Vänner,
i mässan i dag ondgjorde sig predikanten över svenska folket. Han liknade det vid en stening jord full av tistlar där såningsmannens utsäde inte bär frukt. Jag undrar om han någonsin funderat på att växten även beror på utsädets kvalitet? Jag tror inte det.
Att bara säga att Ordet sås räcker inte. Vilket Ord! På vilket sätt? Med vilken relevans i åhörarnas liv? Om Ordet består av idel fromma fraser är det bättre osagt.
Gert Gelotte
Har också hört dessa oändliga moraliseranden över stengrunder och tistlar, här ett litet motgift
Såningsmannens tvångsbeteenden.
Kastvindarna driver utsäde
ut över stengärdsgården
Stengrundsfolket förfasar sig
tillsammans med tistelröjarna,
När ska såningsmannen
inse sin egen utblottning?
Ska alla utsådda ord
till sist glömmas bort
och lämna ensamt kvar
nattens mörka pronomen?
Tack Erik,
jag har korrigerat det du påpekat.
Allt gott!
Gert
Gert och Erik,
Den här ständiga kritiken av Sverige och Svenska kyrkan var en av anledningarna till att jag lämnade Katolska kyrkan. Och en fråga jag tänkt ställa på Irénes inlägg ”Att göra Kristus… var om det fortfarande gnälls eller om Katolska präster insett att det inte är något bra sätt att skapa enhet. Svaret fick jag här, uppenbarligen har klagolåten fortsatt.
Vi har det väldigt bra i Sverige, det är fred, vi svälter inte, lever i en demokrati, vi har yttrande- och åsiktsfrihet, tillgång till vård och utbildning osv. Religionerna, däribland kristendomen är, så vitt jag förstår, inte utformade för en sådan värld. Bibelns berättar om människor som ber om hjälp mot krig, missväxt, sjukdomar mm. Eller att man ska överleva dessa. Går det bra tackar man för det. I kyrkans historia är elände eller hotet om motgångar en ständigt närvarande realitet, men de lugna tiderna ovanliga.
I Sverige har vi, som sagt, fått det allt bättre över tid. Hur ska religionen anpassa sig till det? Jag tror inte att det är en bra väg att hitta på elände, vilket verkar vara Katolska kyrkans strategi.
Svenska kyrkan har kommit längre och förstått att det gäller att förnya sig och hitta ett sätt att vara relevant för människor idag. De som har det svårt söker sig förstås som alltid till kyrkan, men man försöker också möta alla människor som faktiskt har det riktigt bra. Och jag tycker att man är på god väg även om det är en bra bit kvar.
Anneli
[…] detta ändrat sig under det senaste året, med tanke på den till synes ökande ekumeniken. Men en blogg på Katolsk Vision skriven av Gert Gelotte upplyste mig om att så uppenbarligen inte är fallet. […]
Har också hört dessa oändliga moraliseranden över stengrunder och tistlar, här ett litet motgift
Såningsmannens tvångsbeteenden.
Kastvindarna driver utsäde
ut över stengärdsgården
Stengrundsfolket förfasar sig
tillsammans med tistelröjarna,
När ska såningsmannen
inse sin egen utblottning?
Ska alla utsådda ord
till sist glömmas bort
och lämna ensamt kvar
nattens mörka pronomen?
Tack Erik,
jag har korrigerat det du påpekat.
Allt gott!
Gert
Gert och Erik,
Den här ständiga kritiken av Sverige och Svenska kyrkan var en av anledningarna till att jag lämnade Katolska kyrkan. Och en fråga jag tänkt ställa på Irénes inlägg ”Att göra Kristus… var om det fortfarande gnälls eller om Katolska präster insett att det inte är något bra sätt att skapa enhet. Svaret fick jag här, uppenbarligen har klagolåten fortsatt.
Vi har det väldigt bra i Sverige, det är fred, vi svälter inte, lever i en demokrati, vi har yttrande- och åsiktsfrihet, tillgång till vård och utbildning osv. Religionerna, däribland kristendomen är, så vitt jag förstår, inte utformade för en sådan värld. Bibelns berättar om människor som ber om hjälp mot krig, missväxt, sjukdomar mm. Eller att man ska överleva dessa. Går det bra tackar man för det. I kyrkans historia är elände eller hotet om motgångar en ständigt närvarande realitet, men de lugna tiderna ovanliga.
I Sverige har vi, som sagt, fått det allt bättre över tid. Hur ska religionen anpassa sig till det? Jag tror inte att det är en bra väg att hitta på elände, vilket verkar vara Katolska kyrkans strategi.
Svenska kyrkan har kommit längre och förstått att det gäller att förnya sig och hitta ett sätt att vara relevant för människor idag. De som har det svårt söker sig förstås som alltid till kyrkan, men man försöker också möta alla människor som faktiskt har det riktigt bra. Och jag tycker att man är på god väg även om det är en bra bit kvar.
Anneli
Pingback: Kyrkans roll i det goda landet | Annelis blogg