Vänner,
den som söker sanningen får inte vara rädd finna något oväntat på vägen. Men rädsla tycks styra besluten i Vatikanen mer än någon annan bevekelsegrund. Det är en rädsla som yttrar sig i en längtan tillbaka och i starkt kontrollbehov. Inte minst gäller detta Roms tilltagande vilja att kontrollera den teologiska forskningen. Men om sanningen inte får sökas förbehållslöst är det ju inte fråga om något sanningssökande.
The European Society for Catholic Theology (ESCT) har publicerat följande upprop:
We, Catholic theologians from 20 countries, gathered together in Ghent for a meeting of the Curatorium (Board) of the European Society for Catholic Theology, are deeply concerned by the current crisis within the Church. We are especially worried that the unconditional lifting of the excommunication of four bishops of the Society of Saint Pius X threatens the internal unity of the Church and the credibility of its witness in the world (Gaudium et spes). This considerably weakens the ability of theologians to dialogue with other disciplines in the academy.
Fundamental issues are at stake with regard to the reception of the Second Vatican Council and must be clearly reaffirmed:
- The dynamic character of revelation and tradition, Church teaching and liturgy (Dei verbum, Sacrosanctum concilium)
- The collegial exercise of Church governance (Lumen gentium)
- Full respect for the freedom of conscience and the freedom of religion (Dignitatis humanae)
- The active commitment to ecumenical and interreligious dialogue (Unitatis redintegratio, Nostra aetate)
Members of other Christian Churches, with whom we have been in dialogue for several decades, now question whether the Catholic Church will take concrete steps toward fuller communion. Recent events demonstrate that a great majority of Christians have lost confidence that Rome is committed to taking seriously the newness of Vatican II. This crisis of confidence is grave.
As Catholic theologians working in the service of the Church, we hope that every effort will be undertaken to restore confidence in order that the gospel of Jesus Christ may be proclaimed.
Ghent, 15th February 2009.
I senaste numret av The Tablet kommenterar ESCT:s förre ordförande Geoffrey Turner uttalandet. Han skriver bland annat om behovet av vetenskaplig frihet för katolska teologer och om Roms vilja att isolera prästutbildningen från annan teologi: Vi ser en ”klerikal teologi som är tungt konfessionell, okritisk, icke ifrågasättande, utformad för prästutbildning och föga mer än utportionering av katekesen”.
Till vad nyttar en sådan prästutbildning? I vems intresse sker den?
Gert Gelotte
Sverige har nästan alltidvarit ett fattigt land. Det byggdes väldigt få offentliga medeltida byggnader, förutom kyrkorna. Dem lades det mycket pengar på att bygga och utsmycka (så firar vi i år Albertus-Pctor-Jubileum).
Men smaken förändrades och den tid som kallade medeltiden ’mörk’ hade andra ideal, med kyrkorum i vitt och guld. Hade en församling inte råd att bygga nytt kunde man ändå måla om.
Låt mig sammanfatta mina intryck av debatten här de sista månaderna.
Det tycks mig som det andra vatikankonciliets vackra formuleringar (bl.a. om kollegialitet – ekumenik), 1995 års stiftssynods ’dialog i ögonhöjd’ och 1999 års gemensamma katolsk-lutherska deklaration om Nåden bara blivit ett skimmer i vitt och guld som den erfarne konservatorn Benedictus XVI nu med van hand avlägsnar för att återställa sin kyrka till ett tidigare stadium.
Det är bara det att de ursprungliga väggmålningarna efter sin tid bakom andra färger inte har sådan vacker lyster mera.
Jag ser fram emot att höra vad som kommer att sägas på Rögle kloster om cirka tre veckor!
Ps: åker till Rom på onsdag – bli inter ledsen om jag inte svarar på någons grundade mening om detta inlägg på en gång
Gert
KV har en tekniskt ”outvecklad” blogg där det är svårt att hitta gamla blogginlägg. Därför har jag letat fram ett tidigare inlägg från Berit Bylund från sept -08 som jag tycker kan återanvändas och utgöra svar på dina ovanstående frågor. // Irène
Berit Bylund skriver:
Vad är det för fel på katolska kyrkans prästutbildning? Den frågan besvarar Isaac Padinjarekuttu (IP) i en artikel på sedos.org (resursbank för verksamma in kyrkans mission).
”Om målet är ett fogligt, lydigt, till synes celibatärt, moraliserande och auktoritärt prästerskap som ska fylla en väsentligen sakramental funktion, då är det inte mycket som behöver ändras. Medan detta kanske gläder ett stort antal biskopar och troende kanske det inte är tillfredsställande för [ett växande antal] utbildade lekpersoner.”
IP har mångårig erfarenhet på lärarsidan och tar sitt Indien som exempel. Han anser att prästen ska formas till andlig ledare i smågrupper mitt bland de människor han ska tjäna, som det faktiskt var i Indien innan Tridentinums seminariemodell påtvingades subkontinenten. (Hans beskrivning för tankarna till det svenska studiecirkelidealets ömsesidighet.)
Han hävdar att den inledande avskärmade formningen skapar en klyfta mellan seminaristerna och världen, och att andra delen, ja resten av livet, blir ett försök att överbrygga den klyftan. Han vill ha lärare som kan förmedla vad det är att vara befriad av evangeliet och han kräver att själva undervisningsprincipen ändras från pedagogisk (för barn) till andragogisk (för vuxna).”Vi är fast under ett förtryckande ok vars kursplan är i hög grad irrelevant,” säger han.
