Vänner,
I dag (14/10) helgonförklarade påve Franciskus biskopen Oscar Romero och påven Paulus VI.
Om Oscar Romer finns inte mycket att säga. Han mördades av högermilis under pågående mässa för sitt engagemang för El Salvadors fattiga. Oscar Romero är en odiskutabel martyr och ett föredöme för hela kyrkan.
Helgonförklaringen av Pauls VI är mera problematisk. Jag ifrågasätter inte hans personliga fromhet och offervilja. Men det är stor skillnad på att vara ett helgon och att bli helgonförklard. Den som blir helgonförklarad skall vara ett föredöme för hela kyrkan och det är inte Paulus VI. Hans förbud mot preventivmedel i encyklikan Humane Vitae förvärrar fattigdom, orsakat stort lidande och medverkar till många kvinnors död.
Preventivmedelsförbudet leder till oönskade graviditeter, oönskade barn, många gånger i redan stora barnfamiljer som lever i fattigdom i tredje världen och till fler aborter. I länder där kyrkan medverkar till att det inte finns tillgång till legala aborter blir resultatet att fattiga kvinnor dör när de anlitar kvacksalvare för att få en abort.
Tyvärr tror jag att helgonförklaringen av Paulus VI är kyrkopolitiskt betingad. Det blir svårare att få till en förändring i kyrkans syn på preventivmedel. Det är samma metod som änvändes när Johannes Paulus II helgonförklarades. Den helgonförklaringen hade som främsta resultat att det blev svårare att argumentera för kvinnliga präster eftersom JP II skrivit att kvinnliga präster är en omöjlighet.
Helgon är naturligtvis inte ofelbara. Men kyrkans ledning, inklusive påve Franciskus, använder JP II:s nej till kvinnliga präster som om det vore ofelbart och däremed bindande. Det samma kommer att hända med Paulus VI:s nej till preventivmedel.
Nu kan man invända att Paulus VI:s nej till preventivmedel inte spelar någon praktisk roll eftersom en överväldigande majoritet av världens katoliker struntar i Humane Vitae. Men dels påverkar förbudet tillgången till preventivmedel i länder där kyrkan har stort inflytande över lagstiftningen, dels är systematiserad dubbelmoral inte bra i längden.
Till sist kan jag inte undvika att konstatera att det blivit en tveksam vana att sittande påve helgonförklarar någon av sina företrädare. Det är i högsta grad olömpligt och riskerar att göra helgonförklaringar till en påvlig löneförmån. Helgonförklaringar bör vara sällsynta undantag för människor som tveklöst är föredömen för hela kyrkan. Sådana som Oscar Romero.
Minns tyvärr inte var. Men nånstans i mitt spretiga twitterflöde läste jag ungefär motsatta ståndpunkten, fast ändå liksom samma: att helgonförklaringen av Paulus VI mest bara är till för att ”helgonförklara” Andra vatikankonciliet. Vilket vederbörande då ogillade.
Rebella,
så kan man säkert se det också.
Instämmer med Gert beträffande olämpligheten av att (särskilt med turbofart som varit fallet de senaste åren) helgonförklara påvar. Men jag kan tänka mig betr Paulus VI att det för Franciskus handlar om att lyfta fram en påve som när det gäller förhållandet till världen liknar honom själv. Den förste påven som talade i FN, som engagerade sig och Vatikanen politiskt i den fattiga tredje världen, som byggde upp Vatikanens utrikestjänst. En politisk, utåtriktad påve. Och framför allt naturligtvis, han fullföljde Andra Vatikankonciliet. Det är aldrig lätt att ta över ett projekt som någon annan påbörjat. Men jag instämmer med Gert (och med Thomas Reese): det är inte ett argument för helgonförklaring.
Gert och Ulla
Jag ser katolska kyrkans helgonförklaringar som ett kyrkopolitiskt vapen.
http://dagensseglora.se/2014/04/29/helgon-som-vapen-i-kyrkopolitiken/
// Irène