tolkning av kristen tro.

Att läsa Paulus tidlöst är också att på djupet missförstå skapelsen. Gud skapar inte bara blommor och barn, han skapar också vår förmåga att tänka, att lära oss, att ta intryck och inte minst: vår förmåga att ompröva och ändra uppfattning.

Förändring är en del av skapelsen och glöm aldrig: Gud har inte skapat världen. Gud skapar världen. Guds skapelse pågår runt omkring oss och i oss här och nu. Gud är förändringens Gud.

Så läst behåller Paulus vackra text sin skönhet. Våra roller och uppgifter kan förändras, men vi är alla behövda, alltid behövda. Ingen människa är försumbar. Tillsammans utgör vi Kristi kropp, Guds armar och ben i världen. Det är ett stort ansvar men också en stor glädje.

Nu skulle jag kunna säga AMEN. Men i stället skall jag göra det som man ofta bör göra när man läser en bibeltext. Man bör läsa lite till för att inte missa något väsentligt.

När Paulus i kapitel 12 av sitt första brev till Korintierna förklarat att alla behövs går han i kapitel 13 över till att skriva om det som är viktigast. Det är det kapitel som brukar kallas kärlekens lov. Han avslutar det med orden:

”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, men störst av dem är kärleken.”

Se er om i bänkarna. Jo, jag menar det bokstavligen. Se på varandra! Ni är kärlekens bevis. Ingen av er hade varit här i kväll om inte kärleken varit störst av allt, till och med större än tron och hoppet.

Låt oss därför med glädje och tillförsikt ta oss an uppgiften att vara Guds armar och ben i världen.

I Faderns och Sonens och Den helige Andens namn, AMEN!