IP.s genomgång av situationen idag kan sammanfattas så här: slarvigt utsedda, illa rustade lärare formar slarvigt antagna kandidater till präster som få har något förtroende för.
Den raka sakligheten är upplyftande och förslagen till åtgärder inspirerande: satsa på mänsklig och emotionell växt; bort med antiintellektualismen; ut med seminaristerna i det verkliga livet – och gör det livet till bön; satsa på lärare som är goda förebilder och som involverar seminaristerna i beslutsprocessen; arbeta i mindre grupper som uppmuntrar öppenhet och icke-aggressiv konfrontation som leder till växande självinsikt.
Artikeln finns på sedos.org, gå till Articles, pdfen ligger överst på engelska listan.
Gert,
Synes mig vara ett väldigt viktigt upprop som du skriver om! Om det får världsvid respons
så skulle det ju kunna få betydelse både för den akademiska teologiska friheten och den bättre prästutbildning som Irène/Berit skriver om. Mot det står ju bl. a. de tendenser som kommit från påven att Universitetet skulle ”underordnas teologin” i st f det moderna Universitet som efter Kant sätter filosofin och förnuftet ”överst”.
Vad säger våra katolska teologer i Sverige om uppropet, i den mån de nu fått/skaffar sig kännedom om det?
Krister Janzon
PS En äldre artikel i samma ämne är ”Catholic theologians fear loss of intellectual freedom” från år 2007. DS
Gert
Rubriken ”Släpp teologerna loss” ledde mina tankar till boken Teologernas revolt av Miguel Lamet SJ som jag läste då den kom i svensk övers 1994 och i vilken bland mycket mycket annat den sk Kölndeklarationen 1989 beskrivs under rubrik Kölnrevolten som jag också kom att tänka på apropå ESCT upproret, ursäkta jag skrev fel, jag menar uppropet……….
Signum beskrev Kölndeklarationen och krisläget 1989
http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=3733
”Kölndeklarationen offentliggjordes, med rubriken ”mot omyndigförklaringen – för en öppen katolicism”. 163 katolska lärare i teologi i Västtyskland, Holland, Österrike och Schweiz har undertecknat detta dokument, som är starkt kritiskt mot påvens politik, särskilt i tre frågor:
1. Enligt dokumentet har den romerska kurian tillsatt biskopar över hela världen utan hänsyn till de lokala kyrkornas förslag. Denna kritik syftar främst på de ovan nämnda, mycket omstridda tillsättningarna i Köln, Wien, Salzburg och Feldkirch.
2. Lärostolar i teologi vid katolska universitet delas enligt dokumentet inte ut efter kandidaternas vetenskapliga meriter, utan efter hur lojala de är mot Rom.
3. Slutligen vänder sig teologerna mot att påvens lära om preventivmedel, dvs. Humanae vitae allt mera framställs som lika viktig som övriga delar av den katolska läran, så att ”de som kritiserar den påvliga läran om födelsekontroll konfronteras med domen att de angriper fundamentala hörnpelare i den kristna läran”. Man hänvisar till Andra vatikankonciliet: ”När man jämför läror med varandra bör man inte glömma, att det finns en sanningarnas rangordning eller hierarki inom den katolska läran, alltefter deras olika slag av samband med den kristna trons fundament” (Dekret om ekumeniken, nr 11). ”
Artikeln avslutas med orden ”Den djupare orsaken till denna konflikt ligger i att Andra vatikankonciliet har gett de lokala kyrkorna ökad tyngd, utan att ange hur kommunikationen mellan kyrkans centrum och periferi skulle gestaltas. Koncilier lämnar ofta öppna frågor efter sig. ”
Det är 20 år sedan. Men avslutningsorden står sig tyvärr fortfarande.
Men jag är övertygad om att ”Vatikanmuren” kommer att falla. ESCT uppropet kanske den avgörande murbräckan ?
Jag ser fram emot den katolska PERESTROJKAN /ombyggnaden som kommer att medföra GLASNOST öppenhet och transparens.
// Irène
Irène,
Härligt att du aktualiserar den gamla ”godingen” Teologernas revolt! Jag läste den inte då utan först för två år sedan. Den är en guldgruva.
Likaså Olle Brands artikel från Signum, som du citerar rikligt ur.
Jag vill ta upp ett citat i slutet av Kölndeklarationens dokument, som återfinns i OB’s artikel, som jag tycker har stor principiell räckvidd, inte bara för att den är aktuell idag:
””Dokumentet slutar: ”Påven gör anspråk på enhetens ämbete. Det är därför hans ämbetes uppgift att söka ena i konfliktfall, vilket han gjorde gentemot Marcel Lefebvre och dennes anhängare, trots att de fundamentalt och överdrivet kritiserade läroämbetet. Det är inte hans ämbetes uppgift, att utan varje försök till dialog skärpa konflikter av sekundär betydelse. När påven gör vad som inte har med hans ämbete att göra, kan han inte kräva lydnad i katolicismens namn. Då måste han vara beredd på att bli motsagd.” Man kritiserar alltså påven för att ha varit för tillmötesgående mot Lefebvre – en kritik som också framförts av den teologiska tidskriften Concilium några dagar tidigare. ”” /Min kursivering ovan/
Det vill säga, det jag kritiserar påven för idag är att han inte är mer konsekvent i dialog; både mot höger /bevarande/ och åt vänster /reformerande/ . Med kollegialiteten och subsidiariteten som aktiva principer.
Krister