I SvD läser jag en kort artikel om årets Jesusmanifestation och undrar varför en sådan alls genomförs? Sedan inser jag att det nog är ett av de tydligaste tecknen på att vi kristna är en minoritetsgrupp i samhället. Att för en helg få känna sig som ”alla andra” fyller säkert ett behov, precis som Pridefestivalen senare i sommar för HBT-rörelsen.
Inget för mig, men arrangemang som Jesusmanifestationen och Pridefestivalen känns mer begripliga och lättare att sympatisera med när jag reflekterar lite över varför de finns.
/Anneli Magnusson
Kanske beror mitt ointresse för Jesusmanifestationen på att jag inte har något större behov av att vara som alla andra, utan är nöjd med att vara mig själv. Inte heller känner jag att omgivningen måste göras om så att den blir som jag.
Jag undrar hur mycket elände i världen som i alla fall delvis beror på människor inte vill/vågar avvika från mängden? För att inte tala om vad denna olycksaliga önskan att ändra på andra ställt till med!
/Anneli
Jag undrar om Jesusmanifestationens Jesus är mer än ytligt bekant med Katolsk Visions Jesus.
Missförstå mig rätt. Jag skämtar inte.
Våra föreställningar om Jesus speglar våra behov av Jesus.
Vem finns bakom behoven?
Gert
Gert,
Jag har en känsla av att vare sig Jesusmanifestationens Jesus, Katolsk Visions Jesus, eller för den delen någon människas Jesus är mer än ytligt bekanta med den verklige Jesus.
Det är bara att hoppas att den sistnämnde åtminstone då och då lyckas bryta igenom våra föreställningar om honom.
Vem som finns bakom behoven? Jag får återkomma till det, någonstans finns ett väldigt bra svar men jag kan inte få fatt i det nu.
/Anneli
Det var koan jag var ute efter. Alltså det som i NE beskrivs som ett ”gåtliknande paradoxalt uttryck eller fras som används i zenbuddhismens undervisning och meditation för uppnåelse av inre klarhet (satori).”
Jag har för mig att en koan är något man får bära med sig ett bra tag innan det i bästa fall klarnar.
/Anneli
Anneli.
Min poäng, kanske otydlig, är just att ingens Jesus är mer än ytligt bekant med Jesus. Hur hanterar vi detta?
Är det möjligt att vidga toleransen med insikten att ingens Jesus är Jesus? Liksom att ingens Gud är Gud.
De mycket övertygade är ju så övertygade och i så starkt behov av att få vara övertygade. Hur kommer man förbi detta?
Gert
Gert,
Din fråga om hur man kommer förbi de övertygades behov av att få vara övertygade fick mig att tänka på nedanstående verser ur Första Kungaboken:
”11 Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. 12 Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. 13 När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?”
Stillhet och ett öppet sinne ger den verklige Gud en chans att ersätta vår illusion av Gud. Jag tror inte att det är en slump att de ”övertygade” skyr kontemplation och tystnad.
Eftersom de också ofta är auktoritetsbundna tror jag att det behövs goda herdar som leder dem dit. Vi har t.ex. en biskop som borde kunna göra det.
/Anneli
Anneli,
jag skulle kunna invända mot mig själv att vi som ifrågasätter de mycket övertygade är lika övertygade. Men jag tror inte det är så. Eller kanske snarare ser vår övertygelse annorlunda ut.
Vi är övertygade om att det finns gott om plats i kyrkan och i Guds rike medan de mycket övertygade bara har plats för dem som delar samma övertygelse.
Den inre ekumeniken tycks mig lika svår som den yttre.
Gert
Gert,
Man måste nog först klargöra skillnaden på att vara mycket övertygad och att tillhöra en viss åsiktsgruppering i Katolska kyrkan.
Det finns traditionalister som går att resonera med och de som är övertygade om att de har rätt och att alla andra därmed också måste rätta sig efter det de anser är rätt.
På samma sätt är det med liberala katoliker osv.
Framgången för ekumeniken, både extern och intern, tror jag beror på vilka som får vara tongivande. De som anser att det bara finns plats i Guds rike för deras åsiktsfränder, eller vi som tror att Guds rike har gott om plats. Konfrontation eller dialog om man så vill.
/Anneli
Anneli och Gert.
Efter era senaste förtydliganden vågar jag ge mig in i samtalet som mycket övertygad universalist. Universalismen, den radikala inklusionen, eller vad man vill kalla det, synes förena oss.
Men denna starka övertygelse bygger på en bokstavlig tolkning av ett stort antal bibliska utsagor av exv Jesaja, Johannes Döparen, Paulus och Jesus själv. Mest korthugget uttrycker sig Döparen: ”Se Guds lamm som tar bort världens synd!”, Joh.1:29
Mest poetiskt formulerar sig Jesaja:
”Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.”
Jes.53:4ff
Och mest kategoriskt framför Paulus saken: ”Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus”. 1Korinter.15:22.
Och om Jesus ansluter sig till denna universella soteriologi så borde inget tvivel råda: ”… när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.”
Denna i grunden traditionalistiska men också radikala teologi borde utgöra kärnan hos alla som bekänner det kristna namnet. Då skulle all exklusion försvinna. Liksom all kyrklig klassindelning och könsgrundad under- och överordning.
Kristussolen skulle lysa över alla människor. Oavsett art av övertygelse.
Samuel.
Samuel,
Jag har fått en kommentar från en läsare, som är värd att ta i beaktande.
Du vidgar vyerna och inkluderar alla människor och skriver poetiskt att ”Kristussolen skulle lysa över alla människor. Oavsett art av övertygelse.” Läsaren påpekar att det kan tolkas som bristande respekt för olikheter, människor som tillhör andra religioner kanske inte alls vill bli inkluderade.
Det talas mycket om att evangelisera i Katolska kyrkan i dessa dagar, men det finns olika sätt att göra det på. Antingen genom att erövra människor eller så öppnar man för människor att komma till ens samfund.
Om ni förstår skillnaden.
/Anneli
Tack, Anneli, för den upplysningen!
Det är säkert så att det finns många som inte vill bli ”inkluderade”, så självklart måste den viljan respekteras. Evangeliet ska inte tvingas på någon.
Människors trosuppfattningar ska respekteras, så militant mission, som Kyrkan så tragiskt har ägnat sig åt och ännu gör i de sexuella frågorna, borde vara utesluten, men jag gör undantag för kristet motiverad inskränkthet. Den vill både KV och jag utradera.
Jag är så oerhört tacksam till broder Roger, Taizé, för att ha visat mig sin revolutionerande tro. Det är en kristen tro jag inte bara kan leva med utan också känna mig stolt över. Och bröderna och systrarna i grannbyn lever som de lär: alla är välkomna till kommunion, no questions asked.
Det finns sannerligen olika sätt att evangelisera på; den form av evangelisering jag förespråkar är just öppenhet: öppna den katolska kommunionen för alla människor för att manifestera och förmedla Guds villkorslöst slösande kärleksgärning i Kristi försoningsverk; Jesus har i vårt ställe redan uppfyllt alla villkor!
Eftersom Gud och jag lyckats omvända min granithårde far till denna universella generositet, så vet jag att det inte är utsiktslöst att ”evangelisera” de mest inskränkta av fundamentalister – om fromme biskop Anders läser KV så står snart påven på tur;-)
Samuel.
PS. Till dig som tvekar om kristussolen.
Vad jag syftar till att visa – i kontrast mot lag- doms – och helvetesförkunnelsen – är att det finns en stark biblisk grund att hävda att alla människor kommer att möta Kristus, om inte förr så i döden. Då kommer Kristi kärleksfulla ljus att sluka allt mörker och välkomna samtliga till evig gemenskap med sig.
Därmed inte sagt att det inte är bättre att bli upplyst redan här i livet och så njuta ljuset.